I väntan på att jag springer på den perfekta köksklockan, köpte jag en billig klocka på Clas Ohlson. Jag är nöjd med den tydliga urtavlan, men ramen är vit plast. Inga problem, med lite prickigt papper och några blommor blev klockan så här fin.

Den passar perfekt både med tapeten och mitt 70-talskök.

På scrapspråk kallas det att ‘altra’ efter engelskans ‘alter’, ungefär att ge något ett nytt utseende. 
Till Pysselhäxornas utmaning kan man antingen göra en layout (som jag gjorde), ett kort, ett smycke, eller altra något. I dikten vi skulle inspireras av går refrängen “… klockan tickar vidare…”, så jag har lagt ut min köksklocka i kategorin altra. Vilket sammanträffande!

Mitt ben börjar bli bättre. Mot kvällen blir det väldigt svullet, trots att jag försöker hålla det i högläge så mycket som möjligt. Jag är bara halvvägs i penicillinkuren… puh.

I dag for jag i alla fall ner på stan, tittade in på gamla jobbet, köpte lite pysselgrejer, några julklappar och en stor röd glasboll för ett värmeljus på Indiska. Det värsta är att man blir så svettig inne i alla affärer och sen ska man stå och vänta på bussen i kylan.

Min kompis på Rådhustorget hade fått en mössa nerdragen över öronen

(snö innanför kragen... huuhh)

och ett extra par skor.

Ha en trevlig tisdagskväll <3

Pysselhäxornas novemberutmaning är att låta sig inspireras av dikten Tankar i höstnatten av Göran Hansson.

Det är tyst och kallt
här utanför mitt fönster
denna natt
novembervinden tjuter mellan husen
Det fryser i mitt hjärta
jag känner mig så matt
fastän mitt rum är varmt av alla ljusen jag tänt
Och klockan tickar vidare
och natten går mot dag
och himlen färgas gråblå över höghusen

Jag känner mig så ensam
och kylan är
så stark
och groggen som jag nyss har blandat får stå kvar
Det är svårt att finna
sina steg på frusen mark
och inte lätt att få nå’t svar på frågor som jag har
Och klockan tickar vidare
och natten går mot dag
och himlen färgas gråblå över höghusen

Du finns i mina tankar
där drömmar
finner ljus
där du i vintergatan sänder stjärnorna till mej
Du blinkar och jag fattar
när jag vaknar i mitt hus
att dröm är dröm och verkligheten bankar i min själ
där klockan tickar vidare
där natten går mot dag
där himlen fångar gryning över höghusen.

Jag kände en stämning av sorg och saknad och tänkte genast på Leena. Jag har ett litet svart-vitt kort på henne och mig från 50-talet, som jag tycker mycket om. Det är bara 5,5 cm x 5,5 cm, men jag lyckades scanna in det och skriva ut det i större format. Så här blev layouten.

Vi går i Rådhusparken i Björneborg med Rådhuset bakom oss. Jag har mött upp Leena på hennes jobb. Jag minns inte vem som tog kortet

Jag ska komplettera med en text nertill: “Vi gick alltid i armkrok och i samma takt.”

Jag trodde inte att jag någonsin skulle scrappa något med Leena, men nu när jag har gjort det, känns det bra.

Ha en lugn måndagskväll <3

Nu tillbaks till breven som jag skrev om för en vecka sedan. Många undrar säkert om de finns kvar och om jag fått tag på dem.

Nej, jag har dem inte. De här breven skrevs på 40-talet och pojken hittade dem på 60-talet. Antagligen hade tanterna själva lagt lådan med breven uppe på vinden till hönshuset, eller så hade de som tömde huset inför auktionen gjort det. Pojken var  6-7 år och han och hans bror var bara ute efter frimärkena. De kunde ju inte föreställa sig att jag, 50 år senare, skulle kunnat ge vad som helst för att få breven i min ägo.

Egentligen har jag inte gjort så mycket efterforskningar. Under årens lopp har olika människor bott i huset, någon gång har hönshuset brädfodrats och snyggats till och nu används det som förråd. Kvinnan som bor i huset nu var inte själv hemma när jag var där, annars hade jag kanske kunnat fråga henne. Jag utgår ifrån att lådan med breven kastats i något skede.

Jag får nöja mig med vetskapen om att det har funnits brev och att jag en gång läst dem eller fått dem upplästa för mig. Jag vet att mamma och pappa har tänkt på mig och skrivit till mig.
Det hade förstås varit roligt att få läsa orden och formuleringarna och se handstilen, men nu gör jag med breven som man gör med sina kärleksbrev, jag knyter ihop dem med ett brett sidenband och lägger dem i min mentala minneslåda. Hur ofta tar man förresten fram sina kärleksbrev och läser dem? Man stöter på dem ibland i sina gömmor, tar bunten i handen och minns… men man knyter sällan upp bandet och läser dem.

Däremot tycker jag att berättelsen kring de här breven är spännande. Jag blir väldigt upprymd av tanken att jag som barn på 40-50-talet och en liten pojke på 60-talet har bott i samma hus och tydligen gått på samma stigar, hittat samma smultronställen o.s.v. Vad jag förstår så har vi upplevt samma saker på samma sätt, men parallellt i tiden, eller hur man nu säger. Sånt kan man ju se på film, men det är mycket mer fantasieggande att ha upplevt det själv.

När vi träffades i Fåglum i augusti kändes det som om vi känt varandra hela livet. Visserligen hade vi haft mailkontakt en tid, men jag tror det var de ’gemensamma’ barndomsupplevelserna som förenade oss och så breven förstås.

Kom precis att tänka på en sak jag aldrig frågat. Läste de någonsin breven?

I dag är det kallt, -15 grader. Den mjuka snön som lagt sig på fönsterblecken har sjunkit ner i fina vågmönster och så har det bildats isrosor på utsidan av fönstret.

Så vidunderligt vackert.

Ha en skön söndagskväll <3

Plötsligt blev jag sjuk. Efter näsblodsanfallen på tisdag eftermiddag följde kraftig frossa och hög feber under natten. På onsdag upptäckte jag en röd fläck på ena underbenet som blev större och gjorde ont. “Kan man ha bältros på benet?”, frågade jag en väninna som råkade ringa. “Har du rosfeber?” frågade hon då.

Jag gick in på datorn och googlade på rosfeber (det finns en del äckliga bilder där) och kastade mig direkt i en taxi till akuten. När jag kom dit hade jag 39 i feber, skyhögt blodtryck och 71 i snabbsänka. Jag fick komma in direkt och ja, det var rosfeber, en bakterieinfektion i de djupare lagren i huden. Doktorn ritade en linje runt rodnaden, som jag skulle hålla ett öga på och skrev ut den starkaste penicillindosen i 10 dagar.
Jag skulle också kolla sänkan på vårdcentralen för att se att den går ner.

Jag fick med mig penicillin för kvällen och torsdag morgon och resten skulle jag ta ut på apoteket. Torsdag morgon ringde jag min doktor på vårdcentralen och tur var det, för hon kunde se i datorn att det inte fanns något recept på penicillin utskrivet åt mig. Typiskt att man måste kolla upp allt själv.

I går var jag och tog en ny snabbsänka på vårdcentralen och den hade sjunkit till 57. Fortfarande hög, men det går åt rätt håll och jag har ju bara ätit penicillin i ett par dagar. Benet känns redan bättre och rodnaden håller sig kring den uppritade linjen. Så nu blir det vila och regelbundna intag av alvedon och penicillin.

Jag har ingen aning om hur detta har uppkommit. Jag har inga sår på benet och har inte klöst mig. Däremot har jag åderbråck och tunn hud (på grund av dålig blodcirkulation) på insidan av ankeln där det började, så när detta har läkt ska jag återigen tjata på sjukvården för att få åderbråcket opererat.

Jag missade sista akvarellen i onsdags och kommer att missa vattengympan resten av terminen. Hur kul är det?

Det har snöat hela veckan, en lätt fin snö som fastnar på alla mina fönster och det har redan bildats ett överhäng med flera lager från mitt balkongtak.

Ganska mysigt faktiskt.

Jag har hängt upp mina ljusslingor runt fönstrena i köket och vardagsrummet, stjärndraperiet i sovrumsfönstret och tagit fram adventsstaken och ställt stjärnan i fönstret där jag sitter nu. I kväll ska jag hänga ut mina lyktor och tända ljusen i alla röda värmeljusstakar här inne.
Sen ska jag se på ‘Så mycket bättre’ och knapra mina piller.

I morgon ska jag fundera mera kring de här breven. Jag har faktiskt saknat att blogga.

Ha en riktigt fin Första Advent <3

P.S. Ni kommer väl ihåg att återvinna aluminiumhållarna till värmeljusen? D.S.

Jag har feber och huvudvärk och tar en bloggpaus ett par dagar.

Ha det så bra <3

Jag skulle skriva mer om breven i dag, men jag har blött näsblod hela kvällen och känner mig inte så inspirerad. Det får bli i morgon i stället.

Jag var nere på stan i eftermiddags och fångade isstatyn med kärleksparet i färg. Som synes snöade det lite.

  
Tjejen har ett stråk av opak is, som ser ut som en lång halsduk virad ett varv runt halsen. Jag stod och funderade på deras kroppshållning. Det finns en känsla av intimitet, trots allt. Är de på väg in i en omfamning? Är de mitt i ett förtroligt samtal? Varför blir jag så engagerad?

Jag var genomfrusen när jag kom hem. Det var gringt kallt och bussen var 15 minuter sen till Vasaplan. När jag kom hem fick jag som sagt näsblod och trodde jag skulle bli tvungen att fara upp på akuten, men det lugnade ner sig till slut. För ett par år sedan fick jag åka in och bränna ett kärl i den andra näsborren. Hoppas att jag inte behöver göra det nu igen.

Nu ska jag kura ihop under täcket och titta på House (som jag har spelat in).

God Natt <3

Jag vet inte om den här historian är sannolik eller osannolik, men den är garanterat sann.

Jag lämnade ju Östergården i Fåglum 1952, då jag var nio år. Tio år senare flyttade en liten pojke med sin familj in i det lilla röda huset. Han går längs samma stigar som jag gjorde, till odonstället, till den stora eken, till smultronstället. En dag hittar han och hans bror en låda med brev uppe på vinden till hönshuset. Somliga av breven hade skickats från Finland och den lille pojken sprang in till mamma för att höra vad det var för några som hade fått de breven. Hans mamma berättade att det hade bott två små flickor i huset, som hade kommit från Finland för att det var krig där, men att de nu hade åkt tillbaka hem. Det måste alltså ha varit brev till Leena och mig.

Man kan ju tänka sig hur ett barn börjar fundera kring en sådan sak. Det var säkert lite spännande med dessa små flickor som kommit från ett annat land där det var krig.

Han funderade en hel del. Sen blev han äldre och vuxenlivet tog över och han fick annat att tänka på. Vid ett par tillfällen hörde han Sture nämna mitt namn när det varit tal om Östergården, så jag fanns på något sätt kvar i hans medvetande.

En dag i våras, när han sitter och surfar på internet och googlar lite föstrött på Fåglum, hamnar han på min blogg. Han ser något bekant på en bild (antagligen huset) och förstår att jag är den Marja som hade bott i Östergården och som hade fått de där breven.

Jag fick en kommentar på bloggen, la genast ut min mailadress och bad om ett mail. Sen dess har vi haft mailkontakt.
Jag fick bekräftat att allt jag kom ihåg var sant och det kändes bra, eftersom det fanns några som ifrågasatte hur jag kunde komma ihåg så många detaljer när jag skrev ‘Den långa resan‘. Min beskrivning av huset var korrekt, stigarna, skogen, lusthuset, diket mellan Karl-Alvars och Östergården o.s.v.
Så småningom berättade han om breven.

Vi träffades förstås flera gånger under Fåglumsdagarna och vi hade mycket att prata om.

Forts. imorgon.

Ha en skön måndagskväll <3

“Första hjälpen mot torra skinkor” gör Kronans Droghandel reklam för i en helsidesannons i Aftonbladet i dag.

Det tyckte jag var ganska kul reklam för kroppslotion. Man fångar verkligen läsarnas intresse. Men det visade sig inte vara kroppslotion, utan senap och andra skinkor jag skulle tänka på.

Hjälper faktiskt senap om julskinkan är torr, eller var det där bara en kul grej? Jag ska kanske inte tänka så mycket.

Jag köpte en liten novemberkaktus i dag, som har så många blommor att de trasslar in sig i varandra.

Den vita pricken till höger är fullmånen som lyser in genom pinnvävsjalusien. Få se om den kommer och hälsar på mig när jag sover i natt.

Ha en trevlig söndagskväll <3

Umeå Höstljus har äntligen invigts och stan är full med färgsprakande ljusinstallationer. Årets tema är "Kär i Umeå" och kärleksparet i is står på plats.
      
 Statyn är inte riktigt klar än. På kvällstid lyses den upp med skiftande färger. Jag ska åka ner en kväll nästa vecka och ta flera bilder.

Jag var ju omåttligt förtjust i fjolårets kärlekspar och tog en hel del bilder till min andra blogg. Den här bilden utnämnde jag till och med till min bästa bild under hela fjolåret.
 

Det var något speciellt med fjolårets innerliga omfamning.
Hur ska vi tolka årets kram?

Ha en skön lördagskväll <3 

Jag brukar få en massa kedjemail, ni vet, söta bilder och texter eller löften om att något trevligt ska hända om jag sänder dem vidare. Jag måste erkänna att jag inte gör så mycket åt dem, på sin höjd kan jag sno en bild eller ett citat.  

I går fick jag ett mail där jag verkligen kände igen mig. Jag kan vara sysselsatt en hel dag utan att få något gjort.
Känner ni igen er? 

“Jag har blivit diagnostiserad med ÅNK? (Åldersbetingad nedsättning av korttidsminnet)..
Så här visade sig symptomen: 

Jag bestämde mig för att tvätta bilen.
När jag är på väg ut till garaget upptäcker jag posten i hallen. Bäst att kolla posten innan jag tvättar bilen, säger jag till mig själv.
Jag lägger bilnycklarna på bordet, kastar reklamen i papperskorgen och märker att den behöver tömmas. Därför lägger jag räkningarna och ett brev med en svarsblankett på bordet och bestämmer mig för att tömma papperskorgen först. Eftersom jag trots allt går förbi en brevlåda när jag ska till pappersinsamlingen kan jag lika gärna posta svarsblanketten.
Men då behöver jag en penna. Mina pennor ligger på skrivbordet i arbetsrummet, så jag går in dit och hittar en flaska juice som jag börjat dricka ifrån. Jag ska börja leta efter pennan, men först måste jag flytta juicen så jag inte råkar spilla på skrivbordet. Juicen håller på att bli varm och bör sättas in i kylen.
På väg till köket med juicen får jag syn på en blomvas som står på bänken. Blommorna behöver vatten, så jag ställer ifrån mig juicen på bordet. Då ser jag mina glasögon som jag letat efter hela förmiddagen. Det är bäst att jag lägger dem på mitt skrivbord, men först ska jag vattna blommorna. Jag lägger glasögonen på köksbänken och fyller vattenkannan med vatten.
Då får jag plötsligt syn på fjärrkontrollen till TV:n. Någon har lagt den på köksbordet. I kväll när vi ska se på TV kommer vi att få leta efter kontrollen, men ingen kommer att tänka på att den ligger på köksbordet. Jag bör lägga den där den ska vara, men först ska jag vattna blommorna. Jag häller lite vatten i vasen, men det mesta hamnar på golvet. Jag lägger tillbaka kontrollen på bordet och går för att leta efter en trasa och jag går jag ut i hallen igen för att försöka komma på vad jag hade tänkt göra.
Vid dagens slut är bilen fortfarande smutsig, svarsblanketten har inte blivit postad, det står en flaska med varm juice på bänken, blommorna är vissna, jag kan inte hitta någon penna, jag kan inte hitta fjärkontrollen till TV:n, jag kan inte hitta mina glasögon och jag har ingen aning om var jag lagt bilnycklarna.
Jag försöker komma på varför det inte blev något gjort idag.
Det är förbluffande för jag vet att jag har varit upptagen hela dagen och jag är helt FÄRDIG. Jag förstår att detta är ett allvarligt problem och jag ska söka hjälp för det, men först ska jag kolla min mail.”

I dag var månen full redan kl 14.30

Ha en mysig fredag <3

Det blev inga skor i går. Representanten för Pålsboda Toffeln dök aldrig upp. Lite irriterande, eftersom vi var ovanligt många som kommit till mötet.
Ännu mer irriterande var det att det i dagens mobiltelefonvärld inte fanns någon möjlighet till kontakt, för det kunde ju ha hänt något utmed vägarna. Kontakten med försäljaren hade skett via en kvinna på Pålsboda Toffeln… och numret till henne fanns hemma hos vår kontakt.

Nu var det som det var och vi fikade och tittade i den fina broschyren och allt eftersom tiden gick blev ju skorna allt mer attraktiva. Det kanske var tur att försäljaren inte kom, för jag hade lätt kunnat komma hem med fem par skor.

Läste i Vk i dag att Umeås kranvatten utsetts som bäst i Norrland och näst bäst, tillsammans med Växjös, i hela landet. Bäst vatten har Falun.

Juryns poetiska motivering till Umeåvattnets förträfflighet löd:
“Mjukt och fokuserat med spänstig mineralitet. Lång flödande frisk eftersmak”.

Jag håller med juryn. Umeås kranvatten är gott och om man dessutom lägger till lite egna bubblor får både Loka och Ramlösa slänga sig i väggen.

I dag är det torsdag och då vet ni vad jag ska göra i kväll. Yippee yei!

Ha en skön dag <3

I dag när jag snubblade ut efter tidningen, fanns det en påse med gamla tidskrifter i brevlådan. Min fina kompis, som vet att jag sover länge, hade åkt förbi med tidningarna och en kram. Dagen började bra.

I kväll ska jag gå på Reumatikerföreningens medlemsmöte. Jag går inte ofta på deras möten, men i kväll ska Pålsboda Toffeln vara där. Jag gick in på deras webshop och de har fina skor till bra priser.
Det kan ju vara svårt att köpa skor på nätet om man har känsliga fötter som jag, men nu får jag förhoppningsvis chansen att både prova ut storlek och känna på lästen. Jag skulle behöva vinterkängor, walkingskor och innesandaler.

Jag går hela vintern i ett par grova lågskor från Ecco. Jag brukar inte frysa om fötterna, men ibland kan jag ju få snö i skorna, så ett par kängor med skaft skulle jag nog behöva. Förr hade jag högskaftade stövlar, men nu får jag nästan panik (klaustrofobi) när jag tar på mig sådana och måste sparka av mig dem direkt. Jag tror att det har med balansen att göra. Fria anklar och vader = bättre kontroll.

Jag får rapportera i morgon om det blev några skor. Hoppas att jag inte beter mig som Marions mamma.

“Min pappa säger att min mamma är medvetslös när hon handlar kläder.”
(Marion 6 år)

Ha en trevlig onsdag <3

Jag skrev att jag har svårt för att vara aggressiv mot materialet när jag scrappar. Däremot har jag inga svårigheter att vara destruktiv när det gäller att skapa material.
Jag kan slå sönder ett gammalt armbandsur med en hammare för att komma åt de delar jag vill ha och vad tror ni jag ska göra med detta fynd jag gjorde på Myrorna i dag?

Förlåt alla ni som virkar dessa underbara dukar, men jag kommer att pilla loss 28 små fina blommor från kanten, en stor blomma i mitten och resten av spetsen ska jag rynka ihop till hemmagjorda blommor. Allt kommer förhoppningsvis att hamna på mina alster framöver.

Jag tog en genväg till Myrorna i dag. Är det förbjudet att gå över E4:n? Lite så kändes det. Det finns flera upptrampade stigar från Mariedal över E 4:n till Ersboda. Det finns folk som regelbundet färdas där, förmodligen till och från olika jobb. Snö utgör inget hinder, utan stigarna trampas upp med detsamma. Jag såg spår av en cykel som någon släpat bredvid stigen.

För att korsa E4:n måste man först klättra uppför, sedan stå och vänta på en ficka mellan bilarna och springa över och så glida nerför, vilket kan vara lite besvärligt på vintern om det är snö och halt. 

Dagens (misslyckade) goda gärning:
Bredvid Cementvägen stod en enkel kundvagn utan kundlås. Jag antog att den tillhörde Myrorna, så jag släpade med mig den. Precis utanför dörren till Myrorna såg jag att det stod Jysk på den. Den fick stå kvar där, eftersom det är en bit till Jysk från Myrorna. Tanken var god i alla fall.

Himlen var svagt rosa och månen halv kl.15.00 i dag.

Ha en lyckad tisdagskväll <3

Den tredje layouten jag gjorde i lördags skulle vara i vintagestil, d.v.s. ’nött, ruggat, gammalt och slitet’.

Jag tycker om att scrappa sepiatonade foton i vintagestil eller ’shabby chic’, men jag har svårt för att riva sönder papperskanter och skita ner dem alltför mycket. Jag har svårt för att bli aggressiv med mitt material.

Min layout med ett skannat och utskrivet foto på Tant Gerda blev så här med bara lite ruggade kanter.

Jag lekte med lite nytt material jag hade investerat i och gjorde klockan uppe till vänster med en mask och en distress stämpel. Färgen heter ’vintage photo’. På kanterna duttade jag stämpelfärgen med en liten svamp och använde skyddspappret till en självhäftande spets som engångsmask. Runt fotot har jag ’gnuggisar’ med swirlar och orden ’remember’, ’adore’ och sweet memories. Jag valde titeln ’Gerda’, eftersom hon i den åldern inte  var ‘Tant Gerda‘.

Vi var bara tre stycken som deltog i den tävlingen och jag blev som sagt trea.

Jag tycker att jag fick väldigt fina priser och dessutom hade jag turen att vinna en utlottning.
Våra sponsorer utformar tävlingarna och bestämmer priserna och jag tycker de är mycket frikostiga. Jag fick bl.a.många fina papper, fina små stämplar och blommor och band.
Alla fick dessutom ett välkomstpaket med en gåva från alla sponsorer.

Jag köpte lite nya grejer för att pröva något nytt, bl.a. en liten pensel med en vattenreservoir i skaftet, som jag kan använda med distressfärger eller mina akvarellfärger. Penseln är ganska styv, så man kan till och med måla bokstäver med den. Sen köpte jag ett set med små sprayflaskor som man kan blanda färg i och spraya på sina papper eller färdiga layouter.

Jag blev så glad när jag upptäckte att jag kunde använda mina akvarellfärger även i scrappingen. Nu ska jag experimentera med olika tekniker.

Ha en skön måndagskväll <3

Tiden flög iväg i går och plötsligt var det sen kväll. Dagen började lite segt och utan inspiration. Jag såg ju fram emot att få scrappa och hade planerat en hel del, men när jag läste om tävlingarna tappade jag helt inspirationen. Jag hade förberett mig för mycket och sen var det svårt att tänka om. Något att komma ihåg till nästa gång.

På förmiddagen gick jag på en demonstration om hur man kan använda stämplar och masker. Nya tekniker, nya utmaningar, det är ju det som inspirerar.

Till eftermiddagens tävling valde jag att göra en layout där man skulle inspireras av en barnteckning med leende runda och färgglada blommor med rosetter på stjälkarna. Det blev en färgglad, somrig och lite lekfull layout på Ronja och Freja som tältar.

En glad drake på ett papper med sommarhimmel och tablåer för dagens radioprogram.

Jag vann andra pris!

Nästa layout jag valde att göra skulle göras enligt en skiss, innehålla minst ett mönstrat papper och ett stämplat motiv. Jag gjorde ‘Once I was a heavy rocker…’ med ett kort på Johanna, som spelade elbas i tonåren.
 

Silhuetten på en stad är en tapetbit jag klippt till. Det röda pappret är wellpapp.

Jag vann första pris för den!

Kul detalj på tapetbiten.

Här har jag maskat ett kugghjul med en stämpel och dekorerat med en blomma, urtavlan på ett sönderslaget armbandsur och lite metalldetaljer. Närmare ‘steampunk’ än så här kommer jag nog aldrig.

I morgon lägger jag ut ännu en layout, som jag vann tredje pris för!

Ha en skön söndag <3

I dag for jag ner på stan för att leta efter en ny köksklocka. Jag har ju väldigt specifika krav. Jag vill att den ska ha tydliga siffror, alla minuter utmärkta med streck, gärna grön och lite rolig. På Lagerhaus hade de en klocka med röda siffror och en klocka med olikfärgade siffror. Njaee. På Ur & Penn hade de en turkosfärgad klocka med separat timer under. Hur lång ska man vara för att använda den timern? Sen hade de fina klockor med Hello Kitty på urtavlan. Inget för mig förstås, men jag kan tänka mig Betty Boop eller Marilyn Monroe.
Sen hade jag en massa andra ärenden, så jag får leta klocka en annan gång, eller kanske leta på nätet.

I morgon ska vi scrappa hela dagen. Vi ska vara på Ersdungens skola på Ersboda. En massa butiker för scrappare och pärlare kommer att vara där och det kommer att vara öppet för allmän shopping kl 12 -18, så passa på och kom in och köp pysselmaterial.

Nu ska jag plocka ihop mina saker och jag får absolut inte glömma dessa tre:

En påse att ha på bordet och lägga skräpet i, godisburken för energi och en liten lurvig sittdyna, inköpt på IKEA, att lägga på den hårda stolen.

Sen ska jag fixa lunchmackan, ställa fram dricka, drickyougurt, frukt och ta ut en portion moussaka ur frysen till middag. Japp, jag kommer att överleva.

Jag ser verkligen fram emot en hel dags scrappande. Vi kommer att vara 70 personer och förhoppningsvis kommer det att finnas kul tävlingar att delta i.

I morgon blir det knappast något inlägg, men vi ses på söndag.

Trevlig helg mina kära vänner <3

Snöstormen bedarrade mot kvällen i går och jag fick en underbar promenad hem genom ett förtrollande vinterlandskap.

En trollpacka hittade jag också bland fotona jag tog. Hade ingen aning att hon fanns där ute i skogen, inte heller hur hon hamnade i min kamera. Scary!

I dagens Vk kan vi läsa att mitt i snöstormen i går planterade kommunen träd, bl.a. utanför Sveriges Radio. Ja, det är sant, det finns bildbevis.

Jag tror mig veta varifrån de träden kommer. Jag fick nämligen mail häromdagen från en man jag fått kontakt med via min blogg och han berättade att hans dotter, som jobbar på en plantskola i Essunga, hade packat en massa björkar för transport till Umeå. Dessa björkar har kommit från Finland som små telningar och skolats i Essunga. Eftersom Fåglum hör till Essunga församling, drog han en parallell mellan min ‘långa resa’ och dessa björkars ’långa resa’.

Genast tänkte jag att jag måste ta reda på var dessa björkar kommer att planteras, så jag kan hälsa på dem. Nu vet jag var åtminstone en av dem är och det är på promenadavstånd.

Vad tror ni man tänker på kommunen om jag ringer och frågar var de andra har planterats?

I kväll är det vattengympa. Tjolahopp!

Ha en skön torsdag <3

Gårdagens brutala uppvaknande satte sina spår under hela dagen. Jag somnade givetvis om, men vaknade sedan med en irriterande huvudvärk, som satt i hela dagen. Dessutom fick jag flashbacks av en liknande, mycket allvarligare händelse från långt tillbaka i tiden.

Jag var 18 år och hade precis flyttat till Åbo för att studera vid Åbo Akademi. Min klasskamrat Anita och jag bodde temporärt i en liten etta med kokskåp.

Det var en lördag och vi hade varit ute på dans på Kårhuset. Mitt i natten vaknade vi av ett fruktansvärt brak åtföljt av kraschande ljud som från sönderslaget glas. Jag blev vettskrämd och satte mig upp i sängen i det kolmörka rummet. Jag var övertygad om att någon hade avlossat ett skott, slagit sönder fönsterrutan och nu befann sig i rummet.

“Tänd lampan!”, viskade Anita.

“Jag vågar inte”, viskade jag, “jag tror någon har kommit in genom fönstret”.

“Vi bor på tredje våningen”, sa Anita, “tänd lampan!”

Jag tände lampan och vi fick se förödelsen i rummet. Detta hade hänt:

Den som använt strykjärnet sist innan vi gått ut, hade inte dragit ur kontakten, utan lämnat strykjärnet stående på diskbänken och stängt dörrarna till kokskåpet. Där stod det heta strykjärnet och alstrade värme i 8-9 timmar.

På hyllorna ovanför spis och diskbänk fanns husgeråd, kastruller och ett par flaskor hemkokt saft. Saften hade börjat jäsa och till slut exploderade glasflaskorna och for rakt upp i hyllan ovanför. Hyllan skakde till och glas, porslin, bunkar och kastruller for mot skåpdörrarna och ner på golvet. De två saftflaskorna stod kvar på hyllan utan bottnar.

Den jästa, klibbiga saften hade skvätt tvärs över rummet på gardinerna och över hela, hela rummet. Överallt fanns det klibbig saft. Vi städade i flera dagar och den jästa lukten satt i länge.

Vi utredde aldrig vem av oss som hade lämnat på strykjärnet. Så här i efterhand tycker jag det var konstigt att ingendera av oss ville ha ex ett glas vatten när vi kom hem, men vi var antagligen trötta och stupade i säng.

Det där kunde ju ha gått riktigt illa om inte vi varit hemma. Tänk om strykjärnet fallit ut och förorsakat en eldsvåda.

Jag är alltid extra noga med att kolla strykjärn och spis innan jag går ut. Ibland lägger jag till och med handen på spisplattorna för att känna att de inte är på.

Nu har snöovädret nått Umeå. Jag var tvungen att pulsa ut och rädda min cykel in i förrådet. Temperaturen ligger kring noll och den blöta snön rinner längs fönstrena.

Jag hoppas att plogbilarna har varit ute innan jag ska gå hem från akvarellen sent i kväll. Jag får förse mig med både broddar och gåstavar. För två veckor sen fick jag gå i storm och regn, i dag blir det snö. Jag blir härdad.

Ha en skön onsdag <3

Strax efter kl 6.00 i morse vaknade jag av ett fruktansvärt brak. Jag blev lite rädd. Det var inte det där dova braket som när duschdraperistången faller ner över badkaret, eller när saker faller ner från de proppfulla hyllorna i mina förråd, utan det var i köket, eller något av rummen.

Yrvaken och halvblind staplade jag upp för att se. Det var köksklockan som fallit ner på anslagstavlan, som tappat sitt ena fäste och pendlat in i köksskåpet och ev mikron. Klockan låg på golvet och var död. Jag fick inte liv i den, inte ens med ett nytt batteri.

Jag är totalt beroende av kalender och klocka. Jag antar att det är en yrkesskada. Jag har klockor i alla rum, till och med i badrummet. Om jag skulle bli isolerad någonstans, skulle jag inte kunna hålla reda på varken tid eller dag och till slut bli totalförvirrad. Jag har kompisar som ganska exakt kan känna på sig vilken tid på dygnet det är och min egen dotter har aldrig använt klocka, men jag blir stressad utan klocka.

Lite förvirrad är jag nu också, för köksklockan är den klocka jag sätter efter Fröken Ur och sedan justeras de andra klockorna efter den. Det betyder att jag snarast måste köpa en ny köksklocka.

Jag har haft den här klockan så länge jag bott i den här lägenheten, alltså nästan 30 år. När jag tog ner den härom veckan för att ändra om till vintertid, tänkte jag faktiskt att jag egentligen skulle vilja ha en lite fräsigare klocka på väggen. Hängde jag månne upp den lite slarvigt på kroken för att jag undermedvetet ville att den skulle falla ner? Kan det vara så?

“Klockan är till för människans skull, inte människan för klockan.”
(Francois Rabelais)

Vad betyder det egentligen?

Ha en trevlig tisdagskväll <3

I går när jag kom till tvättstugan, stod en tjej där och spelade fiol. Hon ville inte störa grannarna på kvällstid och kvartersgården var upptagen, så hon hade tagit sin tillflykt till tvättstugan.
En lysande idé, tyckte jag, för det var inga skalor hon övade på, utan härlig folkmusik. Synd bara att jag inte hade någon tvätt att vika, utan bara kom dit för att hämta ett par mattor jag tvättat. Jag skulle gärna ha lyssnat mer på henne. Vilken lyx att ha levande musik i tvättstugan.

I dag har jag haft besök av en vän jag träffat genom Riksförbundet för Mag- och Tarmsjuka. Varje höst brukar vi åka på Må Bra-helg till Medlefors Folkhögskola i Skellefteå tillsammans, men i år blev den helgen inställd på grund av för få anmälningar, så vi fick ta vår årliga uppdatering hos mig i stället. Mail och sms i all ära, men inget går upp mot en en tête-a-tête.
Tack för besöket fina M och som sagt, vi väntar inte ett helt år
till nästa gång <3.

(Medleforsen i fjol.)

Dagens korsordsord: Krepera = dö (?); enligt SAOL spricka, gå sönder.
Stickspår = yllekofta
Undre ytor = fotsulor

Ha en bra måndagskväll <3

Jag har upptäckt en ny favorit.

Hinde Zahra sjunger Imik simik.
“Steg för steg, hand i hand, din i min, ska vi gå…"

Ha en skön söndag <3

Mod är, jämte kärlek
den största gåvan.
Vi känner oss alla
då och då uppgivna,
men om vi accepterar våra misslyckanden
och försöker hålla modet uppe
och lär av erfarenheterna
och prövar nya utvägar -
då ska vi nå vårt mål.

(Rosanne Ambrose-Brown)

I dag är en dag för stillhet och reflektion och tankar på nära och kära, levande och döda.

Dagen har varit idealisk för lugna promenader. Solen sken på trädens toppar. Björkarnas stammar blev bländande vita och de få löv som var kvar lyste som guldpengar i luften.

Sidensvansarna flög i stora skaror och kalasade på rönnarnas sista bär.

Jag har hängt ut mina lyktor på balkongen.

 

Jag önskar er en rofylld allhelgonahelg <3

Vet någon i dag vad ett herbarium är?
När jag gick i högstadiet i Finland, måste vi plocka olika växter och pressa dem i ett herbarium. Jag tror det var 25-30 olika växter varje sommar under tre års tid.

Jag tog med mina kompisar på långa strövtåg längs åkrar och ängar och längs järnvägsvallen. Man skulle plocka växterna med rot ( inte träd ) och de skulle förstås blomma.
Innan jag gjorde något med dem, måste jag ta reda på vad de hette. Jag har fortfarande kvar den lilla boken Floran i färg, som jag tittade i. Sen pressade jag växterna mellan tidningspapper, läskpapper och tegelstenar i bastukammaren tills de var torra. De vita blommorna strödde jag salt på så att de skulle behålla färgen.

 Sen skulle växterna monteras med små vita limremsor på ett speciellt papper i A3 format. I höger nederkant skulle jag fästa en lapp med namn på svenska och latin, datum när jag plockat växten, ort och markslag. Ungefär så här fast spegelvänt:

Bild lånad från: www.br.fgov.be/.../herbariumchronology.php 

Sen la jag arken i en enkel mapp som bestod av en framsida och en baksida av styv svart kartong som man knöt ihop med två band på var sida.
På hösten fick man redovisa sitt herbarium för magistern. Man skulle kunna alla namnen på växterna när han höll handen för lappen. 

Min finaste växt i hela herbariet var en Klockljung, som inte växer i Finland. Jag passade på att plocka den när jag besökte Fåglum sommaren 1957.

I dag har jag gjort en sak som jag ångrar. Jag plockade ju med mig några kvistar Klockljung i somras och torkade dem. Eftersom de skräpade så mycket och var ganska sköra, fick jag för mig att jag skulle plasta in dem.

Det var ingen bra ide. Främst känner jag så här i efterhand att det var respektlöst mot den fina ljungen. Jag skulle ha monterat upp den på ett papper i stället för att stänga in den i plast.

Men nu är det gjort och nästa gång ska jag göra rätt.

Ha en mysig fredagskväll <3

I natt drömde jag att jag köpte en ny spark och jag njöt alldeles förskräckligt när jag susade iväg på den.

Jag har varit utan spark några vintrar nu sen min senaste fina röda spark blev stulen ur ett låst gemensamt förråd. Jag blev så ledsen att jag inte kom mig för att köpa en ny, men nu pratade jag faktiskt med exet om det och då kom väl lusten att åka spark igen.

Jag bodde nio år i Haparanda och åkte spark överallt på vintern. Jag for över bron till Torneå på finska sidan och handlade mat och jag tog sparken till jobbet på Tornedalsskolan. På vägen dit fanns en ganska stor backe, som jag susade nerför och sedan svängde ganska tvärt ut på en väg. Den svängen förorsakade till slut en trasig menisk i mitt högra knä, som fick opereras bort.

När jag bodde i Luleå, sparkade jag över viken från Björkskatan till Hertsön till Högskolan. Jag hade kvällskurser i finska och när jag skulle hem var det mörkt och öde ute på den snötäckta isen. Då kände jag mig väldigt liten på den oändliga vidden. Men jag var aldrig rädd. Vissa stjärnklara kvällar var helt magiska och ett par gånger fick jag vara med om sprakande norrsken.

I Umeå går det hur bra som helst att åka spark på vintern. Vanligtvis sandas cykelbanorna bara på ena sidan och jag tog alltid sparken till Coop, eller till mina vänner på Berghem. Jag brukade låsa sparken med ett kabellås ex i ett cykelställ eller i en lyktstolpe.

Den sparken som blev stulen var en liten hopfällbar spark med röda metalldelar. I Haparanda hade jag en spark som jag målade grön med rosa små blommor. Den blev stulen en gång, men jag hittade den uppställd på en snöhög.

Nu funderar jag alltså starkt på att köpa en spark. Min dröm sa mig att jag saknar en. Jag är definitivt en cykel- och sparkmänniska.

I kväll är det vattengympa. Yippie!

Ha en skön torsdag <3

I dag kom svaret från mammografienheten. Jag har varit ganska lugn, för jag vet att om det är något, så brukar de ringa.

“Den hälsoundersökning med mammografi du genomgått var normal!” stod det i brevet. “Oops“, tänkte jag, “skämtade jag för mycket om den rosa röntgenapparaten?”. Jag har väl aldrig påstått att undersökningen inte var normal? Men hur var resultatet?

Ja, ni fattar, jag kan inte låta bli att skämta med läkarsvenskan.

För två år sedan när jag fick beskedet från mammografin började brevet så här:
“Dina bröst är normala!” Den bästa inledningen på något brev jag någonsin fått!

I går var jag lite låg. Trött, sömnig, stel i hela kroppen och tung i huvudet. Jag skyllde på influensasprutan och tog det lugnt.

I morse hade livskrafterna återvänt och jag cyklade iväg till Jula för att köpa en gul färgpatron till skrivaren och sedan till Myrorna. Där hade de tagit fram en massa julsaker. Alla tomtar vinkade åt mig och ville följa med hem och de röda dukarna fladdrade förföriskt, men jag var ståndaktig, tills jag hittade en hög fina julkort för 1 kr styck. Jag plockade ut 20 st.

Somliga är oblekt kartong och motiven är inte de allra senaste, vilket jag tycker bara ökar deras charm. 

Min skrivare funkade utan problem i går kväll. Jag tror den blev lite rädd när jag hotade med att åka till återvinningen med den. När den gula färgen tog slut, sa den till ordentligt att den inte tänker skriva ut flera kort innan jag laddar med ny färg. Så ska det vara!

Om en dryg vecka har vi en stor scrapträff, så nu ska jag fortsätta skriva ut kort, så jag har att välja på. Jag har ju flera projekt på gång och vet aldrig vart inspirationen tar mig.
Jag håller också på och redigerar ‘Den långa resan’ för utskrift…

Ha en trevlig onsdagskväll <3

I går eftermiddag for jag till min vårdcentral på Mariehem för att få influensasprutan.

Tid för vaccination var kl 16.00-18.00. När jag kom dit kl 16.05, ringlade kön för anmälan i receptionen ner genom en lång korridor.
I exakt en timme stod jag i denna kö. För mig gick det bra, för jag hade mycket trevligt sällskap av två (okända) kvinnor som jag pratade och skrattade med hela tiden, men de flesta i kön var äldre än jag och blev säkert mycket trötta av att stå så länge. Det fanns inga stolar att sitta på och det blev varmt och svettigt.

Det måste väl finnas ett bättre system än att låta gamla människor stå och hänga på väggarna i en korridor i en timme? Varför använder man inte kölapparna, som man gör under ordinarie verksamhet? Systemet finns ju. Man kunde väl åtminstone placera ut några stolar för dem som har svårt att stå.

Stolarna stod däremot på rad i nästa korridor när man hade passerat receptionen. Men då fick man bara sitta i fem minuter innan man blev uppropad. Själva vaccinationen tog två sekunder.

Det har påpekats i massmedia att färre människor har kommit in för vaccination än tidigare år. I Umeå har man då varit mycket dåliga på att informera om tiderna i tidningen. Det har funnits en annons från Landstinget där man informerat om att vaccinationer ska påbörjas, vilka riskgrupper man har bestämt och sedan fanns det en rekommendation att gå in på hemsidan för att se tiderna för respektive vårdcentral, eller att ringa till vårdcentralen för information. Jag gick in på hemsidan, men hur många av de äldre kan göra det?
Efteråt har det kommit in små annonser från ett par vårdcentraler om vilka tider som gäller, men inte från min vårdcentral. Jag kan tänka mig att den dåliga informationen ligger bakom det faktum att så få människor kom till det första vaccinationstillfället.

Jag valde att ta sprutan även i år, trots att det råder delade meningar om huruvida den är bra eller inte och om eventuella biverkningar.
Det fånigaste argumentet mot, tycker jag är: “Jag är aldrig sjuk”, förstås sagt av en man.
Det näst fånigaste argumentet är att det är bra att få influensan, för då blir man immun. Men HALLÅ, det är olika virus nästan varje år, så det kommer att krävas många sjukdagar att bygga upp det immunförsvaret.
Det näst näst fånigaste argumentet är att man varje dag kommer i kontakt med så många olika människor och säkert har byggt upp ett bra immunförsvar. Det kallar jag att stoppa huvudet i sanden.

Ha en trevlig tisdag <3

I går kväll dog min skrivare. Jag har en sån där multiapparat som man kan skanna, kopiera och skriva ut både text och foton med. Den är inte särskilt gammal och har inte visat några tecken på att ge upp. Jaa, den gnisslar lite när den ska hämta papper ur fotofacket, men lite ljud ska den väl få ge ifrån sig.

I går när jag tryckte på on-knappen, så var den helt död. Strömlös, tolkade jag det som. Jag kollade alla sladdar, tog ut och satte in, men inget hände. Jag plockade isär så mycket som gick och petade och skakade och slet och drog i on-knappen ifall den hade hakat upp sig.
Till slut kunde jag bara konstatera att jag nog skulle bli tvungen att köpa en ny skrivare och det har jag inte riktigt lust med just nu. Men jag kan inte vara utan heller. Man kan lugnt säga att jag var något irriterad när jag gick och la mig.

I morse bestämde jag att jag inte skulle glida ur morgonrocken innan jag gjort ett seriöst försök att återuppliva skrivaren. Jag laddade ficklampan med nya batterier och lyste bak och fram och in och ut på alla sladdar och hål. Allt satt rätt. Jag gjorde om hela proceduren och till slut drog jag ur sladden till transformatorn som ligger på golvet, tryckte in den igen (ordentligt) och HALLELUJA, skrivaren lyste upp och displayen ropade Välkommen!

Dammsugaren hade tydligen petat till den sladden och trots att jag kollade den igår kväll, så märkte jag inte att den satt ett par millimeter snett.

Vilken tur att jag är envis!

Ha en trevlig måndagskväll <3