Ni har väl också varit med om en situation när hjärnan säger en sak och man gör tvärtemot? Nu menar jag inte när man är berusad eller förälskad, inte heller den så vanliga konflikten mellan hjärna och hjärta, utan när man handlar mot allt förnuft i en stressituation.

Ungefär som när man köpt ett nytt plagg och det sticker upp en trådända i den fabrikssydda knappen. Då vet ju alla att man ska skynda sig att klippa av det som sticker upp, inte börja dra i tråden. I nio fall av tio drar man ändå i tråden och hela knappen lossnar. Ofta är man i en stressituation och hinner inte sy i knappen, utan får fara iväg utan knapp eller byta till något annat plagg.

I fredags morse skulle jag fara iväg ganska tidigt med bussen. Det var svinkallt och precis när jag fått på mig täckbyxor, halsduk, mössa och täckkappa, kom jag på att jag hade glömt gå på toaletten innan jag klätt på mig ytterkläderna.
Okej, tänkte jag, jag hinner, det tar ju bara några sekunder. Så jag drog upp täckjackan över magen och allt gick som planerat tills en liten tråd från troslinningens resår fastnade i en nagel. Vad händer då? Jo, tråden börjar repas upp i all oändlighet om man inte genast kapar av den.

Vad gjorde jag? Jag drog i tråden, tänkte att om jag knycker till så går den av. Men det var en seg, elastisk tråd som inte gick av så lätt. Den var mycket tunn och fastnade lite lätt i fingrarna och där stod jag superstressad och drog och drog, fast min hjärna sa stopp… bussen, bussen!

Jag såg inte vad jag gjorde, för jag hade ju täckkappan upp i näsan. Jag blev tvungen att byta hand, för tråden gick ju runt min kropp. Där stod jag och vevade och vevade tills min hjärna ropade IDIOT, STOPP, STOPP, BUSSEN…Då äntligen använde jag båda händerna ,slet av tråden och såg att jag hade en trådtuss stor som ett ägg i handen.

Ja, jag hann med bussen. Nej, jag tappade inte trosorna under dagen.

Nu är det skönt att veta, att när det verkligen gäller, när den riktiga olyckan är framme, blir adrenalinpåslaget så stort att jag bli fokuserad och gör det som är rätt. Det har jag visat ett par gånger.

Läser i tidningen att Kåtakyrkan får behålla sitt namn.

Power to the people!

Nu blir det lite musik igen. En vacker sång, "Håll mitt hjärta".
Text Björn Skifs, musik Peter Hallström och Lasse Andersson.

Var så goda!

 Det har varit fullmåne igen. Så här såg den ut i förgår kväll när jag kom ut från vattengympan.

En trevlig helg till er alla mina vänner!

Min kvällsbön:

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
den Gud älskar lyckan får.

Gud välsigna:
mamma och pappa, systrar och bröder.
Tant Gerda, Tant Anna, Tant Augusta, och Tant Tilda.
Gud välsigna hela jorden
Amen

(Käre gode Gud, hjälp, tack och förlåt! Amen.)

Förutom “Gud som haver…” ville Tant Gerda att jag skulle be Gud välsigna nära och kära. För säkerhets skull klämde jag i med”hela jorden” också.

Det som står inom parentes är min egen bön, som jag inte alltid bad högt.

Hjälp; jag kände att jag behövde all hjälp jag kunde få av högre makter.
Tack; jag var tacksam för den hjälp jag kände att jag fått.
Förlåt; för säkerhets skull, ifall jag hade syndat under dagen.

Hela mitt liv har jag bett denna kvällsbön, som en ritual för att kunna somna.
I går kväll bestämde jag mig för att ändra på välsignelserna. Det blev:

Gud välsigna:
Mina bröder,
Johanna och Ronja.

De döda må vila i frid.

Forts. om några dagar… då jag kommer att berätta om livet med Gud och
Martin Luther, om det lilla röda huset och kanske lite om mina strategier att klara tillvaron.

I dag är jag trött i kroppen. Var ute och skottade snö i går. Stora traktorn hade kört upp en vall utanför ingångarna och brevlådorna.

Smart! Eller inte.

På kvällen stod jag 45 minuter i -20 grader och väntade på en buss som inte kom (igen). Hann precis till vattengympan. Hur härligt var det inte då att krypa ner i det varma vattnet på terapibadet.

Nu har jag precis kommit hem från massagen. Ska bara äta lunch och sedan kryper jag nog ner i sängen en stund. Visst får jag det?

Ha en trevlig fredagskväll!

Tant Gerda är den person som jag allra helst skulle vilja träffa i dag, som vuxen.
Jag har funderat mycket över hennes liv och jag har så många frågor. Jag tror att hon och jag skulle kunna ha många givande samtal.

Tant Gerda var yngst i syskonskaran. Totalt var de fem systrar och en bror. Brodern och två av systrarna gifte sig och bildade egna familjer. Tre systrar förblev alltså ogifta.

Tant Gerda var den enda av syskonen som fick en utbildning, hon fick läsa till lärarinna. Hon fick fara hemifrån ut i den stora världen utanför byn och studera. Hon fick träffa människor som säkert hade andra värderingar än Martin Luthers anhängare i lilla Fåglum.

Vem betalade hennes utbildning? Varför kom hon tillbaka till Fåglum? Fanns det en överenskommelse att hon skulle komma hem igen efter utbildningen? Skulle hon försörja sina ogifta systrar? Varför förblev hon ogift? Hade hon någonsin varit förälskad i en man?

Så går mina funderingar.

Jag har många ungdomskort på Tant Gerda. Här är hon på cykeltur med en väninna. Eller de kanske bara poserar.

Tant Gerda till höger. Jag tycker om cyklarna, klänningarna, hattarna och allvaret.

Här ett porträtt. Vet inte när det är taget.

 

Men jag kommer ihåg henne så här. Precis så här.

En sträv kvinna, med milda ögon och ett halvt leende.

Hon var sträng och snäll på samma gång. Hon lärde mig det jag bad om. När jag ville veta vad bokstäverna hette, lärde hon mig det. När jag ville lära mig spela på orgeln, satte hon plåsterlappar med noternas namn på tangenterna . När jag ville lära mig cykla, höll hon i pakethållaren tills hon vågade släppa.

Hon kramade mig inte, eller sa att hon tyckte om mig, men vi hade en kvällsritual. 
Först borstade vi tänderna med salt på tandborsten och sedan gurglade vi med Vademecum. Vi sov bredvid varandra och jag fick “sova sked” med henne. Vi bad “Gud som haver…” och sedan sa jag varje kväll: “Tyst, nu ska jag tänka!”

Jag vet inte varför jag sa så, men det var min magiska formel som inledde den bästa stunden på dygnet. Jag tryckte min lilla rygg mot Tant Gerdas mjuka mage, hon la armen om mig och jag tänkte… Egentligen tänkte jag inte, utan njöt av stunden, av värmen, av att få slappna av, känna mig trygg. Jag tankade kärlek.

Vad tänkte Tant Gerda? Vad hade hon haft för drömmar när hon var ung? Vad tänkte hon om sitt liv i det lilla röda huset med Martin Luther på väggen?

Det får jag aldrig veta.

Forts. i morgon…

Stormen har bedarrat. Detta är min utsikt just nu.

En halv meter snö på fönsterbrädan utanför.

I dag vill jag uppmärksamma eldsjälen Mikael ”Big Papa” Bergström och de andra medlemmarna i Big Family Cruisers, som på måndag öppnar sin nya klubblokal för ungdomarna på Ersboda. På Mikaels blogg: http://blog.vk.se/bigpapa har man kunnat följa hur lokalerna färdigställts. Titta gärn in där och se vad man kan åstadkomma med gemensamma krafter. 

Jag är djupt imponerad och glad för engagemanget och omtanken om ungdomarna. Det klankas alltför ofta på tonårsföräldrars ointresse för sina barn, så därför tycker jag  det är viktigt att lyfta fram de föräldrar som går från tanke till handling.

Länk till artikel i vk, för dem som vill läsa mer, finns nedan.

I dag är det storm ute. Jag är insnöad igen. Snön på fönsterbrädan framför mig växer och är nu lika hög som sist jag klagade.:)

Grannens fönster är helt täckta av snö.
 

När vinden tar i börjar snön ryka från taket.

Hoppsan, total snödimma.

Jag behöver inte gå ut i dag. Jag har städat hela lägenheten och känner mig mycket nöjd. Nu ska jag njuta av det vackra snölandskapet i gatlyktonas sken.

Nu kliar det i pysselfingrarna och jag hoppas jag får tid att sätta mig ner i helgen och fortsätta med fotoalbumet till min dotter Johanna. Mitt huvud är fullt av idéer.

Jag har suttit framför TV:n och klippt sönder fjolårets väggalmanacka från Gudrun Sjöden.

Vackra akvareller, med massor av detaljer att klippa ut.
Blommor och fåglar eller bara vackra färgfält man kan använda till blommor, hjärtan, snirklar eller bara kanter och bårder.

Arket med de gröna bladen kommer jag att använda som bakgrund.

Det är ju det som är meningen med scrapbooking, att ta till vara skräpet och omvandla det till dekorationer.

Köpte tidningen Scrapbooking och läste att en designtrend just nu är att fotografier och dekorationer ska bölja och slingra sig över layouten.

Det där fattade jag tydligen redan i våras, då jag gjorde den här layouten med det slingrande smala pärlbandet.:)

I höstas gjorde jag den här layouten med “vandrande” småfoton i spindelnätet.

Min nästa layout blir det klassiska "Johanna A- Ö", alltså med ord som börjar på alfabetets bokstäver och som beskriver henne som person. Som sagt, det kliar i fingrarna. 

Men heej, sa jag glatt.
Nåå... hej, sa han.

Sen blev det inte mycket mer.

Dessa kärva finnar! :)

God natt mina vänner!

Handen på hjärtat. Trycker du på biståndsknappen när du pantat dina flaskor och burkar?

Självklart, säger alla jag frågar, man är väl inte egoistisk.

Vad tänker du om du råkar se att någon trycker på den andra knappen?

Jag tänker, att den personen nog behöver biståndet själv. Det kanske är en av dem som går omkring och plockar upp burkarna vi andra så lättvindigt kastar i papperskorgen. Det kanske är en fattig student som måste skramla ihop pengar till flygbussen, för att kunna fara hem och hälsa på sina föräldrar (ja, det har hänt).

Egentligen angår det ingen vilken knapp du eller jag trycker på. Vi har ett fritt val.

Kyrkan i Storuman har hetat Kåtakyrkan i 30 år. Nu har kyrkorådet bestämt att den ska heta Kyrkkåtan.

"...ungdomar kan missuppfatta det hela" säger ordföranden.

Vet inte dagens ungdomar vad en kåta är? Jag tror minsann att det är kyrkorådet som har snuskig fantasi.

God natt mina vänner!

Tog en sväng på stan i går.

Den fina isstatyn i Rådhusparken hade fått en elegant ishatt. 

Min kompis på Rådhustorget hade blivit av med den varma halsduken och hade snö innanför kragen. Huuu! Den petade jag försiktigt bort. 

När jag hade tagit kortet frågade min kamera: Blundade någon? :)

Lite vacker musik så här på lördagskvällen.

Lara Fabian sjunger den engelska versionen av Albinonis Adagio.

Så...  andas in... andas ut... och njut.

En trevlig helg till er alla!

Tre systrar var det som bodde i Östergården. Tre tanter. Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin tänker ni då? Tyvärr inte lika färggranna och tyvärr inte lika roliga. Nej, systrarna Andersson var mycket gamla och mycket religiösa. Stränga med sig själva och andra.

Den äldsta, tant Anna, var 80 år när jag kom dit. Så länge jag minns låg hon i sängen i köket. Hon var inte sjuk, inte senil, bara gammal. Hon låg där i sängen i händelsernas centrum. Hon kunde vara ganska kinkig. Enda gången jag minns att jag sett henne uppe, var när hon hade grälat med sina systrar och skulle visa dem att hon minsann fortfarande dög till något. Då steg hon upp, klädde på sig sina långa svarta kjolar, knöt ett svart huckle om huvudet och gick ut, tog lien och skulle slå gräset vid husväggen. Hon slog lien i foten och fick gå och lägga sig igen. Jag minns inte om hon satt vid bordet och åt med oss och jag såg aldrig att hon gick på dasset.

Vid fotändan på hennes säng låg katten Inga-Lena, en fin trefärgad katt (vit, brungul och svart), som inte var van att bli klappad, utan klöstes så fort man försökte. På nätterna sprang hon ute och friade och fick kattungar som tanterna dränkte i ån.

Tant Augusta var 72 år när jag kom. Hon var den strängaste av systrarna. Hon log aldrig. Hon hade höga kindben, som ofta var rödblommiga, och så var hon hålögd. Både hon och tant Anna hade “ståpissebyxor” under sina långa svarta kjolar. Det var underbyxor som var öppna, ungefär som ett förkläde med korta ben, sydda av vitt bomullstyg. Säkert praktiska när man skulle gå på dasset, men hu så dragiga på vintern.

Tant Augusta var hushållerska hos Farbror Blå, ursäkta, farbror Nat. Han var postmästare i byn sen han pensionerats från sin lärartjänst. Han var änkling och umgicks med tanterna. Han var glad, nöp mig i kinderna och skojade med mig.

Tant Gerda var 64 år när jag kom. Hon var den som hade ansvaret för mig. Jag kallade henne aldrig för mamma, utan bara tant Gerda. Hon hade vanliga underkläder. Hon hade fått utbilda sig till lärarinna på seminariet i Nääs och hade sedan arbetat på Småskolan i byn (klass 1 och 2). Farbror Nat hade antagligen varit lärare på Storskolan (klass 3,4 och 5), så det var därför de umgicks.

Det finns mycket att berätta om tant Gerda, så hon kommer att få ett eget inlägg.

Här är ett foto på tanterna som jag hittat i Leenas album. De sitter på berget utanför lusthuset, som stod en bit bort vid skogskanten.

Från vänster: tant Augusta, tant Gerda och tant Anna.

Tant Anna är på benen, det är sommar, antagligen en söndag efter högmässan och middagen. Då brukade tanterna packa kaffekorgen och gå till lusthuset. De har bytt om från de svarta kyrkkläderna till lätta sommarklänningar och jag hoppas att de njuter av eftermiddagssolen.

Några år senare kom ytterligare en syster till huset: tant Tilda (eg. Matilda), som var tre år yngre än tant Anna. Hon hade gift sig och flyttat till Vänersborg. När hennes man dog, flyttade hon till systrarna.

Vem skulle skicka iväg en tolvåring och en treåring ensamma på en dygnslång resa i dag? Det känns ofattbart. Men nöden har ingen lag och Leena var redan en rutinerad resenär och säkert väldigt ansvarsfull när det gällde att ta hand om mig.

Första gången hon kom till Sverige var i april 1942, då hon kom med lapp om halsen med mina äldre bröder.
Här är hon, 8 år gammal utanför Essunga prästgård, som fungerade som uppsamlingsstation innan barnen placerades ut i familjer.

Leena längst ner till höger. Bredvid henne en av bröderna, som bara var 7år.

Nu skulle vi fara till Fåglum över sommaren. Mamma och pappa hade ju fått lämna sitt hem i Karelen och skulle börja ett nytt liv i Björneborg med två tomma händer. De hade fått ett statligt lån för att bygga hus och båda två skulle börja arbeta på fabrik. Tiderna var kärva. Finland hade en stor krigsskuld att betala till Ryssland, maten ransonerades med kuponger, logistiken var dålig och det fanns ingen barntillsyn.

När hösten kom och skolorna började, for Leena tillbaka till Finland, medan jag stannade kvar över vintern… Jag vet inte om det var planerat från början, eller om det bestämdes under sommaren. När sommarlovet började nästa år kom Leena tillbaka och for hem igen på hösten, utan mig.

Så pågick det några år och jag vet tyvärr inte hur man resonerade. När det gällde det materiella, var det kanske den bästa lösningen för mig. Jag hade tillsyn, fick bra mat och en varm säng att sova i.

När jag var 7 år och skulle börja skolan, kommer jag ihåg att frågan togs upp om jag ändå inte skulle följa med Leena hem till Finland, men då ville jag inte. Visst längtade jag efter mamma och pappa, men plötsligt kändes Finland skrämmande. Dessutom hade jag redan gått ett år i skolan i Fåglum.

Det finns en möjlighet att jag instinktivt förstod att det trots allt inte var ett helhjärtat förslag att jag skulle komma hem. Jag hade ju glömt finskan och den svenskspråkiga skolan i Björneborg fanns i centrum, vilket skulle betyda en resa på
4 km (en väg) med dåliga kommunikationer. Jag förstod av diskussionerna att det skulle bli mycket besvärligt för en 7-åring.

Efter det tog vi aldrig mer upp den diskussionen . Jag stannade kvar och Leena kom och for, tills tant Gerda blev sjuk och dog och jag kände att nu ville jag åka hem.
Då var jag 9 år och hade redan erfarit många avsked och en stor förlust.

Vårt soprum heter numera Kretsloppsrum.

Det är inte ett förskönande namnbyte, utan ett namn som bättre beskriver vad som pågår därinne.

I min bostadsrättsförening har vi bra sortering på soporna. Vårt matavfall blir biobränsle, vi sorterar tidningar, papp, plast, metall, glas, batterier och glödlampor. Det jag saknar är ett grovsoprum, där man kan lämna lite större prylar. Jag, som inte har bil, måste därför förlita mig på snälla kompisar när det blir dags att åka till kommunens återvinningsstation.

Grovsoprum brukar i sig vara ett kretsloppsrum för sådana som jag som gillar återanvändning. Jag har under årens lopp hittat mycket fint och användbart i olika soprum och konteinrar: stolar, en skohylla, bänkar till balkongen, lampor, lampskärmar, blomkrukor m.m. Fullt användbara saker.

Så glöm inte att en del i det ekologiska tänket  är att återanvända så mycket som möjligt.

Min Best Friend Forever just nu.

De små pyramiderna är mycket effektiva. Själva pyramidformen har visst något magiskt i sig.

Jag gillar po-po-pomelo.

När man väl har fått bort det tjocka skalet, rivit bort det vita under skalet, forscerat hinnorna och kommit in till det saftiga fruktköttet, får man verkligen lön för mödan. “Worth waiting for.” 
Den här skulle jag dessutom vilja måla av. Titta bara på skuggorna. Vilken utmaning!

Jag gillar också Coops stora odlade blåbär.

Idealiska att äta en och en som godis. Är lite sötare i smaken än vanliga blåbär och de riktigt mogna har en svag smak av viol.

Till sist, ni glömmer väl inte jordbävningsoffren i Haiti?
I dagens Vk kan man läsa om olika sätt att skänka pengar via olika organisationer. (Se länk nedan)
Enklast är kanske att sträcka sig efter mobilen och sms:a AKUT till 72 900 (Röda Korset), eller HAITI till 72 910 (Plan Sverige). Då skänker man 50 kronor.

Tittade just på Svenska Idrottsgalan 2010.

1. Jag kanske har taskig humor, men Magnus Ugglas sång om Norge var INTE ROLIG, utan pinsamt plump.

2. Tyckte synd om Peter Harryson. Finns det inget annat för honom numera än att skämta om sin egen kroppshydda? Det räcker väl att vi som lyssnar sitter med hjärtat i halsgropen för att han flåsar så ansträngt…

3. Peter Settman var helt utan energi. Ledde programmet som en sömngångare.

4. Sara Sjöström levererade det suveränt bästa tacktalet. “Tack så mycket… har inte skrivit något tal…men får väl säga något…ja, tack så hemskt mycket.” Mer behöver man väl inte säga?

5. Martin Stenmark klär till och med i neonrosa topp.

6. Zlatan hade krympt, blivit skallig (eller hade han peruk), gjort en genomgripande ansiktsoperation och fått humor.

7. Asha Ali sjöng vackert.

Jag själv hann stryka undan tvätthögen och lösa ett tvåsidigt korsord.

God Natt mina vänner!

Vi hade möte med skrivarcirkeln i dag och det var intressant som vanligt.
Vi är tolv personer som skriver om våra liv, så barn och barnbarn kan läsa hur det var “förr i tiden”. Tolv olika livsöden. Vi pratar kring olika teman och hjälper på så sätt varandra att plöja upp minnesspåren i våra hjärnor. Ju mer vi pratar och tänker, desto mer kommer vi ihåg.

Jag har ju två berättelser: en från tiden i Fåglum, den jag skriver om i “Den långa resan”, och en annan som börjar när jag är 10 år och har kommit tillbaka till Finland. Två olika kulturer, två helt olika berättelser.

Jag berättade att jag börjat skriva om “Den långa resan” på min blogg. Lite nervöst med mina cirkelkompisar som läsare…

I går investerade jag i två nya krukväxter. En Kalandiva, en variant av Kalanchoe med små rosenliknande blommor

(hoppas alla knoppar spricker ut)

och något slags Honungsträd med pyttesmå blad, som behöver mycket vatten.

Bladen är små som knappnålshuvuden.

Det ser lite risigt ut i mer än en bemärkelse och det var väl det jag föll för. Det ska bli en sann utmaning att försöka liva upp det.

Jaha, nu var det tomt i kylskåpet igen, så det var bara att ta dra-maten och stega iväg till Coop. Jag har slarvat med maten förra veckan, trollat med rester och köpt färdiglagat. Efter en sån period kan man få konstiga cravings, man längtar efter något rejält hemlagat och i går var det korvsoppa. Riktigt hederlig finsk korvsoppa.

�@

Olika slags rotfrukter i god buljong och lite tärnad korv. Gott med en knäckemacka.

Tyvärr är det inte finsk korv, utan Scans lättkorv, ursäkta, Scans mellankorv. Förr hette den lättkorv och innehöll 17% fett, men nu heter den mellankorv och innehåller 15% fett. Sen finns det en lättkorv, som innehåller bara 5% fett. Hängde ni med? Egentligen tittar jag inte så mycket på fetthalten längre, utan mera på kötthalten i korven.

På senare tid har jag irriterat mig på oordningen på frukt- och grönsaksavdelningen. I går t.ex. hängde en stor skylt ovanför päronen: Conference, medlemspris 9.90. Päronen under skylten hette dock Kaiser, enligt den lilla klisterlappen på dem. Conference låg två lådor bort. Ingen skylt vad Kaiser kostade, men de brukar vara mycket dyrare än Conference.

Ingen anställd fanns ute på golvet att fråga. Många tittade på skylten, ah… medelmspris…och så plockade de päronen och fick en liten överraskning i kassan eller när de kollar kvittot. Om de nu kollar kvittot förstås.

Slarvigt Coop!

Lite finsk musik så här på lördagskvällen:
 Antti Huovila och Sata kitaraa, ' Hundra gitarrer'

Den fina bilden är från Nallikari, Uleåborg 2009. 

Nyt laulamme.

"Hundra gitarrer... spelar i sommarnatten... rakt in i hjärtat...och in i själens djup...
... ... kärlekens melodi." 

Önskar er en trevlig lördagskväll!

Det var faktiskt inte första gången jag gjorde den här resan. Ett år tidigare, hösten 1945, hade mamma och jag rest till Fåglum för att hämta hem syster Leena, som hamnat som krigsbarn hos systrarna Andersson i Östergården.

Mina föräldrar, som nu båda är döda, kom från Karelen, från den del som hamnade på den ryska sidan efter kriget. Befolkningen evakuerades av de finska soldaterna och mamma fick fara iväg med tre små barn, mina äldre bröder och Leena, och höggravid med min andra syster. Hon har berättat att de fick bara ta med sig det de orkade bära själva, så hon klädde på barnen dubbla uppsättningar kläder och band ett extra par skor om halsen på var och en. Pappa var ute i kriget

Vår fina mamma, ung och glad hemma i Karelen.

Så småningom hamnade mamma i Björneborg (Pori), där jag är född. Jag är alltså ett “permissionsbarn”. Mina äldre syskon skickades, tillsamman med ca 65 000 andra finska barn, till Sverige som krigsbarn. Leena hamnade som sagt hos systrarna i Fåglum, mina två bröder hamnade på en bondgård inte långt därifrån och min andra syster hamnade i Västerås hos ett barnlöst par, som senare adopterade henne.

Hösten 1945 trodde man att kriget snart skulle vara över, så mamma och jag for alltså iväg för att hälsa på tanterna som tagit hand om Leena. På resan blev mamma sjuk. Det visade sig vara ‘hiirilavantauti’ alltså musparatyfus, en slags salmonella. Eftersom det är mycket smittosamt, blev hon inlagd på sjukhus och isolerad i flera veckor.

Mitt allra första minne i livet är när vi far och hälsar på henne på sjukhuset och jag får se på henne genom en glasruta. Vi fick inte gå in i rummet på grund av smittorisken.
Jag kommer ihåg en smal säng med vita lakan, ett blekt avlångt ansikte och det svarta håret. Jag kommer ihåg att jag inte fick komma in till henne.

Kriget fortsatte några månader till och tur var det kan man säga, för vi stannade kvar i Fåglum och mamma fick återhämta sig efter sin sjukdom. Vi åkte hem till Finland i februari eller mars 1946.

Här är mamma, Leena och jag på en vinterpromenad i Fåglum.

Titta på min fina mössa. Pälskantad med två stora pompoms mitt på huvudet. Jag står och håller i Leenas skidstav. Mycket symboliskt. Leena var och kom att bli det största stödet i mitt liv.

Tyvärr finns hon inte längre med oss.

I min översta skrivbordslåda ligger ett pass, utfärdat den 29/5 1946 av Länsstyrelsen i Åbo och Björneborgs län, Finland. Passet är giltigt i sex månader och gäller för en utlandsresa.

Stämpeln berättar att jag har utrest den 21/6 1946. Det finns ingen stämpel för inresa i detta pass. Jag skulle inte återvända förrän sex och ett halvt år senare.

Jag är bara tre år och jag reser med min syster Leena, som inte ännu fyllt tolv år. Mamma har följt med oss från Björneborg till Åbo hamn. Nu står hon på kajen bland alla andra som ska vinka av passagerarna på båten till Stockholm.

Detta är ett av mina första minnen. Jag står vid relingen, Leena har lyft upp mig en bit och står bakom mig med sina armar hårt runt min mage. Jag skriker efter mamma. Jag har en tydlig minnesbild av hennes ansikte i folkmassan; ett smalt blekt ansikte, lite på sned, inramat av det korpsvarta lockiga håret. Hon säger att hon ska komma, hon ska bara gå och köpa ett pussel att ha med på resan. Hon går och kommer inte tillbaka…

Mer kommer jag inte ihåg av den resan. Leena har berättat att vi sov i en hytt för 6-8 personer och jag skrek hela natten. På morgonen anlände vi till Stockholm och fortsatte vår resa med tåg söderut. Hur vi tog oss från Skeppsbron till Centralen har jag ingen aning om. Under hela den flera timmar långa tågresan var jag arg och svor på finska. Finska svordomar är mycket uttrycksfulla, mycket r, p och k. (Vem hade lärt mig svära?) Våra medpassagerare matade mig med vindruvor för att hålla mig lugn.

Vår destination var Herrjunga och sedan vidare till Fåglum, till Östergården, där tre gamla ogifta systrar bodde med en stor tavla med ett porträtt av Martin Luther på väggen.

Hörni, det kostar 80 kronor att skicka en kalender i ett brev till Finland. Jag blev så förvånad att jag glömde mina gåstavar vid postdisken på OK.
Däremot är det billigt att ringa. Mina julsamtal kostade bara 10 kronor enligt fakturan som kom i dag.

Reumatikerförbundets tidning Reumatikervärlden kom också i dag. Marcus Birro hade skrivit krönikan. Han har en reumatisk sjukdom som heter MB Bechterew, vilket ju uppmärksammats nu när han är med i Let’s dance.

Det lustiga (eller sorgliga) är att det påstås att Marcus är med i programmet för att hans doktor har sagt att dans kan bota hans reumatiska sjukdom. Ska man tro på det? Att Marcus har sagt det… eller att hans doktor har sagt det?

Nej, vi vet att reumatiska sjukdomar tyvärr är kroniska, men att man kan göra mycket för att må bättre. Jag tror att Marcus doktor har sagt att dans är bra för hans sjukdom. Förutom att lederna smörjs av motionen är det roligt och då frigörs må-bra-hormoner i hjärnan som dämpar smärtan. Det var väl det som Marcus förklarade för David efter sin premiärdans, att man kunde mäta en förbättring i olika smärtparametrar.

Men eftersom Marcus är en kontroversiell person är det mycket roligare att haka upp sig på…yada, yada, yada…bota reumatism…yada, yada, yada… i skvallerpressen och på olika bloggar.

Sorgligt!

  Kanske dags att checka av dagens agenda.

1. Tandläkaren, för en sista kontroll av den nya bettskenan. Check! 

2. Inköpt en svensk dagbokskalender för 2010 åt exet aka Johannas pappa,
    som för tillfället bor i Finland. Check! 

3. Inköpt bits på Clas Ohlson till min fina julklapp. Check!

Fick en skruvdragare/borr i en fin låda med batteri och laddare, men inga bits.
Dem ska man tydligen köpa separat. Frågade killen i Kundtjänst vad vitsen var med att sälja ofullständiga kits och fick en blick av honom som fick mig att förstå hur dum min fråga var. Ja, dum i den meningen att det är så idiotiskt att det inte finns något svar.

Men nu har jag bits och nu ska jag bara hitta något att skruva ihop…eller isär.

4. Inköp av toapapper. Suck! 

Får bara se till att det inte går för mig som för en bekant, att jag, när hushållsrullen och servetterna är slut, måste ta till kaffefilter.

God Natt mina vänner!

Såg ni dokumentären Hemligheten om skådespelaren Carl-Ivar Nilsson i SVT2 i söndags? Jag hade spelat in den och såg den i går kväll. Den berörde mig starkt.

Det är sonen Pontus som ger oss en varsam, men totalt utlämnande berättelse
om ett människoöde. Mot slutet säger han: “Det är alltid för sent när man ska
säga viktiga saker.”

Är det så? De flesta av oss försöker väl leva efter devisen: “Det är aldrig för sent…”, men vid närmare eftertanke vill jag nog hålla med om att det är ofta för sent…

Jag skulle t.ex. väldigt gärna vilja träffa en kvinna i dag som dog när jag var bara 10 år. Hon är en av dem jag skriver om och som vuxen har jag blivit väldigt nyfiken på hennes liv, hur hon tänkte och kände. Jag skulle också vilja tacka henne för det hon gjort och berätta hur mycket jag ändå höll av henne.

Det jag kan göra nu är att berätta om det jag minns av henne… och kanske det är så i alla fall att det är aldrig för sent…

Dokumentären sänds i repris den 14/1 och 16/1.

Välkommen till min blogg här på vk.se! Jag heter Marja och bor i Umeå. Jag har en dotter Johanna, som bor i Stockholm med barnbarnet Ronja 10 år.

Jag är född i Finland, men har bott största delen av mitt liv i Sverige. Hur jag kom hit första gången, kommer jag bl,a, att skriva om i min blogg. Under det senaste året har jag nämligen suttit och skrivit om en period i mitt liv, en resa på 6,5 år, som både påverkat mitt liv och format mig till den jag är. Jag kommer att varva delar ur den berättelsen med vanligt bloggande om mitt liv just nu, mina tankar och funderingar.

Jag har bloggat ungefär ett år på www.hanky.se/utanemballage. Titta gärna in där och se vad jag skriver. Jag trivs bra på Hanky, men känner att jag nu vill vara på “hemmaplan” och hoppas förstås också på fler läsare. Förhoppningsvis fortsätter mina vänner på Hanky att läsa min blogg här, för jag vill ju ha så många som möjligt med mig på “den långa resan”.

Kommentera gärna eller ställ frågor. Okej, nu kör vi!