Det verkar ta lång tid för min hjärna att fatta att jag är hemma igen. Kökskranen i Stockholm är den enda kranen jag träffat på som man vrider till vänster för kallvatten. Nu får jag ständigt varmt vatten i mitt glas. Jag lyfter fötterna högt var gång jag går över badrumströskeln. Jag ryggar tillbaka när jag öppnar min hemmalaptop, för jag tycker texten är så stor jämfört med min lilla notebook. Jag har fortfarande inte fattat att delete knappen finns nere till höger i stället för uppe till höger.
Varför vande jag mig vid det ovana fortare än jag kommer tillbaka till det invanda? Det förbryllar mig och oroar också lite grann.

Äntligen kom då regnet till oss. Det skvätte lite och mullrade i omgångar i går kväll, men inte förrän i morse släppte det loss på allvar. Då öppnade sig himlen helt. Jag gick ut på balkongen i nattlinnet för att plocka in krukorna som står/hänger längst ut mot kanten. Grannen mitt emot stod ute under ett jätteparaply med barnbarnet i famnen. Det måste ha varit en häftig upplevelse för den lille pojken.
Rännan över vardagsrumsfönstret svämmade över och vattnet for i kaskader mot rutan, ner på fönsterblecket och studsade sedan upp i luften likt en fontän.

Regndropparna glittrar vackert på Daggkåpans blad.

Tistlarna står meterhöga vid cykelvägarna.

De runda blombollarna är så vackra på nära håll.

Nu skiner solen igen.

Ha en skön söndagskväll <3