Ett enda långt lidande.
Påsken är definitivt inte min helg. Jag ler och önskar alla en glad påsk, men jag påskpyntar inte och känner ingen glädje. Hela mitt liv har påsken varit ett enda långt lidande.
Det började förstås som barn i Fåglum, där jag tillsammans med tanterna genomled varje dag av den kristna påskens händelser. Värst var korsfästelsen och långfredagen. Grymma företeelser för ett barn som inte förstod symboliken.
.jpg)
För mig handlade det inte så mycket om den fysiska smärtan, utan om att bli förrådd, övergiven och inte kunna bli hjälpt. En stark själslig smärta, som följt mig genom livet och fortfarande gör mig deprimerad varje påsk.
Vetskapen om återuppståndelsen hjälpte aldrig… det var själva korsfästelsen som var det oacceptabla.
Som vuxen förstår jag symboliken, men barndomens starka känsla kan jag inte göra något åt. Den kommer och då är det bara att ta sig igenom den.
En påsk i slutet på 70-talet, for jag till Spanien med en väninna, för att uppleva den katolska kyrkans påskprocessioner. Vi var i Madrid, Toledo och Segovia och fick vara med om hela passionsberättelsen dag för dag. Det var väldigt konkret. Processioner med överdådigt blomstersmyckade vagnar och huvudpersoner som träbeläten i naturlig storlek. Maria i vacker lila (lidandets färg) sammetsklänning; en blodig Jesus, nedtagen från korset, på lit-de-parad som vi fick defilera runt m.m. Det var väldigt dramatiskt och vackert, nästan festligt, men sorgligt.
Exet for iväg med sin andra dotter till hennes mamma. Tror ni inte att jag i sista stund fick för mig att pimpa vinflaskan han tog med sig. Jag hade sex minuter på mig att knyta en utstansad kyckling med brunt snöre runt flaskhalsen.
Vi var och köpte blommor också. Jag valde en dubbelbukett med tulpaner. Älskar tulpaner. De blir så fina i min finska vas. I morgon har de nog slagit ut helt, lagom tills jag ska bjuda på påskbuffé.
.jpg)
.jpg)
Ha en trevlig långfredagskväll <3
Senaste kommentarerna