I går sommarpratade Anna Odell i P1. Hon berättade hur hon genomförde sin fejkade psykos på Liljeholmsbron i fjol.

Hon ville iscensätta en självupplevd händelse för 13 år sedan. Hon skulle göra det som en del i sitt examensprojekt. Hon ville inte göra det för sin egen skull, utan för alla andra. Hon ville få oss att känna att ett tvångsomhändertagande alltid är en kränkning.

Med entonig och sorgsen röst berättar hon i detalj om händelser och känslor. Hon beskriver hur det verkliga vävs in i det overkliga. Hon upprepar flera gånger att hon gör motstånd, mot poliser och vårdpersonal.

Hon förs till St. Görans sjukhus, blir bälteslagd och nerdrogad, innan hon avslöjar att hon fejkat.

Jag kan inte förstå att någon utsätter sig för detta frivilligt. Jag blir  ledsen för Annas skull. Hon låter så olycklig.

Mot slutet av programmet tackar hon alla som hjälpt henne med projektet, alla som stöttat henne efteråt och till och med alla som fördömt hennes upptåg. (Tack, hela världen!)

Mot bakgrund av det hon berättar om sig själv kan jag på något sätt förstå hennes agerande, men jag kan inte acceptera att hon tyckte att hon hade rätt att uppta viktiga samhällsresurser, polis och vårdpersonal, som säkert hade behövts på annat håll.

Konstens uppgift är ju bl.a. att tänja gränser, men jag tycker det finns gränser för hur man gör det.

Anna Odell har skrivit om sitt projekt i DN 2009-09-20:

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/jag-tror-att-jag-pa-bron-hittade-tillbaka-1.956492

Ha en mysig fredagskväll <3