Längst bak i Virpi Pahkinens bok ‘Ormbäraren’ finns ett efterord, eller ‘Eftersteg’ som hon själv kallar det. För mig blev det en ‘Eftertanke’.

Rubriken lyder: ‘Ett sms till grottkvinniskan’ och jag citerar första stycket.

“ I går när jag under rusningstid steg ner i Odenplans tunnelbana såg jag församlingen nerböjda över sina smarta telefoner, över dessa mobila altare, kallandes den Allvetande, sökande efter svar, underhållning och bekräftelse. Vi träffas av vibrationer i ljus, i färg, i toner i rörelse. Håller vi kanske rent av på att bli intelligentare varelser i och med att vi utsätts för mobilsignalerna? Jag tittar på kroppsspråket, dessa hängande nackar. Ut- eller nedvecklingen är på väg, men det lär ta flera generationer innan vi nått den perfekt datoranpassade fysionomin.

Bombade av informationsflödet gapar vi efter luft som guldfiskar i en digital skål. Det kroniska nuets rundgång. Ett nu igen. Ännu nuare. Senaste nu. Min hjärna slutar att andas i denna kortsiktighet.”

Eftersom jag inte har någon telefon jag kan sjunka in i när jag t.ex. åker tunnelbana, kan jag sitta och iaktta mina medpassagerare och slås av hur starkt beroendet av att vara uppkopplad är. De flesta går med sina telefoner i handen och så fort tillfälle ges börjar man trycka på skärmen. När jag sneglar åt sidan ser jag Facebook, Instagrambilder, Twitter, mail m.m. fladdra förbi.

På väg hem i går kväll noterade jag att ungefär var tredje tunnelbaneresenär befann sig i cybervärlden och på gatan gick lika många med bestämda steg fram, medan de tittade in i mobilen. Hallå, hallå, finns det några kvar i min värld? Jag börjar känna mig ensam.

Det som verkligen gör mig oroad är alla föräldrar som hellre tittar in i sin mobilvärld än på sina barn. Från mitt fönster noterar jag att de flesta föräldrar nere i lekparken går omkring och tittat i sina mobiler medan barnen får springa omkring och roa sig själva. Lekparken är ju en relativt trygg plats, men när jag ser unga mammor och pappor med ett barn i vagnen och ett annat löst bredvid gåendes på trottoaren djupt försjunkna i sin mobil, blir jag rädd och beskyddande. I synnerhet om de ska gå över gatan.
Ganska nyligen stannade busschauffören i Umeå och kom bak i bussen och sa åt några vilda barn att sitta stilla och framåtvända, medan deras mamma tittade yrvaket upp ur mobilskärmen. Kommer vi att få en generation med känslan av att vara osynliga på terapisofforna i framtiden?

Ha en trevlig fredag <3