Mikael Persbrandt fick en Oscar i natt, men jag fick minsann en Award av Babs, som bloggar på Amelia.

I stället för att få en statyett, ställs det vissa krav på mig i samband med den här utmärkelsen.

Jag ska berätta 5 saker om mig själv, som ni inte redan vet. Sedan ska jag skicka samma Award vidare till 8 andra bloggar, länka till dem och presentera dem.

OK, 5 saker ni inte vet om mig:

1. Jag har under en period arbetat intensivt inom Amnesty International. Exet och jag bildade en grupp i Haparanda. Vår grupp arbetade bl.a. med Robert Mugabe, som i början på 70-talet satt fängslad för sitt engagemang i frihetskampen i dåvarande Rhodesia. I dag skäms jag lite när jag berättar det, men vem kunde ana hur han skulle utvecklas.

2. Under min studietid i Åbo var jag medlem i Students’ English Society och vi satte upp en 1700-tals komedi “She Stoops to Conquer”. Vår engelske lektors fru och jag sydde alla scenkläderna. Jag ska leta upp ett kort som bevis.

3. Som tonåring missbrukade jag laxermedel under en kort period. Inte för att bli smal, utan som ångestdämpande.

4. Jag tycker om att peta mig i näsan (när ingen ser).

5. Jag löser alltid korsord på toaletten.

Nu tänker jag skicka denna Award vidare till 6 personer:

Maria för din humor och dina kluriga funderingar

Helena för att du är rättfram och har så mycket ‘jävlar anamma’.

Lotta för att du är en krigare som aldrig ger upp

Anne-Marie för din klokhet och för att jag gillar SpanskaVillan

Lina för din otroligt mångsidiga kreativitet

Kicki & Ritva för att ni är så positiva och kreativa

Jag hoppas att ni tar emot denna Award, berättar något om er som vi inte vet och sedan eventuellt skickar den vidare till några andra bloggare ni läser.

Ha en skön måndagskväll <3

Utmaning bild 1: Självporträtt.

Oj då, det här blev genast knepigt, för jag tycker inte om att visa kort på mig själv. Synd att vi inte hunnit så långt i akvarellkursen att vi målat självporträtt. Det kommer väl så småningom.

Jag har inga bra aktuella kort på mig själv, så ni får titta upp till vänster på min profilbild, som verkligen är ett självporträtt, för jag har tagit den själv. Så ser jag ut, kanske lite mindre spänd i kinderna i verkligheten.

Mitt favoritkort på mig själv är taget på min 50-årsdag. Jag är så himla glad.

Vi var flera på bilden, men jag har skurit ut mig själv och satt in i en pytteliten ram på byrån där jag gör mig i ordning varje morgon. Jag börjar dagen med att le mot mig själv och säga ‘HEJ’. Sen lyfter jag blicken mot spegeln på väggen och säger ‘ nå hej’. Sådär lite finskt och kärvt.

Ha en trevlig söndagskväll <3

I dagens pappersupplaga av Vk finns en artikel om VASAPLAN nr 6.
 

Omslaget har designats av Dog Day Skylark Prod. Tidningen trycks nu i en upplaga på 3500 ex.   

Enligt Vk är temat i detta nummer “eljest”.
Linn Edlund har skrivit en krönika “Eljest eller?” där hon funderar över vem som är normal och vem som är eljest.

En eljest affärsman är utan tvekan Yvon Chouinard, som presenteras av Håkan Stenlund. Yvon är ägare av klädföretaget Patagonia, som gör funktionella kläder för (extrema) utomhusaktiviteter. Han kallar sin filosofi för “Management By Absence” och menar att den som sitter på kontoret och designar kläder när surfvågorna är bra, har hamnat på fel arbetsplats. Han anställer människor som enligt företagspsykologer inte är lämpliga att arbeta inom företag, eftersom hans erfarenhet från bergsklättring är att varje människa måste ta sitt eget ansvar och att den inställningen ger en speciell gruppdynamik.
Yvon, som i artikeln kallas för “den ofrivillige miljardären” kommer från mycket fattiga förhållanden. Han säger att de var så fattiga att “mamma var tvungen att göra hål i mina byxfickor så att jag skulle ha nått att leka med”.

Åsa Brändström har skrivit en fin artikel om allmosan. Vad tänker ni på när ni hör det ordet? I dag har allmosa en negativ klang. Ingen vill ta emot allmosor, d.v.s. hjälp från någon som ‘tycker synd om’ en. Förr var det en självklar gåva man gav till de fattiga och behövande. I dag har det medmänskliga ansvaret övertagits av stat och kommun. Vi har i stället kollekt i kyrkan, vi ger bidrag till olika organisationer eller idkar välgörenhet av annat slag. Visste ni förresten att det finns “kollektomater” på flera ställen, där man kan ge kollekt med kontokort? Det var nytt för mig.

Jag tänker så här, att varje gång du köper VASAPLAN ger du en gåva till behövande. Du får kalla det allmosa, bidrag, ersättning för en bra tidning, eller vad du vill.

Ha en skön lördagskväll <3 

Det blev en bra dag i dag. Fast lite förvirrad är jag fortfarande. Jag for till stan och skulle ta ut pengar på Bankomaten, men gick raka vägen till brevlådan och blev stående framför den. Jag är tydligen väldigt osäker om jag verkligen postat kuvertet med räkningarna. Tänk om jag inte gjort det och min hjärna försöker berätta det för mig? Tänk om det har trillat ner i springan mellan byrån och väggen?

I dag var jag på massage och fick prata finska. Ajaj, så många onda muskelfästen jag hade i nacken och ryggen. Måste försöka gå på massage oftare.

Sen sprang jag på en f.d. arbetskamrat och vi gick och åt lunch tillsammans. Lite uppdatering och lite skvaller och sen gick vi och köpte tulpaner åt oss själva. Jag valde en flerfärgad bukett, hoppas den blir fin när den slår ut. I morgon blir det kanske en bild.

På väg till bussen köpte jag senaste numret av VASAPLAN. Jag köper alltid tidningen av samma försäljare, som brukar stå utanför Coop, men i dag stod han på Rådhustorget. Som vanligt finns det mycket intressant att läsa, så köp tidningen och stöd utsatta människor i Umeå med 40 kr!

Fin illustration till en artikel om hemlöshet.

Återkommer med mer när jag läst tidningen.

I kväll blir det ‘Let’s Dance’ och sedan ‘På spåret’ och ‘Skavlan’ (som jag spelar in).

Ha en mysig fredagskväll <3

Jag har varit lite ur balans sen fadäsen med den missade bussen i förgår. I morse var jag allmänt olustig och såsade på tills jag kom på att jag måste gå till brevlådan med mina räkningar, som jag egentligen skulle ha lagt på lådan på väg till operan. Brevlådan töms kl 13.00, så jag klädde på mig ordentligt, men sen hittade jag inte kuvertet med räkningarna. Kom omsider på att jag ju var i stan i går och la kuvertet på lådan där. Så tokigt då.
Jag gick ut med soporna i alla fall, stod en stund och småpratade med en granne, började frysa och gick in igen.

Jag känner mig inte alls pigg, så hör och häpna, jag for inte till vattengympan i kväll. I morgon känns det säkert bättre.

Jag har antagit en bildutmaning, som går ut på att presentera 30 st bilder (eller bildmontage) med olika teman.

Dag 1: Självporträtt
Dag 2: Favoritpryl
Dag 3: En familjemedlem
Dag 4: Min hobby
Dag 5: En gammal bild
Dag 6: Tema ”grön”
Dag 7: En bild som jag aldrig lagt upp
Dag 8: En favoritbild
Dag 9: Dagens
Dag 10: Detta gör mig glad
Dag 11: Tokigt
Dag 12: Min vardag
Dag 13: Tema ”ljus”
Dag 14: En vinterbild
Dag 15: Kärlek
Dag 16: Självporträtt i svartvitt
Dag 17: Ett ögonblick
Dag 18: Känslor
Dag 19: Här bor jag
Dag 20: Tema ”olika”
Dag 21: När jag var liten
Dag 22: Mitt beroende
Dag 23: En sommarbild
Dag 24: Detta gör mig glad
Dag 25: I all hast
Dag 26: Detta skrattar jag alltid åt
Dag 27: Tema ”två”
Dag 28: Väder
Dag 29: Nyaste bilden på mig själv
Dag 30: Valfri bild

Det står ‘dag’, men jag antar man kan byta ut det mot ‘bild’. En eller två bilder i veckan blir det nog för min del. Meningen är väl också att man skriver lite kring varje bild, så till slut blir det en presentation av en själv.

Denna gång utmanar jag inte några speciella personer, utan ALLA som känner för denna utmaning.

Ha en trevlig torsdagskväll <3

Blixtlåshelvetet på min täckkappa såg till att det inte blev någon opera för mig i går kväll. Jag missade bussen.

Jag var ute i god tid, var fullt påklädd och skulle bara ta på mig skorna med det långa skohornet, då dragkedjan delade sig där nere vid stoppet. Ja, då stod jag där med dragkedjan öppen upptill och nertill och alldeles för stressad att dra den rätt. Det var bara att springa uppför trappan, kliva ur kappan och kasta på sig den andra jackan. Det blev fel halsduk och fel vantar, tog ett par andra vantar i förbifarten och sprang ut.

Efter 10 minuter ute i kylan kunde jag och en annan kvinna konstatera att vi missat bussen, eller att bussen inte behagat komma, vilket händer ibland. Efter ytterligare 5 minuter gav jag upp och masade mig in. Jag skulle ändå inte hinna i tid med nästa buss och det började bli i senaste laget att ringa efter taxi, så det var bara att konstatera att det var inte meningen att jag skulle på operarepet.

När jag kom hem låg täckkappan som en ynklig hög på hallgolvet och jag hade stor lust att sparka till den, men sen tänkte jag att kappan är gammal och vi blir alla gamla och skröpliga, så jag plockade upp den och fixade dragkedjan.

Sen satt jag där och visste inte vad jag skulle göra. Ni vet, när det blir ändrade planer och man blir alldeles villrådig. Det blev “Dansbanan i Täfteå”. Lotta Engberg var härlig som vanligt och Signar tyckte att hon är “väl utvecklad för att vara på scenen”. Jag förstår vad han menar.

I morse när jag skulle fara ner på stan hittade jag varken busskort eller kontokort. Panik! Sen kopplade jag på ‘radarn’ och koncentrerade mig så det började susa i öronen och gick rakt på de vantar jag hade valt i brådskan i går. I ena vanten låg båda korten, för jag skulle ju ladda mitt busskort på bussen igår.

På stan fick jag en chock när jag såg min kompis.

På avstånd såg det ut som om det var en vanlig toppluva nerdragen över ansiktet och jag ilade till för att befria honom. Sen såg jag att det var hål för ansiktet. Höger kind ser väldigt bullig ut, för där ligger en eller ett par handskar. Antagligen är det tappade grejer någon har ’hängt upp’ så att de ska synas, så jag lät honom ha kvar sin mundering.

I dag har det varit alldeles vitt ute igen och när solen kom fram blev det andlöst vackert. Skatorna sökte sig högst upp i de högsta björkarna.

Ha en fin onsdagskväll <3

I dagens lilla korsordsanagram i Vk skulle lösenordet vara “något man använder för insättningar och uttag”.
Lösningen blir: sparbanksböcker.

Använder man överhuvudtaget sådana längre? De där små böckerna där kassörskan nogsamt skrev in om man satte in eller tog ut pengar och sedan räknade ut det aktuella saldot i en rad vid sidan om. Sen kom den moderna tiden då man satte in boken i en printer och inte längre behövde skriva för hand. (Hu, vad jag plötsligt känner mig hopplöst gammal.)

Det är då länge sedan min bank slopade dessa böcker. Nu för tiden sker ju de flesta transaktioner på nätet eller per post- och bankgiro. Uttag gör man i automater. Det är faktiskt länge sedan jag varit inne på banken. (Nu känner jag mig plötsligt väldigt modern.)

Ja, tiderna förändras och vi med dem. Eller?

I kväll ska jag på Norrlandsoperan. Det är förberedande genrep på operan Otello. En moderniserad version av Verdis opera, som baserar sig på Shakespeares drama. Ett drama om passion och svartsjuka. Jag är glad att jag har läst Shakespeares text, för det kan bli ruskigt hemskt.

Ha en skön tisdag <3

Har ni lagat ugnsbakad lax med blåbär nån gång? I tidningen Spira nr 1/2011 finns ett reportage om Lena Nilsson, som forskar i samisk matkultur. Hon lagar lax med blåbär och serverar den med rotsaksröra, salladsblad med söt vispad grädde och gahku, samiskt bröd. Hon säger att det inte är en traditionell samisk meny, utan snarare ett hopkok av det arbete hon gjort när hon rest runt i inlandet och intervjuat samer.

Jag blir inte riktigt klok på vad hon egentligen menar. Varför gör hon inte en typisk samisk meny för att illustrera sitt arbete?

Hur som helst så blev jag nyfiken på hur lax med blåbär smakar, så jag gjorde den rätten i dag. Man ska ha antingen färska eller frysta blåbär, inte tinade, för de blir för vattniga. Jag använde frysta bär och petade in dem i små fickor på fiskbitarna, samt strödde några över. Innan det hade jag saltat fisken lite försiktigt.
Jag är inte så hemskt förtjust i ugnsstekt lax om det inte är hela filéer som man lägger något jox på. Nu tog jag bara två färdiga portionsbitar av djupfryst lax, som jag tinat.

Jag är värdelös på att fotografera mat (jag försöker ju undvika det) och dessutom föll laxen i bitar när jag skulle lägga den på tallriken, men ungefär så här kan den se ut. Jag serverade min lax med fullkornsris, en grönsallad och en klick turkisk yoghurt. Som ni ser äter jag enligt tallriksmodellen.

Jag vet inte hur jag ska beskriva smaken. Laxen och blåbären neutraliserade varandras smaker, så det smakade ingenting. Det smakade inte illa, men man hade kanske förväntat sig att blåbären skulle ge en pikant smak åt laxen, men så blev det inte för mig i alla fall. Men det var kul att prova på och jag har en bit kvar till i morgon. Ibland brukar ju maten vara godare dagen efter, så vi får se…

Det här med söt vispad grädde på salladsblad känner jag igen, för så gjorde mamma ibland. På 50-talet åt man ju mest rotfrukter, men mamma odlade sallad och andra grönsaker på sommaren och hon introducerade salladsblad med söndagssteken. Hon rev salladen i en skål och klickade söt vispad grädde på. Det var den tidens dressing.

Ha en skön måndagskväll <3

Överhört vid tidningshyllan på Coop. Två äldre damer står och tittar på skvallerblaskorna

“… men kärleken är blind säger man ju.”
“Ja, men såna som skådespelare borde inte gifta sig.”
“De där två (pekar på Victoria och David Beckham) har då bråkat i två år nu.”
“Ja, dom ja, de bråkar väl hela tiden.”

Sen gick de. Dagens skvaller var avklarad.

Den här fina boken är min nu.

En smart lärobok, med underbara bilder från fjärran länder.

Varje sida ska studeras noga och begrundas. Eventuellt blir resultatet att jag inspireras att spara till en bättre kamera.

Dagens korsordsord: Enhet för begriplighet = barr

Ha en skön söndagskväll <3

I dag var det tjejträff på Berghem. Det var trevligt som vanligt. Det är skönt att få prata av sig i en grupp där man känner sig trygg.

Vi blev bjudna på hemkokt ärtsoppa med fläsk vid sidan om. Ärterna var perfekta, varken hårda eller sönderkokta. Ärtsoppa kokar jag aldrig själv, ibland kan jag köpa en sån där tub, men hemkokt är ju förstås bäst. Mums! Till kaffet fick vi en fluffig och frisk hallonkaka med vispgrädde.

Jag åkte buss dit, men tog med stavarna och promenerade hem. Som tur var hade jag vinden i ryggen, för en tjej jag mötte gick med händerna för kinderna. Hon hade ordentliga vantar på sig, så vi får hoppas att både händerna och kinderna höll sig varma.

På Magnusdalsvägen hade gatan blivit smalare och smalare av all snö, så nu hade man kört bort en massa snö och hyvlat till sidorna. Det såg väldigt fint ut i solskenet och kändes som man gick i en sagostad med höga snömurar.

Ha en skön lördagskväll <3

Pysselhäxornas utmaning för februari är att man ska välja en kärlekssång som utgångspunkt för sina alster. Layouter och kort ska också innehålla en fras från den sången man valt.

Jag valde den åländska visan “Vem kan segla förutan vind…” till min layout. Eftersom visan är så kort, skrev jag ut den i sin helhet och valde sedan rubriken ‘Längtan’ som gemensam nämnare för visan och fotot

Jag har använt ett bokmärke, stämplar och stämpelfärg. 

Det här fotot har jag scrappat en gång tidigare, även då med en sång, men den här layouten stannar i mitt eget album.

Sen gjorde jag ett födelsedagskort utifrån Björn Afzelius’ sång om frihet. Jag använde den första frasen “Du är det finaste jag vet”.

Samma stuk som kortet jag visade i går.

Ha en mysig fredagskväll <3

På akvarellen i går skulle vi måla av ett foto av en ung kvinna i profil. Vi skulle måla bakgrunden också. Bakgrunder är det svåraste att måla, tycker jag.

Vi skulle göra blyertsskissen upp och ner, alltså bilden stod upp och ner framför oss och vi skulle rita av den upp och ner. Meningen var att vi skulle vara mindre upptagna med själva ansiktet och endast följa linjerna mot bakgrunden. De andra hade visst gjort det förut, men för mig blev det jättesvårt. Jag blev yr. Jag har ett handikapp, som jag tror beror på min dolda skelning. Jag har svårt att se hur linjer ligger i förhållande till varandra och hur kurvor är formade. Djupseendet är helt ok och jag vet hur perspektiven fungerat, i teorin.

När jag vände på min bild, såg jag att något var fel, men inte vad. Jag gick till vår snälla lärare och hon gav mig en snabblektion i hur jag skulle mäta avstånd och vinklar med pennan och att jag skulle lägga ett papper bredvid kurvan, ex vid nacken och bakhuvudet, och på så sätt se den isolerad från den övriga bilden.

När vi målade fick vi ha bilden rättvänd och det blev ok, tyckte jag. Alla hade målat olika kvinnor med olika ansiktsuttryck.

Sen promenerade jag hem i -22 graders kyla. Det bet lite i kinderna, men annars var det skönt. Och det var ju fullmåne.

Jag blev så pigg av promenaden att jag satte mig direkt och scrappade ett kort till en i akvarellgruppen som är sjuk. Här är framsidan.

Jag kör hellre med ‘Kram’ i stället för ‘Krya på dig’. Det senare låter så uppfordrande i mina öron. En ‘Kram’ känns mera som ‘Stå ut, vi finns här för dig’.

I morse skrev jag en liten hälsning i kortet från oss alla i gruppen och nu är det redan på väg.

I kväll har jag varit på vattengympan. Det var verkligen skönt att krypa ner i det varma vattnet, för termometern visar - 23 grader.

God Natt mina vänner <3

I måndags blev jag uppringd av en reporter från en radiokanal med anledning av mitt blogginlägg om TV-programmet “Dansbanan i Täfteå”. Hon ville ställa några frågor. Bland annat undrade hon hur jag tycker att norrlänningar beskrivs i massmedia. Jag hänvisade både till Norrmejeriernas reklam och den berömda ölreklamen, där ’norrlänningen’ är en skådespelare från en helt annan del av Sverige. Till sist frågade hon om jag själv har vuxit upp i Norrland och det har jag ju inte, så jag är på inget sätt jävig i mina åsikter.

I går fick vi då se del två av programmet och jag blir mer och mer konfunderad. Kameran tycks älska att förfölja Signar. I går for han som en skottspole hit och dit för att fixa elavbrottet. Inte underligt att han var på dåligt humör och hängde upp sig på att bandet spelade i fel takt. Någonting måste man skylla på. Men det verkade som att de som kommit dit för att dansa, tyckte allt var bra. Varför visade man inte dem i stället för att hänga efter Signar? Jag hade gärna sett vad danspubliken gjorde under elavbrottet, men det kanske var för mörkt…

Sen tycker jag inte att det fanns någon anledning att gå in på Kristoffers uppväxt. Det hör hemma i ett annat program. Jag hade varit nöjd med uppgiften att han nu bor hos sina morföräldrar.

Kontentan av gårdagens program blir GÄÄÄSP! Det enda intressanta var när Kristoffers flickvän kom ridande till daten på sin fina häst. Det var en vacker scen. Även när de unga tu gick på en skogsväg mot solnedgången. Där fanns en fin känsla.

Jag skall fortsätta titta på den här serien. Varför? Jo, jag hoppas fortfarande på glimtar av ljusa sommarkvällar, vacker natur, dansglädje och musik.

I kväll är det akvarellmålning. Just nu är det -18 grader och det småsnöar. Lite grinigt väder att promenera hem i senare i kväll. Jag får klä mig ordentligt och se till att inte glömma gåstavarna.

Ha en trevlig onsdagskväll <3

Det är väl inte många som har fristående telefonsvarare i dag. Jag har en gammal Doro från slutet av 80-talet, som jag fortfarande är riktigt nöjd med. Den spelar in meddelanden på ett pyttelitet kassettband.

När jag kommer hem och har kommit uppför trappan, tar jag automatiskt två steg till höger och kikar in i arbetsrummet för att se om den röda lampan på telefonsvararen blinkar. Ibland blinkar den utan att det finns ett meddelande och då är det säkert någon telefonförsäljare som ringt. Skönt att jag inte var hemma då.

För övrigt tycker jag om att man kan lämna meddelanden. Jag har aldrig skaffat mig en nummervisare, för jag har inte förstått vitsen med att ringa tillbaka till ett nummer och säga: “Jag ser att du har sökt mig”. Då är det bättre att de som vill att jag ska ringa tillbaka lämnar ett meddelande. Ibland är det kanske inte nödvändigt att ringa tillbaka, utan man kan säga det man tänkt i meddelandet. I dag, när det är så vanligt att skicka sms, kan jag sakna att höra vissa personers röster, i synnerhet Johannas. Nu blir det oftast pip, pip i mobilen.

Jag vet att man kan installera telefonsvararfunktion i själva telefonen, precis som i mobilen, men så länge min Doro fungerar tänker jag nog behålla henne.

I dag var det -22 grader i morse och -18 grader mitt på dagen. Ingen sol. Jag kände ändå för att gå ut på en kort promenad. Träden var lite försiktigt rimfrostiga och det nöp ordentligt i kinderna.

Kupan har ju flyttat närmare där jag bor och ligger nu precis på lagom avstånd för att sticka sig in och värma sig en stund. I dag hittade jag sommargardiner till sovrummet. Vita, med vitt tryck och svagt rosa blommor. Nu kan jag ta fram mitt gammelrosa överkast igen och sovrummet får en ny look.

Ha en fin tisdagskväll <3

Ett par av mina läsare blev nyfikna på hur de skulle göra enligt det finska horoskopet, om de fick stopp i lavoaren.

Maria är Tvilling. Nu känner jag ju dig Maria bara via bloggen, men nickar ändå instämmande när jag läser detta. Så här skulle du (och alla andra Tvillingar) göra:

Du springer till affären för att köpa en skruvmejsel och en pump. I förbifarten springer du in på biblioteket, Pressbyrån och en konstutställning. I samma veva till musikaffären, cykelreparatören och så behöver du ett nytt batteri till mobilen.
Väl hemma öppnar du paketet med skruvmejseln och försjunker i bruksanvisningen, samtidigt som du följer nyheterna på TV och spelar favoritlåten, en sång som nämner ordet ‘radio’, vilket får dig att anmäla dig till en kurs för radioamatörer.
Så förflyter dagen och fram mot kvällen kommer du ihåg att det var stopp i röret. Du går till lavoaren och ser att stoppet har fixat sig av sig själv.

Nina är Oxe. Jag känner inte dig , men min dotter är Oxe och jag har även en nära vän som är Oxe och jag tycker verkligen horoskopet stämmer på dem. Så här skulle du (och alla andra Oxar) göra:

Du blir sur. Du funderar. Ska du verkligen sätta i gång och jobba? Du sitter två timmar i länstolen och funderar med bister uppsyn. Ska du verkligen sätta i gång och jobba? Sen sätter du i gång. Till en början går det inte så bra, men du ger inte upp. Det går fortfarande inte så bra, men du ger inte upp. Efter sex timmar är det färdigt. Du pustar och stånkar och går och sätter dig i länstolen igen.

Finns det fler som vill veta hur de skulle göra, är det bara att hojta till.

Ha en trevlig måndagskväll <3

I dag är det Alla Hjärtans Dag och jag har knåpat ihop ett kort till er, mina fina läsare.

Kameran var inte helt samarbetsvillig, så ni får tänka er att 'kladdet' på bokstäverna och runt alla hjärtan, stora som små, är rött glitter.

KRAM på er alla <3 <3 <3

Medlemsbladet för Finska Klubben i Umeå damp ner i brevlådan häromdagen och där kunde man bland annat läsa hur olika stjärntecken skulle angripa problemet med stopp i avloppet och stillastående vatten i ‘lavoaren’.

Jag skrattade gott, för jag kände verkligen igen mig. Jag är Fisk och enligt detta horoskop skulle jag göra så här:

Först skulle jag försöka med tankens kraft. Jag skulle koncentrera mig på avloppet, meditera och med magiska handrörelser be det öppna sig. När detta inte hjälper, skulle jag ta till lite starkare medel. Jag skulle börja med diskmedel… inget resultat… tvättmedel… nej… ättika… inte det heller… lite salt kanske. Japp, nu har jag fått en kemisk blandning som både skummar och luktar illa och som får liv i avloppet, “plurp plurp prrummps” och vattnet rinner ner i röret.

Vill du veta hur du skulle göra enligt detta horoskop, så berättar jag gärna.

Nu är det apelsinsäsong. Blodapelsiner från Italien ska det vara.

Ha en skön söndagskväll <3

Den här hittade jag när jag frostade av frysen i går.

En ögonmask med någon slags gelé i, kall och skön att lägga på svullna ögon. Johanna hade med sig den en gång för flera år sedan och den har blivit liggande i glömska i en plastpåse under de frysta lingonen.

Sen tyckte jag att jag anade en konstig lukt på ett ställe, när jag torkade ur frysen. Jag tyckte det luktade som bensin ungefär. Mycket mystiskt var det. När jag lassade in allt igen, såg jag vad det var. Termometern hade gått sönder och den röda vätskan hade runnit ut.

Vad är det för vätska? Rödsprit? Hur sopsorterar jag den här termometern?

Nåja, jag behöver egentligen ingen termometer i frysen, för den har ett termostat som ser till att temperaturen alltid är -18 grader.

I dag sken solen in och tvingade mig att ta fram dammsugaren. Jag fick en ingivelse att jag skulle dra fram soffan och där under låg något som liknade en torkad kattspya. Jag fattade först ingenting, men erinrade mig sen att jag någon gång för länge sedan snubblat med gröttallriken i handen när jag skulle äta frukost framför TV:n. Mjölken, blandad med lingonsylten, skvätte ut och jag trodde jag torkat upp allt, men tydligen hade det skvätt en bra bit under soffan.

När jag skrubbat rent, fick jag noja och gick runt och undersökte hur det såg ut under sängarna, bokhyllorna och vitrinskåpet. Med andra ord blev det en ordentlig städning.

Där ser man vad vårsolen kan ställa till med.

Ha en trevlig lördagskväll <3

I morse skulle jag i väg till tandläkaren igen och bussfärden ner till stan blev något ‘annorlunda’.

Först fick vi vänta på bussen ovanligt länge. Det var -18 grader och vi var tre stycken som stod och snörvlade i kylan. Snörv, snöörv, snrv… det blev som en hel orkester. Sen kom en fjärde person och anslöt sig, snrv, snörv, snöörv, snrv… Sen snöt sig en och förstörde det roliga.

När bussen kom var den full med små barn som satt prydligt radade på alla säten. Chauffören sa att om vi ville gå ut, så måste vi använda framdörren för de andra gick inte att öppna. Han sa OM vi ville gå ut, inte NÄR vi ville gå ut. Redan då började det kännas olustigt.

Jag fick gå och sätta mig allra längst bak. Först skulle jag ta ett steg upp på avsatsen till det långa baksätet och just då svängde bussen, så jag hamnade med huvudet före i famnen på en ung tjej. Vilken tur att det inte var en kille! “Åh, förlåt”, sa jag, men hon såg närmast rädd ut. Själv blev jag full i skratt, men sen började det kännas obehagligt. Min klaustrofobi gjorde sig påmind.
Jag satt längst bak, bussen var knökfull, folk stod i gången och den enda utgången var längst fram. Jag började fundera om det var lagligt att köra bussen i det skicket. Tänk om det skulle börja brinna? Jag tänkte att jag får låtsas att jag sitter i ett flygplan… för där måste jag acceptera att jag inte kan gå ut.

Japp, och då kom ‘luftgroparna’. Det verkade vara en ny busschaufför, för han kunde inte parera de berömda fartguppen på Östra Kyrkogatan. Han saktade inte ner innan, så vi flög upp från sätena två gånger och jag som hade min hala täckkappa på mig, höll på att halka ner från sätet när chauffören bromsade EFTER guppen.

Sen körde han fel. Femman har haft en ny rutt ganska länge, men den här chauffören körde den gamla. Ok, han missade bara en hållplats och det kom han ju på, så han försökte köra tillbaka, MEN i stället för att svänga till vänster, svängde han höger och sen kom han på det och försökte vända bussen vid Hagaplan och backade upp i en snödriva… och till slut var vi på rätt väg.

Sen skulle en mamma med sittvagn stiga på. Eftersom bakdörrarna inte gick att öppna, steg chauffören ut, beordrade mamman att ta upp barnet, fällde ihop vagnen, lyfte in den genom framdörren och placerade den på bagageutrymmet där fram. Jag måste beundra hans lugn.

Vi var 15 minuter försenade när vi kom till Vasaplan.

Hjälp, nu hör jag konstiga ljud från köket. Javisst ja, jag håller på och frostar av frysen. Tänkte passa på när det är så här kallt, så jag kan ha innehållet på balkongen.

Ha en mysig fredagskväll <3

Gårdagens snackis vid fikaborden i Umeå med omnejd var utan tvekan dokumentären “Dansbanan i Täfteå” i SVT 1. I sex program ska vi få följa livet kring och på dansbanan sommaren 2010.

Jag älskar dansbanor. Under några somrar i min ungdom i Finland åkte jag varje lördag till någon utedansbana utanför Björneborg. Många gånger fick jag skjuts på motorcykel, utan hjälm med bara en schiffongscarf knuten runt huvudet á la Audrey Hepburn. Den Bardot-rutiga sommarkjolen fladdrade i fartvinden och livet lekte.
Jag har däremot aldrig varit på dansbanan i Täfteå, trots att det inte är långt dit.

Jag tänkte att ett program om en dansbana kan ju bli hur härligt som helst, men vad ska man säga efter första avsnittet? Är det inte lite Ullared-stuk över det hela? Chefen för Ullared går upp på taket och inspekterar sina domäner, medan åkeriägaren bestämmer över “hyllan” på campingen i Täfteå. Den ensamme lagerarbetaren (har-glömt-vad-han-heter) i Ullared har ersatts med den lika ensamme experten på dansmusik och dansband. De fanatiska shopparna har blivit dansentusiaster, som gärna visar upp sig och sina kreationer.

Var hittar produktionsbolagen alla original? I verkligheten härliga människor, men som i det hårt klippta filmmaterialet riskerar att  framstå som något helt annat. Den äkta glädjen går lätt över i komik. Är det det som är meningen? Att vi ska skratta åt ‘tokarna’?

Utan Signar skulle det inte ha blivit något program, för det är han som ser till att dansbanan överhuvudtaget existerar. Utan Signar, hans fru Majlis och några av traktens ungdomar, skulle dansbanan ha grott igen för länge sedan. Det framgick klart och tydligt i programmet.
Men var det någon mer än jag som tyckte att kameran dröjde sig kvar pinsamt länge vid Signars framfart på dansgolvet. Jag satt bara och väntade på att han skulle halka omkull på det vältalkade golvet och bli sittande med peruken på sned.

För första gången i mitt liv tog jag fram ‘skämskudden’ (= jag stirrade på gardinen i stället) och är därför inte säker på om jag uppfattade slutet rätt. Försökte Signar locka in en kvinna i husvagnen, medan fru Majlis jobbade i kafét?

I kväll är det vattengympa. Tjolahopp.

Ha en bra torsdag <3

Ibland säger man att någon ser ut som ett frågetecken i ansiktet. I går gick jag bokstavligen omkring med ett frågetecken på glasögonen.

Jag tyckte jag såg en konstig skugga i ögonvrån när jag satt framför TV:n och ser man på, ett litet frågetecken hade kilat in sig i skalmen.

Jag är inne i ett 'scrappil' för närvarande och har hållit på med små självhäftande bokstäver, som gärna fastnar i fingrarna och på kläderna och på något sätt hade jag lyckats kladda fast frågetecknet på glasögonen. Om det nu inte är den där kärringen som känner sig totalt ignorerad och vill ha uppmärksamhet. Vad vill hon i så fall ifrågasätta?

Det lustiga var att jag sprungit tre gånger till tvättstugan efter det att jag slutat scrappa och pratat med flera personer där… hela tiden med ett frågetecken i ansiktet.

Det är så himla roligt att göra albumet om det blå huset. Köksbordet ser ut som ett slagfält och jag sätter mig ner en stund nu och då, på morgonen i morgonrocken eller några minuter innan jag går och lägger mig. Jag ska lägga ut det jag gjort färdigt så småningom.

Kompisen som ska få albumet fyller år i dag och vi har varit ute och ätit en god middag på Teatercaféet. Vi åt entrecote med pommes och bea och tomatsallad. Mums. Vår servitör kom och frågade om maten smakade gott och om ’sällskapet var trevligt’. Vet inte riktigt vad han menade med det, hoppas han tyckte att vi såg ut att trivas i varandras sällskap. För det gör vi alltid.

På måndag är det Alla Hjärtans Dag och i morgon ska jag posta mina kort till Stockholm. Jag har inte visat vad jag gjorde till den stora flickan, men det blev ett nästan exakt likadant kort som den lilla flickans rosa kort, fast i ljusblått. De jämför vad de får, så det är bäst att göra snarliknande kort, så att de inte blir avundsjuka på varandra. Jag älskar ju båda lika mycket.

God natt mina vänner <3

Jag har börjat stirra på gardiner. För att se om de rör sig.

Härom kvällen när jag stängde av TV:n, fortsatte jag att stirra, men nu på gardinen. Jag fick för mig att den rörde sig lite, lite in och ut från fönstret.

Eftersom den är ganska stormönstrad, tänkte jag att det var mönstret som förvillade mina ögon, eftersom jag ibland får vänta innan de ställt om sig från närseende till långseende. Adaptionsförmågan blir ju sämre när man blir äldre, det upplyste ögonläkaren mig om redan när jag var 38 år.

Jag smög mig sakta mot gardinen, för att inte orsaka något vinddrag, hela tiden iakttagande om den rörde sig. Den rörde sig, men bara lite, lite. Det är ju ganska självklart egentligen, eftersom det stora fönstret är kallt och elementet under alstrar varm luft, så det blir väl något slags luftvirvlar som är starka nog att sätta i gång till och med 2,5 m Marimekkotyg.

Så vad är problemet, undrar ni? Jo, jag har börjat iaktta gardiner och kommit fram till att alla hänger och svajar fram och tillbaka. Just nu när jag sitter och skriver, lyfter jag blicken efter varje skiljetecken och stirrar på den lätta gardinen i arbetsrumsfönstret, som aldrig slutar att svaja. Det har blivit en mani. Hur mycket jag än intalar mig att gardiner SKA röra sig lite, så misstänker jag hela tiden att det är något fel på mina ögon. Eller på mina glasögon.

Jag måste åka hem till min kompis och stirra på hennes panelgardiner. Undrar hur mycket såna rör sig?

Dagens korsordsord: Finns två på en boll = grodlår.

Ha en trevlig tisdagskväll <3

I morse snubblade jag i väg till skrivarcirkeln. Vi håller till i vår föreningsgård, så det är inte så långt att gå.

Vi påbörjar vårt tredje år tillsammans. Fösta året träffades vi varannan vecka, men sen har det blivit en gång i månaden. I dag fick vi en lista av cirkelledaren över de ämnen vi avhandlat och vi har pratat om allt från bostäder, hygien och tvätt, slakt av kor och grisar, till skrock och talesätt. Under ganska många träffar har vi avhandlat familjebildning och familjeliv, då vi har berättat för varandra om våra liv. Det har varit speciellt, intressant och lärorikt.

I dag pratade vi om sånglekar och andra lekar. Är det nån som har lekt “Bro, bro breja…”?
Vi kunde rent allmänt konstatera att vi som barn alltid hade något att göra, vi hittade på saker själva; även flickorna lekte ganska ‘vilda’ lekar, klättrade i trän och var ute på fjället. Själv har jag både sprungit på stockarna som flottades i älven och jumpat på isflaken på våren Hade vi varit barn i dag, skulle våra föräldrar ha försett oss med både hjälm och knäskydd. 

Jag kom ju i gång med själva skrivandet ganska fort, eftersom jag valde att begränsa mig till “Den långa resan” och att skriva på bloggen. Nu har även de andra börjat skriva på allvar och de har börjat läsa upp valda delar. I dag läste en kvinna om sin första skoldag i en ny skola. Hon cyklade några kilometer till skolan och beskriver vägen i detalj, vilka affärer och hus hon åker förbi. Mycket intressant och en värdefull dokumentation för barn och barnbarn.

Kakan jag bakade i går blev riktigt god när den stått en natt i kylen. Rekommenderas verkligen.

När jag kom hem la jag mig på soffan och reflekterade och hade lätt kunnat somna, men var tvungen att hålla mig vaken, för Schenker skulle komma efter skopaketet. Så himla bekvämt, jag ringde dem och två timmar senare kom de och hämtade paketet. Jag behövde bara säga att det var hämtpaket till Pålsboda Toffel. Kändes nästan lite skumt.

Sen har jag suttit och scrappat trädgårdsbilder och jag längtar till sommaren.

Ha en skön måndagskväll <3

Mina skor från Pålsboda Toffel har kommit. Luftiga och fina, snarare walkingsandaler än walkingskor. Bekväma är de också.

MEN titta på den fula sömmen vid tån på den högra skon. Så får det ju inte se ut.

Nu har jag packat ner dem igen i sin låda tillsammans med min reklamation och i morgon ringer jag Schenker så de får komma och hämta dem.
Så försmädligt. Å andra sidan snöar det fortfarande, så det dröjer läänge innan jag kan gå ut i dem.

Sen har jag bakat en citronkaka med päron till skrivarcirkeln i morgon.

Den doftar ljuvligt gott. Tyvärr sprack den i två halvor när jag skulle lyfta över den från bakformens botten till fatet. Lite försmädligt, men överkomligt.

Här får ni receptet:

2-3 päron
100 gr smör
3 dl socker
2 ägg
rivet skal av 1 stor citron
3 msk pressad citron
1 dl mjölk
4,5 dl vetemjöl
4 tsk bakpulver

Skala, dela och kärna ur päronen. Skär dem i tunna klyftor.
Rör smör och socker pösigt. (Jag använde plastvingen i matberedaren).
Tillsätt äggen ett i taget. Blanda i citronskal, citronsaft och mjölk.
Rör ner mjölet blandat med bakpulvret.
Häll i en smord och bröad form med avtagbara kanter. Stick ner päronskivorna.
Grädda i 175 grader ca 45 minuter.

Servera med en klick vaniljglass.

Ha en skön söndagskväll <3
 

I torsdagens Aftonblad läste jag att vår nya socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har, efter 100 dagar i tjänst, kommit underfund med att det behövs förändringar i reglerna kring sjukförsäkringen.

Är vi förvånade?

Ulf Kristenssen säger att Fk fattar 19 miljoner beslut varje år och ca 17 000 av de besluten ändras i domstolsprövning. Så visst, menar han, kan medarbetarna på Fk fatta felaktiga beslut.
17 000 personer är en stor grupp, men jag tror att det är bara toppen på isberget, eftersom man kan förmoda att många, många inte orkar överklaga. Sen är det ju en tolkningsfråga vad som är ett ‘rätt’ eller ‘felaktigt’ beslut. Jag skulle hellre säga ett beslut som är BRA för individen.

Främst skyller ministern på läkarna, som inte skriver tillräckligt tydliga intyg så att det klart framgår att patienten INTE kan arbeta på grund av sjukdom eller skada.
Det är ju väldigt bekvämt att skylla på att läkarna skriver dåliga underlag. Jag har inte sett hur dagens sjukintyg ser ut, men det verkar alltid finnas en ruta som läkaren har 'glömt' att kryssa i och då blir sjukintyget inte godkänt av handläggaren på Fk. Handläggaren har dessutom ingen skyldighet att begära in kompletterande uppgifter, utan förväntas fatta beslut på det underlag som kommit in.
Alla har vi väl egna erfarenheter eller har läst om hur tokigt det kan bli. Jag själv har ett par närstående personer som kämpar med detta elände och jag skulle kunna skriva mycket om hur totalt galet det kan bli för den enskilda personen. Inte sällan hamnar man i en Moment 22-situation.

Det behövs verkligen en översyn av reglerna.
Det behövs regler, som inte bara skrivs för att följas slaviskt, utan som även skall kunna tolkas för individens bästa.
Det behövs en översyn av ersättningarna, så att tillfrisknandet inte hämmas av oro för ekonomin.
Det behövs ett samarbete mellan läkare och Fk.
Det behövs höjd kompetens hos handläggarna på Fk i medicinska frågor.
Det behövs ett bättre samarbete mellan Fk och Af.
Det krävs ett positivt tänkande, som utgår från att människor VILL arbeta och göra rätt för sig. Väldigt få simulerar sjukdom.

Nej, nu ska jag lugna ner mig och kanske titta på schlagerfestivaluttagningen i Luleå.

Ha en skön lördagskväll <3

Jag fick en utmaning i form av en frågestund från Babs, http://blogg.amelia.se/babsblogg/

1)VAD JOBBAR DU MED?
Jag är pensionär. Under mina yrkesverksamma år har jag varit lärare och även arbetat med administration och information för Umeå kommun. 

 2) HAR DU BARN?
Jag har en vuxen dotter och ett barnbarn.

3) FAVORITMAT?
Jag äter gärna fisk och skaldjur.

4) VILKA KÄNDISAR HAR DU TRÄFFAT ?
Jag har dansat med Hans Klinga och Janne Loffe Carlsson på Haparanda Stadshotell när de var där och spelade in ”Någonstans i Sverige”.
Martin Stenmark har legat på knä framför mig och barnbarnet Ronja och sjungit på Centralstationen i Stockholm.
Peter Siepen hjälpte mig med bandet på axelväskan som trasslat in sig i min huva, framför bagagebandet på Bromma flygplats. Sen har jag hejat på en massa kändisar som jag trott jag känt. 

5) HAR DU NÅGRA EGENNHETER (som folk kan höja på ögonbrynet åt )
Jag tror inte det. Tyvärr.

6) HAR DU NÅGRA FOBIER?
Jag är löjligt mycket klaustrofobisk. Gäller små utrymmen, när jag absolut inte får röra mig och när jag blir fasthållen. Jag blev tvungen att knäa en man i skrevet en gång när han kramade mig hårt och inte ville släppa trots att jag sa till. Sorry! Vanligtvis gillar jag att kramas.

7) HAR DU NÅGOT SMULTRONTÄLLE DU GÄRNA ÅKER TILL ?
Det finns ett blått hus i Norrbotten som jag gärna besöker.

8)HAR DU GJORT BORT DIG REJÄLT NÅGON GÅNG?
Inte vad jag kan minnas. Däremot ångrar jag att jag inte genomförde en grej bara för att jag var rädd att göra bort mig.

9) HAR DU HUSDJUR?
Jag har haft undulater och försökt med katt, men är tyvärr allergisk mot pälsdjur.

10) FAVORIT PROGRAM PÅ TV
Projekt Runway. I min ungdom sydde jag kläder både till mig själv och min dotter.

11) FAVORIT FILM
En kvinnas doft och Döda poeters sällskap.

12) FAVORITLÅT
Albionis Adagio med Lara Fabian. 

Jag skickar frågorna vidare till Maria Lundmark Hällsten, Helena Nilsson Springare, Lisbet Olofsson och Anne-Marie Mäkelä.

Ha en mysig fredagskväll <3 

Tredje dagen på en ny månad. I visdomskalendern är ledordet för februari Reflektion.

Det passar bra med en stunds reflektion så här i brytningen mellan mörkret och ljuset. Julen, nyåret och januarirean är överstökade och vi riktar våra tankar framåt mot våren och sommaren. Våren lär komma tidigt i år, eftersom det tidiga snötäcket har förhindrat tjälen att gå djupt.
Hur har vi klarat den kalla årstiden? Är vi förberedda för den varma, ljusa tiden?

En god pedagog lämnar alltid utrymme för några minuters reflektion i slutet på varje lektion. Vad har jag lärt mig? Vad tar jag till mig? Varför?

Varje människa borde ägna sig åt en stunds reflektion i slutet på dagen. Hur har dagen varit? Vad blev bra? Vad kunde ha blivit bättre? Hur mår jag nu?

Bland månadens citat väljer jag:
“En krigare kan skilja på det som är övergående och det som är definitivt.”
(Ur Handbok för ljusets krigare)

I kväll blir det vattengympa och i bussen på väg hem brukar jag sitta och reflektera. Oftast avspänd och lycklig.

Ha en fin torsdag <3

I kväll har jag varit på akvarellmålningen. Vi målade av samma porträtt i akvarell som förra gången. Först pratade vi om vad som var svårt förra gången och fick tips om hur vi skulle göra i dag. Jag tror inte att man ska anstränga sig för mycket, för jag tyckte att det första porträttet blev bättre än det jag målade i dag. Dessutom är det svårt att måla av en akvarell, för akvarellfärgerna lever sitt eget liv och resultatet blir alltid olika.
Nästa gång ska vi måla av ett fotografi och då kan vi göra lite som vi vill. Vi får större ‘konstnärlig frihet’.

På dagen fixade jag äntligen till mina färglådor och gjorde ordentliga färgkartor, som jag har i locket.

Nu har jag två lådor. Den till höger är den jag började med för länge sedan. Då fick vi inte ha flera färger, utan skulle blanda de andra färgerna vi ville ha. Så småningom har jag köpt till lösa koppar som jag limmat fast i en vanlig plastlåda. Färgkartan har jag haft på ett löst papper.

Nu fick jag tag i en tom färglåda på Tradera och den har jag fyllt med de extra färger jag använder mest. Nu har jag ordning och reda.

Här är mina penslar m.m. som jag förvarar på en bambuväv som jag rullar ihop.

Tandborsten använder jag till att sprätta färg med.

Dagens korsordsord:
Flirtiga bröder = raggmunkar
Marat = karman (lite trixigt, tyckte jag)

God natt mina vänner <3

Nu har jag läst ut Karin Alvtegens bok “En sannolik historia” och jag kan varm rekommendera den. Jag kan förresten rekommendera alla Karin Alvtegens böcker. De tidigare böckerna heter: Skuld, Saknad, Svek, Skam och Skugga. Till synes fantasilösa titlar, men egentligen behövs bara ett ord för att beskriva den innersta kärnan.

“En sannolik historia” är precis som titeln påstår, en sannolik historia. Vad jag gillar med Karin Alvtegen är att hennes personer är riktiga människor, inte stereotyper. Hennes personer har formats av sina erfarenheter i det förflutna och som de flesta av oss försöker de fly undan det obehagliga. Men vi kommer inte undan vår egen historia, för “… tillräckligt fort kan ingen springa när jägaren bor i den jagade”. (Ur En sannolik historia). Men i interaktion med andra människor kan vi se oss själva med andra ögon. Där kommer ofta till synes slumpen in. Att man träffar rätt människa vid rätt tidpunkt och kan dra nytta av det. Ibland kan man behöva tänka i nya banor; i den här boken finns ex. en intressant föreläsning om kvantfysik och en gubbe som kan läsa din aura.

Slutar boken lyckligt? Ja, jag vill tro det.

Ha en trevlig tisdagskväll <3