Jag vet inte om den här historian är sannolik eller osannolik, men den är garanterat sann.

Jag lämnade ju Östergården i Fåglum 1952, då jag var nio år. Tio år senare flyttade en liten pojke med sin familj in i det lilla röda huset. Han går längs samma stigar som jag gjorde, till odonstället, till den stora eken, till smultronstället. En dag hittar han och hans bror en låda med brev uppe på vinden till hönshuset. Somliga av breven hade skickats från Finland och den lille pojken sprang in till mamma för att höra vad det var för några som hade fått de breven. Hans mamma berättade att det hade bott två små flickor i huset, som hade kommit från Finland för att det var krig där, men att de nu hade åkt tillbaka hem. Det måste alltså ha varit brev till Leena och mig.

Man kan ju tänka sig hur ett barn börjar fundera kring en sådan sak. Det var säkert lite spännande med dessa små flickor som kommit från ett annat land där det var krig.

Han funderade en hel del. Sen blev han äldre och vuxenlivet tog över och han fick annat att tänka på. Vid ett par tillfällen hörde han Sture nämna mitt namn när det varit tal om Östergården, så jag fanns på något sätt kvar i hans medvetande.

En dag i våras, när han sitter och surfar på internet och googlar lite föstrött på Fåglum, hamnar han på min blogg. Han ser något bekant på en bild (antagligen huset) och förstår att jag är den Marja som hade bott i Östergården och som hade fått de där breven.

Jag fick en kommentar på bloggen, la genast ut min mailadress och bad om ett mail. Sen dess har vi haft mailkontakt.
Jag fick bekräftat att allt jag kom ihåg var sant och det kändes bra, eftersom det fanns några som ifrågasatte hur jag kunde komma ihåg så många detaljer när jag skrev ‘Den långa resan‘. Min beskrivning av huset var korrekt, stigarna, skogen, lusthuset, diket mellan Karl-Alvars och Östergården o.s.v.
Så småningom berättade han om breven.

Vi träffades förstås flera gånger under Fåglumsdagarna och vi hade mycket att prata om.

Forts. imorgon.

Ha en skön måndagskväll <3