En liten vit gran.

Av Marja Granqvist, 30 november 2013 kl 23:00, 2 kommentarer

Första Advent. Jag försöker att inte ryckas med i julhysterin, men det är svårt. Jag tycker det är mysigt att tända adventsstaken, men jag har aldrig haft den där staken med fyra ljus som man tänder ett och ett. Det var ingenting vi hade hemma. Jag försökte med det när jag var nygift och skulle göra som alla andra, men det gick inte så bra. Däremot tänder jag gärna värmeljus i vackra koppar.
Varje år förundras jag över min adventsstake, som har följt med mig nu i snart 30 år. Jag köpte den när jag flyttade in på Vargvägen och den är så rätt i min smak och inredningsstil. Obehandlat trä och svart metall. Och tänk, jag har inte behövt byta lampor i den en endaste gång. (Peppar, peppar, ta i trä… nu slocknar väl någon lampa bara för att jag skrev det.)

I går for jag till Rusta, för jag hade fått för mig att jag ville ha en ljusslinga på balkongräcket. På Vargvägen hade jag inget eluttag på utsidan, så jag kunde inte ha det. Jag köpte en enkel slinga på 12 m för utomhusbruk och virade två varv runt nästan hela räcket. Det blev så himla fint.
Jag brukar inte ta fram julgranen om jag far bort eller firar ensam och för ett par veckor sedan gick jag till Myrorna med min gamla plastgran. Den skulle ändå inte ha fått plats i mitt lilla hem. På Rusta i går blev jag emellertid helt förälskad i en liten vit plastgran och den fick följa med hem. Jag såg framför mig att den kunde stå i hallen, upptryckt mot ett skåp och dekorerad med alla mina röda julsaker. Nu blir det spännande att se om jag får en anledning att packa upp den, annars får den stå och vänta till nästa år. Men tanken på att den finns känns trevlig.

Jag tror att anledningen till att mitt sinne var så lättvunnet var detta hjärta jag såg på marken när blev tvungen att parera hörnet på en container på väg till Rusta. Jag får alltid för mig att hjärtan jag hittar är meddelanden till mig. Eller snarare påminnelser om att vara snäll och kärleksfull.