I morgon flyger jag till Stockholm och kommer att ta några dagars paus från bloggandet. Under tiden ska ni få lära er en grekisk dans. 

Under hela åttitalet dansade jag internationell folkdans. Vi dansade främst danser från Balkanländerna och jag gillade mest grekiska danser. Den här dansen är min favoritdans. Den heter Hassapikos eller slaktardansen. Man ska föreställa sig tyngden av ett slaktat djur på axlarna och dansa framåtböjd med böjda knän.

Dansen kallas också för Zorbas dans, efter filmen  Zorba the Greek med
Anthony Quinn.

Den har många stegkombinationer och måste därför koreograferas.

Jag hittade en underbar version på Youtube, med tre eleganta män som verkar dansa på någon privat tillställning. De är lite stela i knäna, men mot slutet kommer en mycket fin nigning, vid 3:34 ungefär. 
Man ser att det inte är första gången de dansar tillsammans och det syns tydligt att mannen som dansar längst ut till vänster (ur vår synvinkel) bestämmer turerna. De två andra tittar på hans fötter i början på varje ny tur.

 Nu dansar vi!

P.S. Appropå inlägget om att jag hade städat, kom en av mina bloggläsare och ringde på i dag. Kul! Tyvärr var jag lite stressad med att stryka och packa inför Stockholm, så vi får ta änglakaffet en annan gång.
E-M, jag lovar att jag ringer dig nästa gång jag har städat!

Vid busshållplatserna i Umeå finns det inte längre några skräpkorgar. Ultra blev less på att de demolerades och att skräpet ändå låg utanför.

Vad gör man nu då när man ätit upp sin kexchoklad och inte vill kasta pappret på marken. Ja, jag stoppar det i fickan eller i väskan, men den här personen har klämt fast det i taket på busskuren.

 
Är det månne en protest eller bara kreativitet? Kanske både och?

Funderade på vad det skulle bli för reaktion om vi alla klämde fast våra papper i en rad...

Den här veckan blir det tyvärr inget nytt inlägg i "Den långa resan." Jag har alldeles för mycket trevligt att tänka på här och nu. 

I dag har jag städat.

Meddelas endast på detta sätt.

Nu sitter jag här och väntar att någon ska komma och hälsa på.

Visst är det underligt att när hela lägenheten är ren och allt är undanplockat, så kommer aldrig någon. Men när jag sitter där i morgonrocken med smutsigt hår och lägenheten ser ut som ett bombnedslag, DÅ ringer det på dörren.

Kan det bero på att det oftast är stökigt hos mig och sällan nystädat? Oddsen är ju förstås större att någon kommer på en ostädad dag då.

Men nu är det städat. Skynda er innan jag hinner stöka till det igen! Jag bjuder på änglakaffe eller änglaté och jag tror jag glömt en bit banankaka i frysen.

Jag har också ett fantastiskt överhäng från balkongtaket igen.

Det droppar och bildas små spetsmönster i nederkanterna.

See you!

 I notiserna från Kustlandet i dagens Vk kunde man läsa om Konst i det vita i Hörnefors. Konstföreningen Hörneforsgruppen har skapat olika konstnärliga ting av is och snö. På dagtid får solen skina genom iskonsten och på kvällen tänds eldar och ljus.

"Iskonst i mörker"

“Utställningen pågår tills det tinar”. Visst låter det underbart? Ingen deadline, inget bäst-före-datum, utan vi låter naturen bestämma. På ett positivt sätt.
Inte som tågbolagen, som uppmanar folk att jobba hemifrån när det snöar. Hur tänkte de där?
Hur långa armar tror de kirurgerna har… ett dropp hit eller dit…lite svinn får man alltid räkna med, eller hur?

Såg i dag att snöblocken för årets snöskulpturtävling var på plats i Rådhusparken. Något för Ronja och mig att fotografera nästa vecka. Inte första gången hon poserar framför en snöskulptur eller ett iskonstverk i Umeå. Har faktiskt glömt vad årets tema är.

Min kompis på Rådhustorget hade SNÖ i örat. Vågade inte peta bort det, för jag började misstänka att det var något slags spionhörsnäckor. Ja, titta själva…kablar upp under baskern och epåletter på axlarna.

Huu, vem är han egentligen?

Fick vänta länge på bussen i dag och hade tid att se mig omkring.

Hållplatsskylten, som sitter på busskuren, hade vikts ner.

Hur kan det ha hänt?

Taket inne i kuren såg ut så här.

Tror ni snöskopan har trasslat in sig i kuren? Det hade varit kul att se i så fall.

I USA och även här i Sverige kan man se skor dinglande i telefontrådarna. Det sägs att gängen markerar sina revir pådet sättet.
Vad markerar man genom att slänga upp ett spirallås, med nyckeln i, i en björk?

Hade bara tråkiga ärenden att uträtta i dag. Gick förbi Stadium, som hade 75% rökskaderea, och folk köade i snålblåsten utanför.Träffade en vän som hade fyndat. Överallt på stan gick folk omkring med Stadiums oranga plastkassar.

Jag gick in på Kronans droghandel,hi,hi. (De har knallgula plastpåsar) Där kan man samla poäng med sitt medmera-kort. Även på läkemedel. Det ni! 

På Konsum köpte jag bl.a. en färdig lunch. I kassan stod jag och letade i min plånbok efter ett rabattkort som ger mig en gratis lunch efter tio markeringar. Försökte skoja med den unge killen i kassan och sa: "Ja, nu står jag här och letar som den där mannen i reklamen som letar efter sitt rabattkort på kaffe. Ö-ö-ö-öööö." Killen fattade inte vad jag menade och inte de som köade bakom mig heller. Ja, så kan det gå ibland. Antingen ser de inte på TV, eller så ha de ingen humor.

Ha en skön måndagskväll!  

Hål kan vara riktigt spännande. Egentligen är de ju ingenting, bara luft liksom. De existerar inte utan sin omgivning.

“Endimensionella” hål, som i ett par jeans eller i en strumpa, är ju bara trista. Men så finns det “flerdimensionella” hål som fångar ens nyfikenhet och fantasi. De kan leda in någonstans, eller ut ur något. De kan locka eller skrämma. Barn stoppar ju fingrarna eller huvudet i alla hål, medan vi vuxna är lite mer reserverade.

Det här trädet har jag gått förbi tusentals gånger. En dag ser jag ett hål i stammen redan på långt håll.

Vart leder det månne?

Tog ytterligare en närbild, som hamnade i min “Naughty file”.:=)

Och där borta i snökanten är något som ser ut som ett svart hål.

Vad i all sin dar är detta? Det ser ut att vara hur djupt som helst.

Någon som kan förklara?

Nu har jag ställt in ögonen på hål… så det kommer säkert flera.

Ha en skön söndag!

Det som händer nu

Det som händer nu
- just nu -
är förbi på en sekund.
NU blir FÖRR
och SEDAN blir NU
och hela livet
bara rusar förbi.
Själv springer jag efter
med andan i halsen...
(Kaj Beckman)

Så kan det ju kännas ibland.

Inte i dag dock, för jag har haft en trevlig eftermiddag med mina vänner i kvinnogruppen. Vi har suttit i lugn och ro och uppdaterat det som hänt sedan vi träffades senast. Livet ser ju till att det händer saker och då är det skönt att få ventilera både det trevliga och det besvärliga.
Sedan blev vi bjudna på en jättegod bönsoppa med gratinerade brödkrutonger och pinjenötter. Till kaffet fick vi hembakade semlor. Mums!

-20 grader ute och en isande snålblåst. Kanske bättre ändå än snöovädret söderöver.

Ha en skön helg!

Jag trivdes bra i det lilla röda huset.
Här en bild på hela framsidan. Det är Leena som står på trappan. Kvaliten på bilden är dålig, men motivet tycker jag kommer till sin rätt. På baksidan av fotot står det:
Den 27/ 6 1943. Sista söndagen i Fåglum. Leenas svenska hem hos tant Gerda.
Det är Tant Gerdas handstil.

(1943 for Leena alltså hem till Finland. Man trodde kriget var slut och alla krigsbarn kallades hem. Men kriget fortsatte för Finlands del och många av barnen fick fara tillbaka till Sverige. Så även Leena.)

Huset har två våningar och på den andra våningen bodde Tant Gerda. För mig kändes det som att Tant Gerda ägde hela huset och det var kanske så i verkligheten.

På nedre botten fanns köket, där Tant Anna låg. Det var husets hjärta. Där satt jag vid köksbordet och läste och ritade. Där fanns den varma vedspisen och vedlåren som öppnades uppifrån och tippades ut, där fanns en kommod med handfat och slaskhink i skåpet. Jag tror vi hade rinnande kallvatten. Det fanns ett skafferi och där fanns en lucka i golvet, som ledde till en källare, där tanterna förvarande saft, sylt och konserver.

Den lilla kammaren innanför köket gick jag inte ofta in i, för där fanns ju Martin Luther på väggen.

Finrummet gick vi sällan in i. Det stod kallt på vintern och användes bara vid speciella tillfällen. Det var belamrat med fina möbler. En soffa och stolar kring ett högt bord. En hög byrå och småbord med allehanda pynt på. Speciellt kommer jag ihåg små vita blomkorgar virkade runt dricksglas och stärkta med sockervatten. Antagligen inköpta på syföreningens välgörenhetsauktioner.

Den utstickande delen till höger på bilden var vardagsutgången. Då gick man först genom ett förråd, som kallades sjappet. Sen kunde man antingen vika av till höger och följa stigen i gräskanten till utedasset, eller gå rakt fram till hönshuset.
Ja, tanterna hade höns och en speciell, hög huggkubbe där hönorna nackades.

På övervåningen bodde alltså Tant Gerda och jag. Trappan upp gjorde en krök och ovanför den fanns en inbyggd bokhylla. Där fanns alla böcker Tant Gerda använt i sin undervisning. Alla böcker om Sörgården och andra läseböcker. Jag nådde aldrig upp till den hyllan, men Tant Gerda tog ner de böcker jag ville läsa. I Sörgårdenböckerna kunde jag känna igen mycket, bl.a. gick man i kyrkan på söndagarna och förberedde sig inför helgen genom att borsta skorna och kratta gården.

Trappan ledde till en stor hall, som jag upplevde som mörk och kall. Där fanns ett korgmöblemang och ett stort allmogeskåp. I det skåpet fanns dels porslin, dels sänglinne och handdukar. Det fanns åtminstone två kaffe/teserviser av sånt där genomskinligt porslin med japanskt motiv. Geishor av alla de slag. Jag brukade hålla upp kopparna mot ljuset och beundra de fina motiven.
Sen fanns där bländvita, stelmanglade lakan med fina spetsar och monogram och örngott med krusade knytband. Inget användes någonsin.

Bakom det stora skåpet hade jag min lekhörna. Där stod alla docksängar på rad.
I hallen fanns även en liten fållbänk och i den hade jag mina kläder.

Sen fanns det ett sovrum där Tant Gerda och jag sov och så Tant Gerdas arbetsrum. I det rummet fanns orgeln, som jag lärde mig spela på. Jag lärde mig att läsa noter, men tyvärr ingen fingersättning. När jag senare i livet skulle spela piano, gick fingrarna i kors över varandra och jag insåg att jag aldrig skulle bli någon pianovirtuos.

Eftersom huset hade brutet tak, fanns det två spännande utrymmen med snedtak på var sin sida. I det ena utrymmet fanns en lavoir, ett linneskåp och den stora cisternen med vattnet som värmde upp huset.

I det andra utrymmet hängde Tant Gerdas klänningar. Många av de finaste använde hon inte. De var kanske kvar från hennes ungdom. Jag älskade att vira in mig i de fina slinkiga tygerna och lukta på dem.
En annan spännande sak som fanns i det utrymmet var medicinlådan. Den utforskade jag i hemlighet och det var nog där, bland stödförband, lavemangkannor och gummiblåsor som skulle suga ut öronvax, som mitt intresse för människokroppen och läkekonsten började.

Jag tänker alltid på det lilla huset med värme. Jag har återvänt dit några gånger och senast jag var där tog jag detta foto, som jag har förstorat till en tavla.

En solig väg ut ur skuggorna.
Det var ingen hemma, så vi stannade vid grinden, som är på baksidan av huset. En grusgång leder in i solljuset och när den svänger in på gården kan man skymta stammen av ett stort äppelträd.

Forts... nästa vecka. Om ni orkar?

Helt naturligt blev Leena den viktigaste personen i mitt liv. Varje sommar kom hon och var med mig. I början var hon hela långa sommarlovet, men när hon blev äldre sommarjobbade hon eller/och for ut och reste och kom sedan mot slutet av lovet.

Här är våra passfoton, när vi åkte iväg ensamma:

Leena hade, precis som jag, en dold skelning, som avhjälptes med glasögon och ibland lapp för ena ögat. Min skelning upptäcktes inte förrän jag var 18 år och själv gick till ögonläkaren. Kanske var det mina olikfärgade ögon som dolde den.

Här är ett annat passfoto på Leena ett par år senare. Glasögonen är borta.

Jag kommer inte ihåg att vi gjorde något speciellt. Antagligen följde jag efter henne som en liten hund vart hon än gick. Jag kommer ihåg att hon en sommar hade börjat röka och vi gjorde många promenader då hon tjuvrökte för tanterna.

Leena hade trivts bra hos tanterna och de var väldigt generösa mot henne när hon kom. Hon fick alltid nya kläder och skor. Kläderna syddes upp hos en finsk kvinna, som var gift med skomakaren i byn. Jag kommer inte ihåg vad hon hette. Hon var glad och pratsam och pratade finska med Leena. Jag tror att jag också fick en ny klänning på samma gång.

Det var väldigt strikt vad man fick ta med sig till Finland. Man fick t.ex. inte ha nya kläder eller skor, så Leena blev tvungen att använda sina nya kläder, så att de inte skulle se splitternya ut. Jag minns att hon hjälpte till i köket och hela tiden torkade av händerna på sin nya fina pepitarutiga smala kjol. En sommar fick hon, eller kanske köpte själv, tre par ballerinaskor i olika färger. Den sommaren gick jag omkring i raggsockor och ballerinaskor, för att hjälpa henne att nöta sulorna så att skorna inte skulle se nya ut.

Vad jag minns pratade vi inte så mycket om mamma och pappa hemma i Finland. Jag hade ett kort på dem, så jag visste hur de såg ut. Pappa hade jag ju aldrig träffat, så honom längtade jag mycket efter. Eller jag längtade efter en pappa i allmänhet. Mamma hade jag glömt, eller förträngt. Hon hade ju lämnat mig två gånger: ena gången då hon blev sjuk och hamnade på sjukhus och andra gången i Åbo hamn.

Den enda gången jag minns att vi pratade om mamma, var när Leena stod och strök en blus. Hon hade en vit ärmlös blus med en handmålad röd bläckfisk på ena axeln. Hon strök och strök och jag tyckte att det tog alldeles för lång tid. Då sa hon: “Vår mamma säger alltid, att ska man göra något, så ska man göra det ordentligt. Annars kan det kvitta.”

När jag många år senare gick i bildterapi, målade jag alltid mamma som en röd bläckfisk med olika ansiktsuttryck.

På vintrarna skrev jag brev till mamma och pappa i Finland och skrev av mina betyg, för jag var duktig i skolan. Allt gick förstås genom Leena, eftersom jag hade glömt all finska. Genom hela livet pratade Leena och jag svenska med varandra.

Till jul fick jag paket från Finland. En gång fick jag en fin docka. En annan gång hade mamma stickat en kortärmad jumper åt mig och sytt en veckad kjol till.

Tanterna skickade också paket till Finland. Mest var det matvaror. Det var strikta regler för vad man fick skicka och hur mycket. Jag kommer ihåg att tanterna gömde kaffepaket bland havregrynen i havregrynspaketen. Luther såg inget. Det var min första erfarenhet av civil olydnad. Bra där, systrarna Andersson!

Leena var min livlina, min länk till mina rötter. Hon bekräftade mig och förankrade mig i mitt ursprung. Hon förblev hela livet den viktigaste personen i mitt liv. När hon blev sjuk och sedan dog år1987, rasade hela min tillvaro samman. Jag fick gå flera år i terapi, för att bygga upp mig själv utan henne.

I dag mår jag bra och det vill jag att ni ska komma ihåg när ni läser det jag skriver.

Forts. i morgon… då jag vill berätta om huset, som jag trivdes i.

Var ute på långpromenad i går. Vilken underbart vacker vinter vi har.
Här håller solen på att gå ner.

 I går fick jag ett bisarrt telefonsamtal.

Det var en tjej som sa: “Hej jag heter XX och jag ringer från Kalle Anka”.

Sure, tänkte jag, nu har de tråkigt på jobbet och ringer och skojar med mig.

“Jo, du har ju anmält dig till en tävling om en kryssning med Kalle Anka", fortsatte hon.

“Näe du, det har jag inte gjort”, sa jag och min hjärna gick på högvarv, för jag kunde inte känna igen rösten.

“Jo, det har du”, envisades hon.

“Driver du med mig”, frågade jag irriterat och kunde fortfarande inte känna igen rösten.

“Nej, det gör jag inte", sa hon.

”Vet du, jag tror att du har ringt fel”.

”Nej det har jag inte”.

”Men jag har inte anmält mig till någon Kalle Anka-kryssning.”

”Nej, men det har R gjort”, och hon nämner exets namn, “och han har angett det här telefonnumret“.

”Jaha, så hyggligt av honom då, ( ok han behövde tydligen ett svenskt telefonnummer) men vill HAN åka på Kalle Anka-kryssning. Ofattbart för mig, men ok då.”

“Ni kanske har barn?”

”Javisst, men inga Kalle Anka-barn. Flickorna är vuxna.”

”Men ni kanske har barnbarn?”

“Javisst, det har vi”. Nu föll poletten ner för mig.

Nu var det så att den här tjejen ringde för att hon ville sälja en prenumeration på några nummer av Kalle Anka. Jag tackade nej, för jag har aldrig sett Ronja läsa Kalle Anka. Jag tackade nej och sa att hon fick prata med R i så fall, eftersom det var han som visat intresse.

“Ja, får jag prata med honom då kanske”, frågade hon.

“Nej, han är inte här. Han bor inte här. Han är förresten i Mexiko just nu."

“Så han bor inte där?” Nu hörde jag att hon också verkade förbryllad.

Vi avslutade samtalet och jag gick hela kvällen och småskrattade för mig själv.
Till slut kunde jag se mig sittande i en däckstol utklädd till Mimmi, med stor rosett i håret, vita handskar, tre nummer för stora skor och en paraplydrink i handen.
Att visualisera exet som Kalle Anka var mycket svårare, inte för att Kalle Anka aldrig bär några byxor, utan för att exet är så långt från Kalle Anka-världen man kan komma.

Så min vän, om du mot förmodan läser detta, vill jag bara säga: Tack, men nej tack. Och snälla, skicka ett sms eller ett mail nästa gång du lämnar ut mitt telefonnummer, så att jag är förberedd. Jag tror nämligen att jag sabbat alla ev. chanser till en Kalle Anka-kryssning nu.:)

Och om det var någon/några som drev med oss båda, vill jag bara säga: Det var ganska kul. Not! Skämmes!

Jag köpte en för mig ny krydda i dag: cacao & chili från Santa Maria.

Jag var bortbjuden på middag i söndags och fick smaka den då. Den innehåller mörkrostade kakaobönor, cassiakanel och ancho-chili och rekommenderas till såser, kyckling, kötträtter och desserter.

Vi åt en köttfärsrätt och strödde lite på den bara för att smaka. Det smakade gott, starkast var chilismaken.

Jag gillar ju choklad med chili och Sias chokladglass med chilikanderade pumpafrön, så varför inte också i mat. Den här burken åker nog med till Stockholm, för Johanna är duktig på att använda kryddor i sin matlagning.

Sen köpte jag en ny lampskärm, på Coop av alla ställen.

Den passar bra i mitt vardagsrum. När lampan inte är tänd, är bakgrunden vit.

I morgon ska jag berätta om ett bisarrt telefonsamtal som jag har skrattat åt hela kvällen.
 

God natt!

I morse var det så där underbart soligt igen, men innan jag hann ut, hade solen försvunnit bakom molntäcket.

Jag satte mig nämligen och bokade flygbiljetter till Stockholm. Där har skolorna sportlov vecka 9, så jag ska fara ner och sen ta med mig Ronja till Umeå några dagar. Sen ska hon få flyga hem ensam för första gången. Jag har ringt och bokat assistans.

Nu hoppas jag att allt klaffar, det är många faktorer som ska samverka. Längtar alldeles förfärligt och nu får jag träffa den nya sötnosen också, lilla Freja.

Ser ni att hennes nos har formen av ett hjärta?

Tyvärr är jag allergisk, så eventuellt får hon vara hos kompisar om jag inte klarar av henne. Men jag ska stoppa i mig antihistaminer och ta med både Bricanyl och ögondroppar.

Jag kom mig ut till sist. Jag hade ju lovat att bjuda på semlor i dag på semmeldagen. Jag har redan smaskat i mig en och kommer nog att hinna med en till innan dagen är slut. Jag äter semlor bara på semmeldagen. Inget fuskande här inte. :)

I dag har jag löst mysteriet med brevlådorna som satt ihop med is. 

Fick vattendroppar i skallen och upptäckte att det droppar från snön som hänger över takkanten. Eftersom vi inte hade föst bort snön från brevlådorna, blandades smältvattnet med snön och sedan frös allt till en isklump över natten. Nu droppar vattnet ner på lådorna och bildar små söta istappar längst fram på lockkanterna.

Så då var det mysteriet löst. Som sagt, saker man tappar kommer till rätta och mystiska saker får sin förklaring i sinom tid. Jag fick vattendroppar i huvudet och Newton fick ett äpple, eller hur det nu var. :)

Ha en bra tisdagskväll.

“Det som göms i snö, kommer upp i tö”.  Inte bara hundbajset, utan förhoppningsvis även korgen man ska slänga hundbajspåsarna i.

De här cyklarna verkar ha det så mysigt att de kanske inte vill att snötäcket ska tina bort.

I dag är det verkligen underbart vårvinterväder ute. På väg till kvartersgården och skrivarcirkeln i morse, fångades mitt öga av lindens torra hängen, som lyste som guld i solen.

Kan man bli annat än glad?

Läser i Aftonbladet att Carolina Gynning, 31, ska ta över Förkväll efter Elisabet Höglund, 65. TV 4 vill locka till sig "yngre" tittare. De tror att de därmed kan få mer reklamintäkter.

Jag kan inte hjälpa att jag blir både besviken och ledsen. Här är återigen ett exempel på att yrkeskompetens och livserfarenhet inte värderas längre.
I synnerhet inte om du är kvinna och 55+

Nej, du ska vara ung och "snygg" och helst inte ha egna åsikter. Bara göra som producenterna säger. Helst också göra bort dig ibland, så folk får något att irritera sig över. Då blir det fina tittarsiffror. Tror TV 4.

Grattis TV 4, ni kommer att förlora många tittare. Ni kommer antagligen också att förlora reklamannonsörer. För det är trots allt så, att den köpstarkaste gruppen i samhället i dag är inte de unga, utan mappiesarna,  kvinnor som är just 55+ 

I dag är det Alla Hjärtans Dag.

I veckan scrappade jag ett par kort, som jag lovade lägga ut.
Här är kortet till Johanna:

Notbladet är en del av sången The Rose: "Some say love is like a river..."

Om ni tycker det ser "kladdigt" ut, så ska det vara så, lite "shabby chic" .
Jag har färgat kanterna med en vinröd stämpel och sedan duttat på en metallicfärg som används till att färglägga stämpelmotiv. Jag kladdar på färgen  
med fingertoppen.:) Jag tycker kortet blir mer levande med lite skuggad färg.

Här är kortet till Ronja:

Till er, mina fina läsare, vill jag ge en tulpanbukett, som jag målat på en akvarellkurs för flera år sedan.


En kärleksfull Alla Hjärtans Dag till er alla!

 “Ährrum… ja… hej, jag heter Marja och jag har jack.”

Så här ser mitt jack ut,

så det är ingen idé att 3 kommer till mig med sin storslägga.

Allvarligt talat, detta är mitt huvudtelefonjack, som målaren hittade under tapeten när han tapetserade om hos mig för ett antal år sedan. Det finns i hallen, gömt bakom en bänk. Det fungerar perfekt, men jag använder det aldrig, eftersom jag även har jack i köket och i arbetsrummet.

När vi hittade det, tänkte jag att det bara var att köpa ett skydd och skruva på. Men så funkar det tydligen inte. Jag har varit överallt och frågat och tittat på telefonjack. Det finns “lock” med klumpar som ska kopplas in. Jag försöker säga att jag redan har den där klumpen och att jag endast behöver locket. Alla bara skakar på huvudet, så det har fått se ut så där ett antal år.
Att ta hem en telereparatör från Tele2 kostar flera tusen, så det är inget alternativ.

Nu undrar jag om någon kan hjälpa mig. Statistiskt sett borde minst en av mina läsare veta hur jag ska göra. Så snälla…

Eftersom jag har mobilt bredband från 3, har de ringt mig flera gånger om det här att skrota jacket och flytta mitt hemnummer till mobilen.
I går kväll kl 21.00 ringde en tjej igen.

"Hej", sa hon, "jag heter XX och ringer från 3."

"Jaha", sa jag.

-"Hur står det till med dig, Marja?"

-"Tack, bara  bra. Jag har jack!"

Hon uppskattade mitt skämt och började fnittra. Eftersom jag uppskattade att hon uppskattade mitt skämt, var jag för en gångs skull vänlig när jag pratade med henne.

Vi jämförde mina telefonkostnader med vad hon hade att erbjuda och sen tackade jag för det fina erbjudandet och sa att jag nog tills vidare ville behålla mitt jack. Jag sa att jag ville avvakta och se hur deras projekt med ett jacklöst Sverige skulle falla ut. Bla, bla, bla… jag var såå trevlig.

Hon tackade och fnittrade och önskade mig en fortsatt trevlig kväll.

Hur tänker ni kring det här med att slopa telefonjacket?

Jag undrar varför 3 är den enda operatören som driver den här kampanjen?
Den första som ringde lovade att allt skulle vara gratis, gratis, gratis och han nästan slängde en gratistelefon till mig genom mobiletern…men i går hade gratis blivit till en fast avgift + (jag har redan glömt det). Jag glömde också att fråga om priserna hon angav var med eller utan moms. Det måste man vara noga med. Sen måste man också komma ihåg att fråga hur det blir efter gratis,gratis, gratis-perioden.

Läste igenom gårdagens inlägg och konstaterade att jag var både klok och knäpp, en kombination som jag tror är bra. Jag är fortfarande sådan och jag tror att just de egenskaperna har hjälpt mig genom livet.:)

I det stora hela hade jag det bra. Jag kände mig trygg med tanterna, jag fick god mat, jag älskade det lilla röda huset med alla böcker att läsa och orgeln att spela på. Jag började skolan tidigt och sög åt mig all kunskap jag kunde få. Jag hade en bästa lekkamrat, som jag ska berätta om senare. Jag hade andra vuxna som såg mig, som jag också ska berätta om.

Förutom tvånget att gå i kyrkan varje söndag och uppdraget att läsa högt för Tant Anna (som jag faktiskt tyckte var roligt), hade jag inga krav på mig. Jag fick stor frihet att göra vad jag ville.

Jag älskade att ströva ute i skogen. Jag gick längs stigen från Lusthuset upp på en rullstensås och sedan längs hela åsen. Stigen gick ner på andra sidan till ån, Nossan, som flyter genom Fåglum. Dit gick jag aldrig själv, för det blev lite skrämmande mörkt och fuktigt när man gick ner från åsen.

Uppe på åsen fanns ett stort stånd med odon (Vaccinium uliginosum).

Bild lånad från stenvallen.se

Dem åt jag av. Somliga tror att de är giftiga, vilket är fel. Däremot smakar de ingenting, men de är saftiga och jag åt massor.

Lite längre bort fanns det en stor sten som brutits loss från berget. På toppen fanns  en vass kant som jag brukade balansera på. En gång halkade jag på den våta stenen när jag balanserade och skadade mig väldigt illa. Det ska jag inte berätta mer om.

Huset låg några hundra meter från den stora landsvägen. En mindre väg ledde förbi det till en stor gård längre bort. Det var något skrämmande med den gården, så jag gick aldrig ända fram till den, men en bit kunde jag gå längs den vägen. Jag gick oftast så långt som till den stora eken.

Här är jag under eken år 1995, då jag senast var i Fåglum.

Jag beordrade min bror att ta med hela trädet på fotot.:)

Strax efter eken viker vägen av mot höger och nedför en backe. Där, på andra sidan en kohage, fanns mitt smultronställe. En sluttning full med smultron.

Bild från wikipedia.org

Det gällde att ta sig förbi korna för att sedan kunna njuta av smultronen, trä upp dem på strån och ta med hem för ytterligare njutning. Smultron kan bara plockas på strån.

Jag njöt av att gå omkring ensam i naturen. Tanterna var, konstigt nog, aldrig oroliga när jag var ute. De litade på att jag skulle komma hem när jag var hungrig.:)

Jag har alltid varit bra på att sysselsätta mig själv. Jag lekte mycket ensam. På somrarna var Lusthuset min lekstuga. Jag älskade det lilla sexkantiga huset, med väggfasta smala bänkar och vita spetsgardiner.
 

Jag hade också en lekhörna utanför tanternas hus. Där fanns en bänk och när det hade regnat höll jag på och hällde vatten ur och i burkar av olika storlekar. Jag hade ett helt laboratorium på bänken.
Ofta ritade jag upp en planritning på ett hus i sanden och lekte att jag bodde där. Jag gjorde också djur av kottar och pinnar.

I det stora hela hade jag ju det bra, men trots allt fanns  den stora längtan ständigt med mig…

Forts. om en vecka. Då tror jag det är dags att börja skolan.

När jag berättar om min tillvaro i Fåglum får jag alltid samma fråga: Hur klarade du av detta? Du var ju bara ett barn.

Jag kan bara säga att barn oftast hittar strategier att överleva. Jag var ett riktigt “maskrosbarn”.

Jag vet inte vad jag kände innan jag lärde mig läsa och fick ett vidare perspektiv.
Jag vet att jag var snäll och lekte med mina dockor. Jag hade fått många dockor och docksängar och jag bäddade ner dockorna kärleksfullt, men sedan lär jag ha varit arg på dem på finska. Jag pratade min treårsfinska ganska länge med dockorna.

Ganska tidigt kände jag mitt utanförskap. Jag var inte som de andra barnen. Jag kom från ett annat land och hade ett konstigt namn: Marja Kurki. (Kurki = trana på svenska.) Jag bodde inte med mina föräldrar, jag bodde inte ens i en “riktig” familj med en mamma och en pappa. Mitt liv i övrigt var inte heller som de andra barnens.

Min räddning blev min förmåga att se saker i ett vidare perspektiv. Jag läste alla läseböcker om Sörgården, Barnens Bibel, Onkel Toms stuga (flera gånger), Nils Holgerssons underbara resa och en bok som heter Finn gatupojken, som handlar om en hemlös pojke. Förutom Postillan, läste jag högt ur Skaraborgs Läns tidning. Jag förstod att alla människor i världen inte hade det lika bra, att det fanns människor som var sjuka, fattiga, hemlösa… som stod utanför. Jag förstod att jag var en av dem. Jag hade haft otur, helt enkelt. Jag kunde inte skylla på någon, för jag förstod inte de stora sammanhangen och det kändes för enkelt att skylla på Gud.

Vad jag däremot förstod var, att så länge jag var barn och beroende av vuxna, kunde jag inte göra något åt det, MEN när jag blev vuxen och kunde bestämma över mitt liv själv, skulle allting bli annorlunda. Jag skulle kunna förändra min situation. Så tills dess var det bara att “gilla läget” och vänta på att bli vuxen. Jag kände att jag kunde klara av det, att jag hade en inre styrka. Jag hade haft otur, men jag vägrade vara ett offer.

Det fanns en annan sak som gav mig styrka. Jag hade fått något som gjorde mig unik. Jag har olika färg på ögonen. Mitt högra öga är riktigt mörkbrunt (som min mammas) och det vänstra är ljusare brunt (som min pappas). Så här ser de ut när ljuset faller på dem:

Jag tolkade detta som ett hemligt tecken från “de goda makterna”, ett meddelande från dem att de såg mig, hjälpte mig och att allting skulle bli bra. Det var mitt Kainsmärke, fast ett positivt sådant.

Jag fick mycket uppmärksamhet för mina olikfärgade ögon. Jag hade dessutom djupa smilgropar, så när jag vände upp ansiktet, spärrade upp ögonen och log, charmade jag alla vuxna. Och blev sedd.

Visst var jag ledsen ibland och längtade efter en mamma och en pappa och visst kändes det ibland tungt  att befinna sig i detta utanförskap. Då gick jag oftast ut i naturen…

Forts. i morgon…

Skam den som ger sig. Väckte upp de slumrande hjärncellerna och kom till slut underfund med att man inte får döpa sina bilder med ett namn med bokstaven å i. Ä och ö går bra, men inte å.

Så här kommer inlägget och bilderna även på den här bloggen:

I går fyllde min kompis år och vi gick till tc (Teatercaféet) för att äta en god middag.
På vägen dit gick vi in på Expert och köpte en bärbar dator åt henne. Så där bara.
Jag förundras över människor som kan bestämma sig på en gång. För mig tar det flera veckor med beslutsångest.

På tc satt vi på den inglasade verandan. Snön hade smält på glastaket och bildat isgardiner utanför. Så fantastiskt vackert.



 

Vi satt alldeles vid glasväggen och myste med Vasaplans alla lampor utanför.

I dag när jag var på Coop, såg jag ännu häftigare is. Jag undrar vad som hänt när sådana här ispelare bildats från taket ända ner till marken.

Ser ut som frusna vattenfall.

Försökte se varifrån isen kom och började fundera över cykling-förbjudet-skylten.

 Sitter den inte lite väl högt upp? 

I dag kan jag inte ladda upp vissa bilder på min blogg. Jag vet inte hur man gör när det bara blir en fyrkant med ett rött kryss i.

Jag har tagit fina bilder på vatten som frusit till is, som jag ville visa.

Nu har jag lagt ut dem på min andra blogg www.hanky.se/utanemballage , så ni får klicka er dit om ni är nyfikna.

Tomorrow is another day... och jag hoppas mitt missflyt bara är tillfälligt...

I morgon fortsätter "Den långa resan".

Förr hade man såna där hyllkantband eller spetsar, som man satte fast med häftstift. Finns de fortfarande? Vad fyllde de för funktion, förutom att vara dekorativa förstås?

Kom att tänka på det när jag lyfte blicken på väg till Kretsloppsrummet och såg fina vågformer i snön på garagetaken.

Som ett fint kantband.

Snön ligger alldeles plant på den korrugerade plåten.

Går man närmare och sträcker på nacken, ser man det fina vågmönstret.

Man ser så mycket mer när man "lyfter blicken", för:

Lyfter man blicken, finns inga gränser! (Japanskt ordspråk)

När jag såg husnumret på bilden i mitt förrförra inlägg, kom jag att tänka på att jag en vår för några år sedan upptäckte mina uteglasögon, som jag tappat två månader tidigare, hängande i åttan. Jag tappade dem en kväll när jag hade varit och storhandlat med en kompis som har bil. Antagligen hade de glidit ur min kappficka när jag stigit ur bilen.
Jag undrar bara hur länge de hade hängt där utan att jag sett dem. Precis ovanför brevlådan. Men efter dusterna med Martin Luther, tittar jag kanske inte upp så ofta.
Å andra sidan hade ingen av mina grannar heller sett dem och de visste att jag hade tappat dem.

Jag har goda erfarenheter av att saker jag tappar eller förlägger kommer fram förr eller senare. I min andra blogg har jag berättat om hur jag fick tillbaka den pyttelilla plastpluppen på broddarna på min krycka.

Kryckan fastnade i elementet i bussen och då for antagligen den ena pluppen av. Följande dag åkte jag med samma buss och där låg pluppen mitt i gången framför mig. Hur sannolikt är det att något sådant händer?

En gång hittade jag inte mitt armbandsur. Jag letade överallt och några dagar senare hittade jag det i mitt linneskåp. Hade ingen aning om hur klockan hamnat där.
Jag hade ärvt den av min syster Leena och en kille på jobbet trodde att det var hon som ville göra sig påmind och gömt den där. Jag kunde acceptera den förklaringen, för hon kommer till mig ibland.

Några veckor senare var min lilla sminkväska borta. Jag hade varit på vattengympa kvällen innan, så jag tänkte att jag glömt den där. Precis innan jag skulle gå ut till bussen for fan i mig och jag tänkte: “Jag ska titta i linneskåpet”. Och vet ni vad …
där stod sminkväskan! På exakt samma ställe som jag hittat klockan.
Vad säger ni nu då? Jag hade inget minne av att jag ens varit i det skåpet kvällen innan.

I dag har jag scrappat två kort till Alla hjärtans dag, som jag skall skicka till Stockholm. Johannas kort blev jag speciellt nöjd med. Lägger ut bilder när jag skickat korten.

Hu, jag höll på att skålla mig ordentligt i dag när jag skulle hälla ut potatisvattnet.
Min stelopererade tumme svek mig och vattnet skvätte ilsket över diskbänken och ner på golvet.

Tur att jag är snabb och smidig :=) så jag hann hoppa undan. Men jag kände den kokheta ångan som girigt ville åt mina händer. Det var riktigt nära ögat.

Man säger ju att de flesta olyckor sker i hemmet, så snälla, ta hand om er!

Hela förra veckan satt locken på grannens och min brevlåda ihop med en tjock issträng.

Den satt fast som berget, så det var bara att lyfta bådas lock samtidigt. Vi fick en ofrivillig inblick i varandras post med andra ord.
Jag fattade inte hur isen bildats. Så här såg det ut ovanför.
 

Värmen från lampan har fått snön att smälta...

Antingen hade den stigande temperaturen gjort sitt, eller så hade hustomten varit framme, men idag var det rent på brevlådorna. Inte ett spår av vare sig snö eller is.
Nästan så jag tror att jag drömt. 

SOLEN tittade fram i dag och hela världen bytte skepnad. Här är den på väg ner, men lyser fortfarande upp björkens vita stam. 

Jag älskar björkarna så här utan löv. De vita stammarna är vitare än vitt. 

Nu känner jag för lite tango.

Först en scen ur filmen En kvinnas doft.
Al Pacino spelar en blind pensionerad överste, som i den här scenen precis lärt känna den unga oskuldsfulla kvinnan genom att identifiera doften av hennes tvål. 
Al Pacino fick en Oscar för den här rollen. 

Sen till något helt annat.  En nostalgitripp till 60-talets finska dansbanor.
Eino Grön, den store finske tangokungen, sjunger Tango d'amore.

Eino Grön kommer från min hemstad Björneborg, Pori på finska. Jag kände honom lite grann under de åren han slog igenom. Min syster Leena var nämligen gift med en musiker, som spelade "ståbas" i Eino Gröns första kompband.
För en tid sedan såg jag en dokumentär om Eino Grön i den finska TV-kanalen och plötsligt dök min min svåger, som varit död i många år, upp i bildrutan. Jag fick nästan för mig att han blinkade åt mig. Han var sån, en lurifax.

Trevlig lördagskväll åt er alla!

Tanterna pratade inte så mycket om Gud med mig, eller skrämde mig med helvetet om jag inte var snäll. Att leva efter Guds ord var en självklarhet som jag var klok nog att acceptera. Jag blev ett reflekterande barn, som inte sa så mycket, men tänkte desto mer.

Det som däremot besvärade mig, var den stora tavlan med Martin Luthers porträtt, som hängde i den lilla kammaren innanför köket. Jag uppfattade den som tanternas dyrbaraste ägodel. Det var en stor tavla, alldeles för stor för den lilla kammaren.
En oljemålning med Martin Luther i sin sedvanliga barett, med  gåspenna i handen i färd med att skriva något. Jag minns den djupblå färgen på hans manteln och baretten, som gjorde att det såg ut som sammet.

Men allra bäst minns jag ögonen. Han tittade inte på det han skrev, utan han tittade snett nedåt på mig. Så här ungefär:

Bild från wikipedia.org

Var jag än befann mig i rummet såg hans ögon på mig.

I min värld var Martin Luther farlig. Det var han som förmedlade Guds ord till tanterna och det var han som bestämde över dem. Men mig skulle han inte få.

Jag gick sällan in i kammaren, eftersom Tant Gerda och jag hade hela övervåningen till vårt förfogande, men ibland gick jag in för att “trotsa” Luther. Jag stod med händerna på ryggen och stirrade honom i ögonen. Jag tänkte mig ett galler framför mitt hjärta, för det var in i mitt hjärta han inte skulle få komma.
Hjärtat var det som var jag. Mina tankar trodde jag att jag kunde kontrollera, det var hjärtat som skulle skyddas.

Som vuxen förstår jag att Martin Luther stod för hela härvan av de abstrakta formuleringarna om Gud, himlen och helvetet. Han var en man av kött och blod och konkret nog att “trotsa”.

I min omgivning har det funnits många människor som försökt ge mig en annan, mer positiv bild av Martin Luther, men han kommer alltid att vara ett trauma för mig.

Forts. nästa vecka... då jag kommer att delge er mina hemliga strategier.

Som ni har förstått styrde religionen tanternas liv. De var väldigt stränga med sig själva. Allt var väldigt allvarligt. Att skratta högt och flamsa var syndigt, dans var synd, flärdfulla klädesplagg var synd o.s.v. På lördag skulle man städa, plocka undan allt utanför huset och till sist kratta och dra fina ränder på gårdsplanen och grusgången. Sen fick man inte gå på det krattade, utan måste balansera på gräskanterna runtom.

Söndagen var den absoluta vilodagen. Då fick man inte arbeta annat än att laga mat och koka kaffe. T.ex. ansågs saxen vara ett arbetsredskap och placerades på en hylla så högt upp att jag inte kunde nå den.

Varje söndag gick vi till kyrkan. I ur och skur promenerade vi ner mot byn och vek av vid en vägkorsning. På somrarna kunde vi ta en genväg längs skogsbrynet och genom kohagar. Ibland fick vi krypa under och mellan stängsel och ibland kom korna springande mot oss, ilsket råmande.

Fåglums kyrka är en fin liten stenkyrka från 1100-talet med separat klockstapel. Bänkarna är målade med snirklade penseldrag, som jag ofta satt och följde med fingret. Ibland smugglade jag med mig små leksaker, bl.a. en liten gul snurra, som jag satt och lekte med.

Predikningarna tyckte jag var obehagliga, i synnerhet när prästen stod uppe i predikstolen och talade med mässande stämma. Då koncentrerade jag mig på sanden som rann i de fyra timglasen eller på altartavlan med den korsfäste Kristus.

Den korsfäste Kristus har alltid fascinerat mig. Jag kunde inte fatta att Gud kunde offra sin ende son på det sättet. Jag förstod ju inte symboliken. Jag var också väldigt upptagen av lidandet, smärtan, den totala övergivenheten och mysteriet med uppståndelsen. Varje påsk blev ett drama som jag deltog i dag för dag.

Jag kunde min Bibel, i synnerhet Gamla Testamentets berättelser. Jag lärde mig läsa när jag var 5 år och tilläts läsa alla böcker i bokhyllan. Där fanns förstås Familjebibeln med illustrationer av Gustave Doré, de mest våldsamma och grymma bilder jag någonsin sett. Jag studerade dem noga.

Så fort jag lärde mig läsa, fick jag börja högläsa ett kapitel ur en Postilla för Tant Anna varje dag. Det tyckte jag om, för den var skriven på tysk fraktur och det blev en utmaning för mig att tyda texten.

Bild lånad från pixgallery.com

Tydligen klarade jag det bra, för Tant Anna var mycket nöjd där hon låg i sängen med katten vid fotändan.

Jag tyckte Gud var sträng och höll mig lite avvaktande. Jag bad min aftonbön och opponerade mig inte mot tanternas regler. Jag hade mina strategier, som jag ska berätta om senare.

Jesus tyckte jag däremot mycket om. När jag fick börja i söndagsskolan, blev jag bekant med honom. Han sa: “…låten barnen komma till mig…” och han ställde sig alltid på de sämre lottades sida. Inför honom behövde man inte föreställa sig.
Det var ovillkorlig kärlek.

Forts. i morgon…

P.S. Appropå Gustave Doré så rekommenderar jag varmt Torgny Lindgrens roman Dorés Bibel.

D.S.

Vet ni vad GDA (Guideline Daily Amount) är?

Jag köpte en bit choklad och fick syn på följande information nere i högra hörnet:

Det första man ser är 135 kcal. Eftersom jag vet att 100 g choklad är 540 kcal, blev jag misstänksam och tittade närmare. Kisar man med ögonen, så kan man läsa
25 g. Sen står det ytterligare något: 7% GDA*

Jag fick ta förstoringsglaset och läsa på baksidan vad GDA är:

“*GDA = vägledande dagligt intag av kalorier och näringsämnen för en genomsnittlig vuxen baserat på ett dagligt energiintag på 2000 kalorier. Mer information på: www.kraftfoodsnordic.com”

Betyder detta att jag endast bör äta 25 g/ dag av chokladen? Någon som vet?

Jag gillar den gamla hederliga informationen att 100 g choklad har ett energivärde på 540 kcal och innehåller 6,3 g protein, 57,0 g kolhydrater, 32 g fett.
Då förstår jag vad jag glufsar i mig.

7% GDA säger mig ingenting.  Möjligen att lite mindre än hälften av min chokladbit på 60 g är 7% av 2000 kcal. Närmare sagt 6,8%. Jag vet fortfarande inget om vilka olika näringsämnen jag stoppar i mig.

P.S. Jag har varit inne på nätet och läst om GDA både på Kraft Foods och på en engelsk hemsida. Jag har läst in fakta och tycker fortfarande att informationen på chokladbiten inte är konsumentvänlig.
D.S.

Jag fick ett brev från Fåglum i dag. Ett fint handskrivet brev som talade till mig direkt. Det fanns fotografier i kuvertet också. Fotografier från en begravning och från ett sista möte med den som dött.

Det var som en hälsning från mitt förflutna, som ju ligger mig nära nu i och med att jag skriver om det. Jag såg ansiktena som åldrats, men ändå var så bekanta. Med ens blev allt bekräftat och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.

Jag hatar när folk dör och försvinner för alltid.

Brevet innehöll också en inbjudan att komma och hälsa på i sommar. Det kommer att bli en perfekt avslutning på den här processen.

I dag är det grinigt väder igen. Det har smygsnöat i över ett dygn nu. Utanför mina fönster bildas spännande konstverk. Den gamla snön sjunker ihop och den nya lägger sig som ett tunt lager ovanpå.
Så här fint är det utanför ett vardagsrumsfönster.

Ett par små "öron" sticker upp. Väntar på ett tecken vem det är som vill kika in.

I arbetsrummet har det bildats fina vågor.

Fortfarande nästan 40 cm snö i vägen för min fina utsikt..

Nu ska jag baka White chocolate chip cookies, som jag ska ta med till akvarellmålningen i morgon. Återkommer om jag lyckas med dem.

Ha en trevlig kväll!

Sådärja, nu kan jag värma mina tår igen. Har suttit och frusit här vid datorn en tid, svept in mig i filtar och dragit dubbla raggsockor på fötterna. Har inte tänkt mer på det, är det kallt ute så brukar det ta några dagar innan termostaten fattar…

I går kväll sträckte jag ut benen under skrivbordet, som jag brukar ibland, för att värma tårna på elementet och kunde bara konstatera att det var iskallt. Hur länge hade det varit så månne? Jag la en termometer på skrivbordet, som så småningom visade på +17 grader. Inte konstigt att jag frusit.

Ringde till HSB i morse och vår trevlige vaktmästare kom ganska omgående och luftade elementet. Han hittade ett kallt element i badrummet också…
Nu känner jag att det är varmt under skrivbordet så nu kan jag värma mina frusna tår.

Underbart med sol i dag, men snart blev det så där grinigt grått igen. Har varit och klippt mig hos Anders längst bort på Kungsgatan. Promenerade dit och tillbaka från centrum.

Roligare än så har det inte varit i dag. En ganska typisk måndag. I kväll ska jag se Outsiders på femman. Gillar lite knäppa människor. Har haft ganska många sådana i min omgivning hela livet. Är väl inte kanske helt oknäpp själv heller…

(Ha, haa, mitt skrivprogram envisas med att ändra “oknäpp” till “oknäppt”. Fick lura det. Skriver nämligen oftast mina inlägg i Word.)

Ha en trevlig kväll!