Jag upptäckte ett foto på en naken man i min kamera.

Javisst ja, i fredags när jag cyklade över Mariehemsängarna hade änderna och gässen fått sällskap. Det var studenternas årliga brännbollsturnering som fyllde alla gräsytor med spexiga spelare.

Cyklarna stod parkerade i långa rader vid cykelbanan och det var svårt att ta sig fram för alla uppsluppna och utklädda spelare och åskådare.
Jag ställde mig och tog några kort på folkmassorna. Plötsligt ser jag en naken man komma springande rakt emot mig på kamerans display. Vad tror ni jag gör då? Med fingret på avtryckaren? Jag tar ner kameran och blinkar snabbt medan han stryker förbi. Så pryd är jag! Tydligen har jag sedan lyft kameran igen och fångat en bild på honom bakifrån.

Ska jag lägga ut den på bloggen? Självklart inte. Däremot hade jag velat fånga hans ansikte när han kom emot mig, för han var spännande sminkad runt ena ögat.

Efter det kom liemannen mot mig. Han hade en svart huva och en riktig, riktigt stor lie. Med sig hade han döden, en färgad kille med en vit strumpa över huvudet med hål för ögon och näsa… och några röda (blod)fläckar. Hans mörka hy lyste igenom på ett lustigt sätt och jag cyklade vidare förvirrat funderande över att visst har väl alla människor samma färg på sitt kranium, trots hudfärg?

I stället för en naken man eller ett mörkhyat kranium, får ni en bild på en sprickfärdig pionknopp. Fritt fram för associationer.
 
Blomman ligger och lyser därinne.

I dag har vaktmästaren klippt gräset. Jag är så lycklig över att jag räddade den lilla pensén från att bli halshuggen.

Ha en skön måndagskväll <3

I dag är det söndag och vilodag. I går satt jag och scrappade i 12 timmar. Vi var inte så många, inga tävlingar eller utmaningar, utan bara trevlig samvaro. Några hade loppis på saker de ville bli av med och det är ett bra tillfälle att ex köpa papper, eller färg man vill prova på. Jag gjorde fyra layouter, bl.a. en med skor. Ja, man kan scrappa om annat än människor och husdjur. Lägger väl ut något så småningom.

I dag hade jag lovat lägga ut några akvareller.
Största delen av året har vi målat olika delar till ett stilleben. Så här ser den färdiga produkten ut.
 

Några delövningar:

Bananer

Mina bananer

Fina vindruvor

Ett äpple

En fin kanna

Min duk

Vi målade också den fina fullmånen i november-december:

Min fullmåne

Nu förstår ni att jag känner mig som en riktig nybörjare bland alla dessa proffs, men så länge jag tycker det är roligt, kämpar jag på.

Utställningen finns i Mariakyrkan, dels på en vikvägg i entrén och dels i allrummet..

Ha en skön avslutning på helgen <3

”We do not remember days; we remember moments.” 
Detta citat av den amerikanske författaren Henry Thoreau finns på ett skrappapper jag köpt.

Pappret är fullt med kloka citat med den gemensamma nämnaren ’minnet/minnen’. 

I morgon ska Pysselhäxorna träffas och vara kreativa hela dagen (igen) och jag har planerat en layout på detta papper med fem kort från Tallinn av olika storlekar, arrangerade ovanför och under citatet med de röda bokstäverna. Runt omkring ska jag ha en ram, så att helheten blir en tavla. Vad tror ni?

Jag grävde upp den lilla pensén och pulade ner den i en kruka med en liten murgröna.

I går skrynklade den ihop sig, men i morse var den glad och fin igen. Jag upptäckte också att den gömde en liten knopp bakom blomman.
Nu håller vi tummarna att den kommer att trivas på min balkong.

Trevlig helg på er alla <3 och på måndag tänker vi så här: 

”Don’t cry because it’s over, smile because it happened.”

I natt drömde jag att jag hade rutor på magen. En hel six-pack med muskler. Jag såg mig själv i profil i en spegel, drog in magen och då kom de små musklerna fram.J

Mina magmuskler kände nog av att de fick jobba lite extra i går. Jag blev, precis som gässen, lite desorienterad när jag skulle cykla från Berghem till Mariakyrkan. Jag har ett extremt dåligt lokalsinne och klara mig bäst i storstäder med karta i handen.

I går skulle jag alltså cykla från Berghem, tvärs över Mariehem till Mariakyrkan. Lätt som en plätt, trodde jag, det är bara att ta ut kursen och cykla rakt fram. Så var det i och för sig, men jag hade totalt missbedömt avståndet och det stressade mig.

Jag for rakt fram mellan husen, stretade uppför en backe, cyklade in i en skogsdunge och kom till ett val, höger eller vänster? Jag valde vänster, stretade uppför ännu en backe, tittade upp och såg att jag kommit upp till vattentornet. Bara halvvägs och dessutom åt fel håll!

Rullade nerför backen, stannade till och frågade några ungdomar som grillade på en altan. Javisst, jag skulle ju ha valt höger… Det småregnade och jag svettades under regnponchon, men kom fram till slut, bara fem minuter för sent.

Ingen big deal, kanske ni tänker. Nu är det så att jag med mina muskler ska högfärdsåka på cykeln. Jag ska ta i precis så mycket att jag kommer framåt och helst stiga av och promenera uppför den minsta backe. Men ni vet hur man gör när man är stressad och har ont om tid; man trampar på utav bara den och står och pressar i uppförsbacken. Det känner jag av i varenda muskelfäste i ryggen och benen i dag.

På akvarellen hängde vi våra alster. Några sattes i passpartouer och andra nålades upp som de var på en vikvägg. Jag tog några kort och fick tillåtelse att lägga ut dem på bloggen efter vårt ’vernissage’ som är på söndag.

I helgen kommer jag också att skriva ett inlägg med svar på de frågor jag fått kring ”Den långa resan”.

I dag skiner solen igen, men det blåser kallt. Upptäckte en ensam liten pensé mitt i gräsmattan utanför huset.

En pensé med attityd. Det måste man ha om man bestämmer sig för att slå rot mitt i en gräsmatta. Jag bävar för den första gräsklippningen. Ska jag kanske gå och gräva upp den?

Ha en bra torsdag <3

Den här veckan blir det en cykeltur varje kväll över Mariehemsängarna till Berghem, där jag sköter ett växthus och en trädgård. I dammen vid ängarna finns det gäss och änder. De har ett litet hus på en vacker ö mitt i vattnet.


I förgår kväll var det ett himla väsen ute på ön. Den stora vita gåsen stod och skrek i högan sky. Den andra stora gåsen låg lugnt på marken.
 

Vad var det för skrin? Är det en hane som uppvaktar sin hona, eller skriker den för att hålla de andra på avstånd?

I går kväll hade gässen och änderna blivit alldeles tokiga. Det verkade som de hade tappat orienteringen och sprang uppför slänten mot vägen. Sen vände de och sprang ner och sen upp igen. Hela tiden vilt kacklande med varandra.

Till slut gav de här två upp och la sig och tryckte i gräset. De gömde sig medan de hämtade andan.

“Andra hållet”, viskade jag till den här, som stod och tvekade på
cykelbanan. 
.

Det är tydligt att den vita gåsen är ledaren och här har den äntligen samlat ihop alla.

Den kacklar högt och skriker till ibland. “Ta't lugnt" tror jag den skriker.
“Follow me!”

Se så mycket pollen som samlats där vattnet smalnar av under en liten bro.

I kväll är det akvarellmålning. Vi ska hänga våra alster till utställningen.

Ha en lugn onsdag <3

I går när jag kom ut var cykelsadeln alldeles gul av pollen. Min näsa rinner och jag har köpt billiga pappersnäsdukar på Willy:s. 6:50 för 10x10 näsdukar.

De är fina, inte sant. Det står “Sense Nature” på dem. Det, plus de fina färgerna på blommorna förförde mig. Kanske de till och med skulle dofta lite gott...

Hur tror ni de funkar? Snyt er direkt i handen, så får ni veta. 

Det står “Näsdukar 10 st 3 lager” på dem också. De ljuger!
Man kan på sin höjd torka sig om nästippen, men glöm det där att fräsa allt snor ur näsan.

Nej, nu går jag tillbaka till Coops X-tra pappersnäsdukar. Dem kan jag lita på.

Ha en trevlig tisdagskväll <3

Här kommer mina layouter.

Först den med Tant Gerda, som jag är mycket nöjd med själv. Den kom ju "rätt i tiden" för mig och blir det första bidraget till mitt eget album.
Kravet var ett eller flera kort i svart-vitt eller sepia, en spets och en metalldekoration. Jag gick och köpte ett papper som skulle passa, spetsen är den jag köpt på Myrorna och metallsaken är ett lås och en nyckel, som fjärilen till höger flyger i väg med.

Vi fick en presentpåse vid registeringen och i den fanns ett vintageark med tryckta gamla postkort och fjärilar. Jag klippte ut ett av korten, stack in det under fotografierna och skrev “Hälsningar från Marja” på det. Fjärilarna har jag klippt ut och satt fast med dubbelhäftande kuddar, så att de står ut lite från pappret.

Några detaljbilder.

Kravet på nästa layout var bara att det skulle finnas ett rim i titeln. Jag använde helt enkelt “Grönt är skönt” och gjorde ett grönt alster.

 
Pappret är mönstrat i vänsterkanten. Här använde jag också material som fanns i presentpåsen, ett grönt glänsande metallnät, som jag klippte till och vita blommor, som jag gjorde lite mer levande med stämpelfärg. Samma fjärilar som i föregående layout.
Den här layouten är verkligen enkel, men juryn tycktes gilla den. Motiveringen till vinsten innehöll bl.a. orden “riktig sommarkänsla, som alla längtar till”. Jag skulle tro att minst 50% av sommarkänslan finns i fotografierna. De är tagna av en proffsfotograf för ca 15 år sedan.
Jag har fler foton tagna vid samma tillfälle, så jag ska göra en layout till mitt eget album också.

Nu ska jag i väg på fotvård, så i kväll blir det rödlackade tånaglar.

Ha en skön måndag <3

Vilken lyckad helg det blev! Jag förstår inte att jag blev så uppstressad över att jag inte hade några kalasbilder att scrappa, när det fanns så många andra kategorier att tävla i.

Av en händelse tog jag med det fina fotot på Tant Gerda och hennes väninna med cyklarna, och av en händelse fanns det en utmaning som hette ’vintage’ för kort i svart-vitt eller sepia. Jag gjorde en romantisk layout och vann andra pris. Fotar den i morgon i dagsljus och lägger ut.

Sen gjorde jag en annan utmaning med ett par fina kort på Johanna, tagna av en proffsfotograf, och vann första pris! Så nu är jag kaxig några dagar.

I går kväll gick jag ifrån ett par timmar och tog bussen till Berghem för att stänga och vattna i ett växthus. Jag är nämligen trädgårds- och växthusvakt hela veckan, så bered er på blombilder…

När jag kom tillbaka till scrappen, var alla på kvällsinformation, så jag passade på att ta en bild på hur det ser ut på borden när vi håller på.

 

Mitt eget bord såg däremot ganska städat ut.

Gick en sväng på stan innan jag tog midnattsbussen hem. Hela Umeå sjöd av musik och glada människor.

Ha en lugn söndagskväll!

I måndags ringde min doktor angående 24-timmars blodtrycksmätningen jag gjorde och meddelade att “det ser bra ut”.

“Va?”, skrek jag.

Jodå, datorn hade räknat ut ett helt acceptabelt medelvärde och trycket hade gått ner på natten och legat fint, trots att jag bara sovit tre timmar. Det är tydligen viktigt att blodtrycket går ner på natten. 

Okej, då det väl bara att traska på som vanligt. Jag måste ju lita på det datorn räknat ut, eller hur?

I helgen blir det scrapping varvat med lite annat. Det är ju Kulturnatta i Umeå med hur mycket underhållning som helst.

Jag har precis gjort en matig paj att ta med som matsäck. Jag gör alltid paj när vi ska scrappa. Det är så enkelt att ta med en bit och värma i mikron. Den här gången fyllde jag den med broccoli, riven morot och skinka och mycket ost på äggstanningen. Mums!

Det växer så det knakar och det grönskar ute i naturen. Här har fyra björkstammar fått en telning av annan art mellan sig.



Visst ser det sött ut på något sätt?

Lönnen är vackert lindblomsgrön av alla små gula blommor.

I morgon kommer jag inte att hinna uppdatera min blogg, så jag vill önska er en riktigt trevlig och vederkvickande helg <3

Du kan inte hindra sorgens fåglar
att flyga över ditt huvud,
men du kan hindra dem
att bygga bo i ditt hår.
Kinesiskt ordspråk

Måste komma ihåg detta.

Nu till något helt annat. Gissa frukten.


Så här ser den ut inuti.

Den var lite ovanlig, inte sant.

Har suttit en lång stund och printat ut foton till lördagens scrapping. Vi har fått ett tips om att ta med 'kalasbilder'.

Varför har jag inga kalasbilder? Kan jag använda ett kort på ett uppdukat surströmmingsbord och kontrastera det med en smaskig paj med färska jordgubbar på? Man kan kalasa på olika saker...
Eller ska jag tolka 'kalasbilder' som roliga/fräcka/fantastiska bilder?

Ha en trevlig torsdagskväll!

P.S. Jag missade vattengympan i kväll. Bussen kom inte. Eller så kom den för tidigt, alltså innan jag hann ut. D.S.

I början på 1960-talet besökte jag Fåglum igen. Då bodde jag hos farbror Ejnar och tant Agnes i Skräddaregården. Min gamla klasskamrat Mai och jag for till Nossebro på dans och jag kom inte hem i rätt bil. Stackars tant Agnes låg vaken och oroade sig. Jag skämdes!

Nästa gång var 1975, då jag hade min man och Johanna, 5 år, med mig. Vi bodde hos Sture och Gun i Skräddaregården.
Vi for till Östergården och fick komma in och titta. Jag hade inte varit inne i huset sedan den gången jag var där ensam och tog några minnessaker. Jag kände igen mönstret på linoleummattan i trappan upp till andra våningen.

De kort vi tog då har tappat färgen och blivit röda. Här står jag i alla fall på trappan och Johanna har blivit trött på att posera.


Tanternas lusthus fanns kvar. Det hade flyttats till Karl-Alvars trädgård, målats gult och fått rödrutiga gardiner.

Jag försöker gömma mig bakom det (till vänster).

Sen dröjde det 20 år till nästa gång. Jag var och hälsade på min äldsta bror i Ljungby. Vi for till Göteborg och därifrån var det inte långt till Fåglum. Vi skulle bara på en söndagsutflykt och jag hade fått för mig att jag ville se kyrkan. Ingen var hemma i huset, så jag tog några foton från utsidan. Lusthuset stod kvar i Karl-Alvars gamla trädgård.

Besöket i kyrkan och det oväntade mötet med Sture från Skräddaregården har jag berättat om i avsnitt 16 av Den långa resan.
Det var alltså för 15 år sedan.

Nu är Den långa resan slut. Det har varit ett nöje att skriva ner min historia, även om det inte alltid varit lätt. Jag är glad att jag gjort det på detta sätt. Jag har fått positiv respons och oväntade och trevliga kontakter. Jag är speciellt glad över att mina bloggvänner från Hanky föjt med mig till vk.se och stöttat mig. <3
Kram till alla mina läsare. Hoppas ni fortsätter läsa min blogg.

Nu undrar jag om det finns några frågor ni funderar över. Skriv ner dem i kommentarsfältet, eller skicka per mail. Min mailadress finns i vänsterkolumnen. Eventuella frågor kommer jag i så fall att besvara i ett vanligt blogginlägg.

Ha en fin onsdagskväll<3

Jag kom alltså hem till mina biologiska föräldrar dagen före julafton 1952. Redan ett halvår senare, alltså sommaren 1953, var jag tillbaka i Fåglum. Tant Anna och Tant Augusta bodde fortfarande kvar i den lilla stugan. Jag minns ingenting från den sommaren, hur det kändes att komma tillbaka, vad jag gjorde etc. Jag pratade nyligen med Gun-Britt i telefon och frågade om hon kom ihåg något, men hon kom bara ihåg att jag kom tillbaka över sommaren.

Sen tog det några år tills jag kom tillbaka igen. Det var sommaren 1957 och jag var 14 år. Tant Anna och Tant Augusta hade flyttat till ålderdomshemmet och Tant Anna hade dött år 1955.

Här hälsar Leena och jag på Tant Augusta på ålderdomshemmet.

Hon är 83 år.
 
Jag minns att jag också hälsade på henne ensam och en av gångerna gav hon mig nyckeln till huset och sa att jag skulle gå och ta det jag ville ha, för sedan skulle allt säljas på auktion när hon dött.

Jag tyckte det var obehagligt att gå in i huset, som stått tomt länge. Två saker måste jag ta, sa Tant Augusta. Den här fina Kalevala-broschen, som Tant Gerda fått för att hon tagit emot krigsbarn,

och en lång ganska grov guldkedja, som egentligen hörde till en herrklocka, som Tant Gerda fått när hon utexaminerats till lärare. Klockan skulle man ha i bröstfickan på västen och det fanns en typ karbinhake med fjäderlås som man skulle knipa fast i kanten på fickan. Sedan skulle kedjan hänga dubbel i en båge över magen.

Jag har ingen aning vart själva klockan tagit vägen, men jag tog kedjan och Leena och jag fick var sin halskedja och var sitt armband av den. 
Under många år hade jag kedjan ständigt runt halsen och trädde på ’karbinhaken’ som hänge.

Lite ovanligt så där. 

Sen visste jag inte vad mera jag ville ha. Jag tog två böcker: Onkel Toms stuga och Finn, en gatupojke (utgiven av Svenska Missionsförbundet). Det var mina favoritböcker, som jag läst många gånger.
Jag valde också ut två små saker från Tant Gerdas sekretär:

Ett litet bläckhorn och en liten burk att ha stålpennorna i. De är i silver och tjockt glas. De står framme på byrån i arbetsrummet och jag förvarar mina finaste örhängen och ringar i dem.

Tant Augusta dog ett år senare och huset och allt lösöre såldes på auktion.
Karl-Alvar köpte huset och hyrde ut det.

Det här verkar bli långt, så jag får fortsätta i morgon…

Ha en fin tisdagskväll<3

Ungefär 65000 finska barn kom till Sverige under krigsåren 1939-1945.
De flesta av oss har väl sett bilder på eller TV-program om dessa barn som kom med adresslapp runt halsen. Mina fyra äldre syskon fanns bland dem, dock inte jag.

Att jag inte kom med lapp runt halsen, blev ett problem för mig. Jag tyckte att jag inte kunde kalla mig för “krigsbarn” och fick alltså inte identifiera mig med de känslor de berättade om, även om jag många gånger kände igen mig.

Jag har ofta fått frågan: “När har du kommit till Sverige”? Folk blir nyfikna, för jag pratar svenska utan finsk brytning och jag pratar inte finlandssvenska, men jag är alltid tydlig med att jag är finsk. Jag har alltid sagt att jag bott nästan hela mitt liv i Sverige och att jag första gången kom hit som krigsbarn… eller egentligen inte… och sedan har jag försökt förklara att jag inte kommit med lapp runt halsen, utan senare… bla, bla, bla. När jag berättat om min tid i Fåglum har jag nästan raljerande talat om tanterna och deras religiositet och Luther …

Efter Leenas död blev jag sjuk. Diagnosen var ‘utbrändhet’ och jag blev tvungen att stanna upp och göra mig av med en del tungt bagage jag släpat på. Jag gick i terapi i flera år.

En natt drömde jag följande:
Jag såg en liten flicka på långt håll. Hon var klädd som de finska krigsbarn jag sett på bild, i vinterkappa, tjocka strumpor, raggsockor och pjäxor. Runt halsen hängde en lapp i ett snöre. Jag gick närmare för att läsa på lappen, förväntade mig förstås ett namn, men det enda som stod där var “Utan emballage”.

Nästa dag målade jag en stor bild av flickan, som jag tog med mig till terapin. Vi hängde upp bilden på väggen och jag mötte för första gången mig själv som "krigsbarn" och mina känslor kring detta. I drömmen hade jag ju en lapp runt halsen som ’legitimerade’ mina känslor. Jag var precis lika utsatt som de andra krigsbarnen.

Jag fick höra att jag hade rätt till mina egna känslor. Jag hade skickats iväg “utan emballage”, utan något skydd. Jag hade all rätt att känna mig övergiven och sårbar. Jag hade burit med mig denna utsatthet och sårbarhet hela livet, även om jag som vuxen alltid haft bättre förutsättningar att hantera vissa situationer.

Senare upptäckte jag att det fanns anteckningar och stämplar i mitt gamla pass, som visar att tanterna fått inköpskort från B.Åsaka m.fl.socknars kristidsnämnd. Alltså hade myndigheterna ansett att jag var krigsbarn.

Att leva "utan emballage" fungerar ju åt båda hållen och jag känner att jag har berättat min resa med brutal ärlighet, utan att dölja något. Somliga tycker kanske att jag varit för utlämnande, men det har bara funnits ett sätt för mig, nämligen att berätta det jag kommer ihåg, vare sig det handlar om personer, platser eller känslor.

I morgon ska jag berätta om senare besök till Fåglum…

Ha en bra måndagskväll <3

I dag har vi haft städdag i vårt bostadsområde. De två senaste åren har jag inte kunnat vara med på grund av nyopererad tumme båda gångerna, så i dag kände jag att jag bara måste gå ut och hjälpa till, trots ryggen.

Det gick bra. Jag räfsade gräsmattan på den lilla plätten framför huset och hittade mycket småskrot efter fjolårets balkontakbygge. Sen bad jag grannen, en man, att gå efter apparaten som sopar upp gruset som legat i snöhögarna. Den är lite tung att köra nämligen. Det gick lätt som en plätt för honom att vispa upp gruset.
Ja, det var min insats i dag.

Styrelsen gick runt och noterade alla skador efter snöröjningen. Vi tittade länge på det lilla paradisäppelträdet, som trots sina skador har börjat få knoppar.

Jag berättade att jag dokumenterat trädet hela vintern, så det finns bevis.

Det andra äppelträdet har fortfarande en massa gamla äpplen kvar.

Nytt och gammalt liv.

Några äpplen har fallit till marken och jag försökte skaka grenarna försiktigt, men de gamla skrutten sitter hårt.

I kvartersgården bjöds det på varmkorv och fika. Hur trevligt som helst.

I morgon kommer ett nytt avsnitt av “Den långa resan”. Det har rubriken “Utan emballage”. Nu blev åtminstone mina vänner på Hanky nyfikna…

Ha en lugn söndagskväll <3

Dagen har varit helt underbar.
Vi satt ute hela eftermiddagen och tittade på det solglittrande vattnet.


Sen blev vi bjudna på jättegod fisksoppa, hembakat bröd och blåbärspaj med glass till efterrätt.Tack kära H!

Några kloka ord:
Skjut inte upp till i morgon
vad du kan ha nöje av i dag.
(Josh Billings)

God natt mina vänner <3

Nu börjar det nästan kännas lite kusligt.
Jag vaknade kl 04.00 i natt och såg en stor röd fläck på den halvöppna dörren till sovrummet. Hoppade upp ur sängen och sprang efter kameran. Vid det laget hade fläcken fått formen av ett liggande hjärta.

Färgen var röd. Det gula måste vara från kamerans blixt.

Gick på upptäcktsfärd och förstod att det var den uppstigande solen, som kröp under den halvt nerdragna rullgardinen i arbetsrummet och bröt sig igenom ett högt dricksglas med lite tjockare rand, som blivit kvar vid min dator.

Så här såg det ut på väggen i arbetsrummet.

Man ser tydligt randen på dricksglaset. De strålar som träffade dörröppningen, färdades genom hela hallen till mitt sovrum med sitt budskap. Scary!

På några minuter var allt över. Solen stiger snabbt.

Lyckades fånga soluppgången genom fönsterrutan.

Titta på molnen. Där sitter våra skyddsänglar och sänder ut sina hälsningar. Undra vems budbärare de var i natt?

Det är +22 grader ute nu. I eftermiddag ska jag träffa “tjejgänget” hos en som bor ute vid havet. Där kan det blåsa lite, men det är bara skönt.

Ha en skön och avkopplande söndag <3

P.S. I dag går jag upprätt. Fick kanske rent av lite healing i natt.:)

Dålig nyhet:
Jag haltar fram med kutig rygg och känner mig som Ringaren i NotreDame. Musklerna i höger sida har med förenade krafter dragit ihop sig. Men jag ger dem ihärdigt motstånd.

Goda nyheter:
“Ryssvärmen” har kommit till Umeå och jag kunde ta på mig sandalerna. Vilken frihet för de instängda vintertårna! Jag har bokat fotvård om en vecka och efter den ska tånaglarna målas röda.

Jag orkade cykla till Plantagen och köpte en massa blommor till balkongen. Glömde förstås att köpa jord för samplantering, men det ordnar sig.

Stack in på Willy’s och unnade mig italiensk glass att mumsa på i kväll. Vanilj, pistache och körsbärssylt.<3

(Nu mullrar det alldeles förskräckligt vid horisonten. Åska?)

Hur tänkte de här månne?

Toapappersrullen på det uppfällda högra armstödet är tom. Den stora rullen på väggen är på två armlängders avstånd. Tur att jag är som jag är och alltid kollar läget innan jag sätter mig.

Nu måste jag skynda mig, för åskan är här. Inga blixtar, men MULLER och PANG-PANG…

Ha en skön fredagskväll <3

Sommarkänsla är när dynorna till stolarna på balkongen står innanför balkongdörren.

I dag har jag gjort i ordning på balkongen, d.v.s. städat, lagt ut trätrallarna, placerat ut möblerna och fyllt på vatten i parasollfoten. I morgon ska jag cykla till Plantagen och se om jag hittar några fina blommor.

Egentligen skulle jag ha väntat med balkongen, för jag har en besvärlig låsning i ryggen igen, som gör att de små musklerna till revbenen krampar så att jag inte kan dra in luft i lungorna. Jag har aldrig tänkt på att man börjar en nysning med att dra in en massa luft… det har blivit en halv inandning och sedan ett konstigt bröl. Att gäspa är ännu obehagligare… jag kommer halvvägs och sedan blir det ett lock i luftstrupen… hjälp jag kan inte andas…och sedan avslutas det med en hostning.
Av någon anledning känns det som jag nyser (pollen?) och gäspar ovanligt mycket.
Spikmattan är faktiskt min bästa vän just nu.

På akvarellen i går skulle vi måla krokusar, men jag bangade ur och målade en solros. Jag är sämst i gruppen, men jag tröstar mig med att de andra har gått flera terminer än jag. Jag kanske ska säga att jag är bara nybörjare. Jag tycker i alla fall att det är vansinningt roligt och stimulerande.

Himlen "brann" av solnedgången i går kväll kl 22.00.

Ha en skön Kristihimmelsfärdskväll!

När man ger sig tid att rota runt på Myrorna, kan man göra riktiga fynd. Och jag ä.l.s.k.a.r att fynda.

Jag hittade en rulle tapetbård för en guldpeng i en vacker blå färg.

Man kan associera till både himmel och hav när man scrappar och skära ut bårder ur kanterna och runt mönstret. Eller bara klippa ut den fina slingan…

Sen drogs min uppmärksamhet till en av bokhyllorna, där fanns en massa intressant huller om buller. Jag tog helt fräckt hela bunten och gick och satte mig och gick igenom allt systematiskt.

Jag fyndade: ett helt nytt block med akvarellpapper (fortfarande inplastat), två fina set med brevpapper och kuvert (alltid bra att ha), en massa snygga etiketter att använda vid scrapping eller märka upp lådor och tidskriftssamlare med, ett ark med fina scrapsaker (dekorationer, tags och etiketter för ‘journaling’) och det bästa av allt: en mapp med ett hopplock av olika sorters papper och kuvert. En del fick jag kasta, men många papper var mönstrade på baksidan och jag såg genast möjligheterna…

Man kan ex bara använda en del av motivet, eller ett hörn… Nu vill jag bara sätta i gång.

I kväll är det akvarellmålning. Jag bara roar mig.:)

Ha en skön onsdag!

Jag scrappade ju ett kort till Johanna på födelsedagen. På hennes kort sätter jag aldrig ut åldern, utan datumet, så hon vet vilket år hon fått kortet.


Själva kortet är ljusgrönt och det mönstrade färgglada pappret är transparant.

Jag har ju en tendens att “överarbeta” mina kort så att de blir plottriga. Här har jag verkligen bemödat mig att vara stram och till och med skrivit ut texten på datorn. Fick en positiv kommentar från Johanna för det.
 

När Ronja var här hos mig, hjälpte jag henne att scrappa ett kort år mamma. Jag blev riktigt imponerad över hur duktig hon var. Tyvärr är hon i den självkritiska åldern, så jag fick inte lov att lägga ut hennes kort, vilket jag ju måste respektera.

Under Kulturnatta 22-23 maj, är det Försommarmara för scrappare och smyckestillverkare i Umeå. På lördagen håller vi på kl 10.00-01.00 och på söndagen kl 10.00 - 17.00. Vi håller till på Thorén Business School (gamla Galaxen).
Flera företag kommer att ha försäljning och demonstrationer på nedre plan, som är öppen för allmänheten på lördag kl 13.00-17.00 och 19.00-23.00, på söndag kl 12.00-15.00.

Kom gärna dit om du är intresserad av att titta på eller köpa material.

Jag har varit ute på Tradera och fyndat material. I dag har jag fått hem ett gäng fina små stenar. Har inte sett några sådana förut.




De är så många, så jag ska dela med mig...

I dag har jag varit på Myrorna och rotat runt. Berättar i morgon vad jag hittade där.

Ha en skön tisdagskväll!

Är det en fasadklättrare högt uppe på Kulturhuset i Stockholm? Eller är det någon stackare som klamrar sig fast där uppe?

Nej, det är ingen levande människa, utan en “vad-kallar-man-det” som skall ge skenet av att klättra på en klättervägg. Det finns ett par såna där fästen under ena foten.

Det är en tjej och visst ser hon verklig ut? Jag råkade gå förbi när man monterade upp henne med hjälp av en stor skylift. När jag kom tillbaka kunde jag ta några foton.

Och var hade jag varit, undrar ni kanske? I Gudrun Sjödéns affär på Regeringsgatan, förstås.
Alla klubbmedlemmar fick 100 kr rabatt på ett av vårens plagg. Jag hittade den här fina tunikan i knallcerise i ekologiskt bommull.
En mycket vågad färg för att vara jag, men den blir fin i sommar. 

Sen fick man 100 kr rabatt på valfri randig tröja. Jag har ju ca 15 st basrandtröjor, men behöver faktiskt en ny fräsch svart-vit randig.

 
Den gamla får bli vardagströja.

Inte nog med det. Man fick 50 kr rabatt på valfri accessoir. Det blev en sjal i bomull och siden. Den svart-ljusblågröna i mitten.

Den är redan min favoritsjal, mjuk mot halsen och tillräckligt lång att vira runt ett par varv.

Jag är väldigt sugen på den gröna också. Ska kanske be Johanna gå och köpa den. 

Ha en skön måndagskväll!

Några dagar före jul kom Leena efter mig. När vi packade ihop mina tillhörigheter upptäckte vi att nästan alla mina kläder var för små. Det var helt uppenbart att ingen hade brytt sig om mina behov på länge. Jag fick resa i ett par skidbyxor och med pjäxor på fötterna. Jackan var alldeles för liten, ärmarna slutade strax under armbågen och skärpet satt under bröstet.

Här står jag på tågperrongen i Herrjunga tillsammans med min äldsta brors dåvarande fästmö.

Jag ser ju glad ut i alla fall.

Tanterna hade nog varit generösa med pengar, för Leena och jag övernattade i Stockholm på anrika Hotell Reisen, som fortfarande ligger på samma plats nere vid Skeppsbron, varifrån Finlandsbåtarna for.

Jag fick en ny kappa, en riktig duffel, lodengrön med stora träknappar. Efter det har jag alltid haft en duffel i min garderob. Mamma sydde flera stycken och senast i somras köpte jag en i Finland.

Jag drack min första Coca-cola. Det var 1952 och Coca-cola hade precis kommit till Sverige. Den fanns i små glasflaskor, som man stack ett sugrör i. Jag var inte så imponerad, men Leena tyckte det var stort.

Vi gick på julmarknad i Gamla stan. Det var samma små röda kiosker med tomtar som i dag. Jag fick mitt livs första heliumballong. Den knöt jag fast i sänglampan ovanför sängen. På morgonen hade heliumgasen gått ur den, så den låg på mitt ansikte när jag vaknade.

Så var det dags att gå ombord på båten. Det var knökfullt eftersom det var två dagar före jul och vi hade inte fått några hyttplatser. Men vi hade tur. Leena kände en styrman ombord och eftersom han skulle vara i tjänst hela natten, fick vi sova i hans hytt.

Följande dag åkte vi buss från Åbo till Björneborg. Det tog några timmar och jag blev åksjuk och kräktes i en påse. När vi kom till Björneborg, skulle vi åka med ytterligare en buss och då minns jag att jag klagade lite.

Till slut klev vi av med vårt pick och pack utanför ett litet hus. Det var rått och kallt, ingen snö på marken, allt var grått och träden var alldeles kala. Jag tyckte det var fult.

En kvinna med svart hår och förkläde kommer springande ut ur huset. Hon springer lite framåtböjd, flaxar med armarna och ropar något jag inte förstår. Min trötta hjärna spelar mig ett spratt. “Hjälp, hon är en höna”, tänker jag.
Det är min mamma, ’äiti’.

Lite senare på eftermiddagen stiger en man in genom köksdörren. Jag går mot honom och utan att böja sig ner, trycker han mig mot sin runda mage och skrattar. Hans rock är sträv och min näsa hamnar precis på en knapp. Han luktar svagt av cellulosafabriken han arbetar på.
Det är min pappa, ’isä’.

Det är den 23 december 1952. Jag är hemma igen. Efter sex och ett halvt år. 

 (Resan är nu slut, men jag har ett par avsnitt kvar, som kommer nästa vecka.) 

Ha en skön söndagskväll!

Jag har en stor minneslucka efter Tant Gerdas död. Leena kom efter mig när hennes jullov började, några dagar före jul. Tiden fram till dess, ett par månader, har jag absolut inget minne av. Jag kommer inte ens ihåg Tant Gerdas begravning.

Jag försöker hitta en känsla av hur det var och får en förnimmelse av att jag var trött och less och ville bara bort. Tant Gerdas sjukdom och död hade tärt psykiskt på mig. På mitt skolfoto tycker jag att jag ser ovårdad ut. Jag antar att jag fick sköta mig själv så gott det gick och jag var ju bara nio år och ensam och ledsen.

En endaste händelse kommer jag ihåg och det var när jag sa adjö till mina skolkamrater. Magister Karlberg berättade för alla att jag skulle åka hem till Finland till min mamma och pappa och så fick jag presenter. Jag fick en liten handväska och så fick jag denna fina porslinsflicka med en blomsterkorg i handen.

Hon är ganska stor, ca 20 cm hög. Antagligen hade farbror Charles och tant Majken valt ut henne till mig. De kunde väl inte hittat något bättre, eller hur?

Jag minns att jag var generad över uppmärksamheten, men otroligt glad över de fina presenterna.

Den lilla flickan och jag hade ett hat-kärlek förhållande under många år. Så länge jag bodde hemma hos mina föräldrar, hade jag henne i mitt rum, men när jag flyttade hemifrån, ställde jag upp henne överst på bokhyllan i mina föräldrars vardagsrum.

Där stod hon i många år tills hon föll ner och bröt nacken. När jag kom hem följande gång, limmade jag ihop henne och tog med mig henne hem till mig. Det fattades några skärvor, som inte tagits till vara, men det gjorde ingenting. Nu var hon mera lik mig, lite kantstött av livet

I dag är hon min viktigaste ägodel och står i bokhyllan i gott sällskap med ett par av mina änglar, den bekymmerslösa keruben och jympaängeln.

(Och nu gråter jag igen…)

I morgon ska jag berätta om hemresan, som jag däremot kommer ihåg i detalj.

Ha en trevlig lördagskväll!

Ok, då har jag genomlidit 24-timmars blodtrycksmätningen. Mellan 23.00 och 07.00 gick dosan ner på halvfart, så jag tror att jag sov 3-4 timmar och bara vaknade till när den satte i gång. Kikade några gånger på displayen och trycket var högt i går kväll och i morse innan medicinerna kickade in. Ska bli spännande att höra vad min doktor säger.

I SVT 2 kl 21.00 i morgon, lördag, sänds en konsert med Melody Gardot, nyligen genomförd i Dublin. Såg ni henne när hon var gäst hos Skavlan? Hennes historia om hur hon hittade sin väg till musiken är lika fascinerande som hon själv.

Här sjunger hon “Baby I’m a fool who thinks it’s cool to fall in love…”

I morgon kommer ett nytt avsnitt av “Den långa resan”.

Ha en mysig fredagskväll!

I dag var jag på vårdcentralen och fick en blodtrycksmätare påmonterad som ska mäta mitt blodtryck i 24 timmar. Jag har en manschett runt armen och en dosa hängande i midjan, som blåser upp manschetten varje halvtimme på dagen och varje timme på natten. Jag kan läsa av övertryck och undertryck och puls. Om jag vill.

Jag ger vanligtvis ett intryck av att vara lugn och sansad, men inombords har jag en stress, som resulterar i förhöjt blodtryck. Jag har ätit mediciner i många år och balanserar hela tiden på gränsen till för högt blodtryck. Det är inget farligt, säger min läkare, för det är min “personlighet“. Javisst, jag känner oftast inte av det, men har med åren börjat tycka att det inte skulle vara så charmigt att drabbas av stroke eller hjärtsvikt.

Vid senaste mätningen tyckte jag att trycket var lite för mycket på gränsen och därför ska vi nu kolla under ett helt dygn. Vid den första mätningen på vårdcentralen visade dosan ett tryck som jag sällan varit nere i och när jag har kikat ett par gånger, har det varit mycket bra.

Ska jag lita på dosan? Jag kanske rent av lider av vita-rocken-syndromet som gör att trycket ökar när jag går till distriktssköterskan och mäter.
Å andra sidan har jag i stort sett sovit i två dygn sen jag kom hem och känner mig för övrigt glad och nöjd med livet.

Ja, inte riktigt glad och nöjd, för jag slog sönder mitt fina finska våningskakfat i dag när jag städade.

(Fatet med frukterna på.)

Dammsugarslangen svepte ner det i golvet och det övre fatet gick i tusen vassa bitar. Jag har köpt det på Tradera och det är svårt att få tag på. Så försmädligt!

Ajajaj, nu börjar manschetten klämmas ihop runt armen och det gör ont. Gissa vem som vaknar en gång i timmen i natt? Eller sliter av manschetten för några timmar.

 Ha en fin torsdagskväll!

Några bilder från Tallinn.

Båtresan började med en dusch, eftersom jag flugit till Stockholm på morgonen och sedan sprungit runt på stan. När jag drog undan duschdraperiet, möttes jag av detta meddelande på den immiga spegeln. Nice!

I hotellets lobby var kuddarna uppuffade på ett speciellt sätt. Vi gled försiktigt ner mellan dem.

Utsikten från mitt badrumsfönster. Bakgata, hus och Olavskyrkan i Gamla stan.

Ganska nära hotellet gick vi förbi denna bakgård. Är det en gammal ladugård, undrade jag? Förfallet och skräpigt var det.

Huset bakom var fint. Taket var fixat och nya stuprör.  Är det en elledning eller telefonledning som hänger fritt framför?

Zoomar in fönstret. Fina spetsgardiner och fina trädekorationer ovanför.

På söndag klättrade vi upp på Domberget i Gamla stan till den rysk-ortodoxa Alexander Nevskikatedralen.

Estland är protestantiskt och de övriga kyrkorna i Tallinn är evangelisk-lutherska. Nevskikatedralen är den enda kyrkan i rysk stil och byggdes i slutet på 1800-talet under "förryskningsperioden".

Inne i kyrkan höll en liten skara gudstjänst stående runt ett altare. Vi gick omkring och insöp stämningen, beundrade prakten, tände var sitt ljus för de döda och köpte sedan några ikoner föreställande Maria.

På lördagen var vädret blåsigt och regnigt. I Stockholm hade björkarna redan slagit ut, men i Tallinn stod de höga träden kala och svarta mot den gråa himlen.

Nu är jag hemma igen efter fyra i.n.t.e.s.i.v.a dagar. Jag förundras alltid över hur mycket man hinner med under en weekend. Men så är jag trött i dag…

Vi åkte alltså båt mellan Stockholm och Tallinn, med allt vad det innebär av god mat och dryck, bastu, bubbelpool och show i nattklubben. I Tallinn bodde vi en natt på Kalev Spa, med gångavstånd till hamnen, Gamla stan och centrum och ett vattenland där tjejerna tillbringade flera timmar.
Rekommenderas å det varmaste.

Syftet med resan var ju att fira Johannas födelsedag och det gjorde vi på en rysk restaurang som heter Tjaikovsky i Gamla stan. Vi var fem personer och fick ett litet avskilt kabinett för oss själva. Dukningen var underbart vacker. Servetterna satt i de höga vinglasen som stolta svanar.

Själva svanhalsen togs om hand av en kypare, samtidigt som en annan öppnade de fint veckade vingarna och placerade servetterna i våra knän.

Vi åt förstås rödbetssoppa som förrätt, till varmrätt åt jag lamm med ratatouille och till efterrätt blev det crème brulée med mintglass. Kyparen hade uppfattat att vi firade Johannas födelsedag, så han hade satt ett litet ljus i hennes efterrätt. Vi drack gott vin och jag glömde ta foton...

En liten stråkorkester spelade levande musik hela kvällen. Mest Tjaikovsky, men sedan blev det även operettmusik av ex. Lehar.

Här är födelsedagsbarnet, lite spänd, innan vi ska gå in i restaurangen.

Och här, mycket mer avslappnad, dagen efter.

Johanna var helnöjd med sin födelsedag. Hon brukar inte vilja fira sina födelsedagar, men eftersom detta var en speciell födelsedag, ville jag fira den och idén med att fara bort visade sig vara riktigt lyckad. Så jag är också helnöjd.
Mission accomplished!

Skriver mer i morgon och lägger in lite fler bilder.

Till sist, den underbara solnedgången över havet i förgår kväll.