Nu tillbaks till breven som jag skrev om för en vecka sedan. Många undrar säkert om de finns kvar och om jag fått tag på dem.

Nej, jag har dem inte. De här breven skrevs på 40-talet och pojken hittade dem på 60-talet. Antagligen hade tanterna själva lagt lådan med breven uppe på vinden till hönshuset, eller så hade de som tömde huset inför auktionen gjort det. Pojken var  6-7 år och han och hans bror var bara ute efter frimärkena. De kunde ju inte föreställa sig att jag, 50 år senare, skulle kunnat ge vad som helst för att få breven i min ägo.

Egentligen har jag inte gjort så mycket efterforskningar. Under årens lopp har olika människor bott i huset, någon gång har hönshuset brädfodrats och snyggats till och nu används det som förråd. Kvinnan som bor i huset nu var inte själv hemma när jag var där, annars hade jag kanske kunnat fråga henne. Jag utgår ifrån att lådan med breven kastats i något skede.

Jag får nöja mig med vetskapen om att det har funnits brev och att jag en gång läst dem eller fått dem upplästa för mig. Jag vet att mamma och pappa har tänkt på mig och skrivit till mig.
Det hade förstås varit roligt att få läsa orden och formuleringarna och se handstilen, men nu gör jag med breven som man gör med sina kärleksbrev, jag knyter ihop dem med ett brett sidenband och lägger dem i min mentala minneslåda. Hur ofta tar man förresten fram sina kärleksbrev och läser dem? Man stöter på dem ibland i sina gömmor, tar bunten i handen och minns… men man knyter sällan upp bandet och läser dem.

Däremot tycker jag att berättelsen kring de här breven är spännande. Jag blir väldigt upprymd av tanken att jag som barn på 40-50-talet och en liten pojke på 60-talet har bott i samma hus och tydligen gått på samma stigar, hittat samma smultronställen o.s.v. Vad jag förstår så har vi upplevt samma saker på samma sätt, men parallellt i tiden, eller hur man nu säger. Sånt kan man ju se på film, men det är mycket mer fantasieggande att ha upplevt det själv.

När vi träffades i Fåglum i augusti kändes det som om vi känt varandra hela livet. Visserligen hade vi haft mailkontakt en tid, men jag tror det var de ’gemensamma’ barndomsupplevelserna som förenade oss och så breven förstås.

Kom precis att tänka på en sak jag aldrig frågat. Läste de någonsin breven?

Ha en skön söndagskväll <3