Marja

Den långa resan.

Mina sparkar och jag.

sparkenUtanför OK stod två Ljusdalssparkar. Den mindre modellen var precis lagom storlek för mig. Den var inte så dyr heller.
Jag har alltid ägt en spark och på vintern har den varit mitt fordon. När vi bodde i Haparanda, sparkade jag över bron till Torneå i Finland och handlade mat. Jag tog till och med sparken till jobbet på Tornedalsskolan. På vägen dit fanns en ganska brant backe som svängde tvärt till höger. Den for jag nerför i rasande fart och styrde med medarna i kröken. Tjohej! Tyvärr vred jag lite ovarsamt på knäna och menisken i högerknät fick en spricka. Ortopeden frågade om jag var fotbollsspelare. Nej, sa jag, jag sparkar… inte boll, utan spark. Jag fick operera knät och ta bort menisken = stötdämparen. Det är det knät som jag nu har mest besvär med.

Jag målade min spark lindblomsgrön med vita blommor och snirklar. (Jag målade Johannas och min cykel mörkcerise med vita blommor och snirklar.) När min spark blev stulen en Lucianatt var det lätt för den som hittade den i en snödriva att veta vems den var. Det fanns bara en blommig spark i Haparanda.
När jag flyttade från Haparanda till Luleå, fick min barnflicka överta sparken.

I Luleå köpte jag en Orsaspark. Jag bodde på Björkskatan, ett nytt bostadsområde då, och sparkade över havsviken till Hertsön, där jag hade kvällskurser i finska på Högskolan. Jag minns smällkalla, stjärnklara kvällar då jag strävade över det öppna snölandskapet. Jag var oftast ensam där ute och kände mig verkligen nära det stora universum. Så häftigt!

Orsasparken följde med till Umeå och jag använde den flitigt tills den gick sönder i ryggstödet. Jag tror jag limmade ihop den ett par gånger, men till slut kunde jag bara konstatera att den hade gjort sitt. Då köpte jag en liten hofällbar spark. Den hade röda metalldelar och kunde alltså fällas ihop så att den inte tog någon plats i förrådet. Den hade jag mycket glädje av i flera år, tills den blev stulen ur det låsta förrådet.  

De senaste åren har jag inte ägt någon spark, men i dag blev jag som sagt sugen på att skaffa en igen. Jag får nog fundera ett tag, för dels har jag ingenstans att förvara den och dels tror jag sparkandet sliter för mycket på mina stackars knän.

God natt mina vänner <3

6 kommentarer

  1. Marlene

    OJ, vilken nostalgikick jag fick nu :-)
    Jag bodde tillfälligt i Jämtland sent 80-tal och då åkte vi spark till affären eftersom vi inte kom fram med bilen på vägen. Känns som minst hundra år sedan…

    • Marja Granqvist (inläggsförfattare)

      Sparken är så behändig… när det är halt har man något att hålla sig i… när man handlar lägger man allt i en korg på sitsen… och så är det så härligt att susa fram, om det inte är sandat förstås. Fast då brukar det finnas en kant att åka på. Jag ska gå tillbaka till OK och kolla om inte den här sparken var hopfällbar. :)

    • Marja Granqvist (inläggsförfattare)

      Vi flyttade in i ett radhus på Stormvägen när området var alldeles nybyggt år 1977. Sen flyttade vi till Umeå 1980. Det är några år sedan. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>