Någon dag i veckan som gick läste jag en notis i Vk att det var 41 år sedan den första uppringningen på en mobiltelefon hade skett. Efter det har utvecklingen gått i rasande fart och den yngre generationen kan väl knappast förstå hur det gick att leva utan mobiler. Ja, hur gick det? Jag kommer knappt ihåg, men det var ju aldrig så att man önskade att man hade haft en manick i handen som skulle ge en omedelbar möjlighet till kontakt, utan man klarade sig (nästan) lika bra som nu.

Jag kan bara tänka på en händelse i mitt liv, då jag verkligen hade haft hjälp av en mobiltelefon. Året var 1969 och jag och min man skulle träffas i Dublin. Han hade varit ett par veckor på kurs i södra Frankrike och jag hade varit ett par dagar i London. Jag skickade ett vykort till honom innan jag åkte från Finland med uppgifter om dag och tid då mitt flyg skulle landa på flygplatsen utanför Dublin. Under ca en vecka visste vi alltså inget om varandra, vilket inte var något konstigt då för tiden.

Han skulle åka några dagar tidigare till Dublin, så jag antog att han skulle komma och möta mig på flygplatsen. Men han var inte där! I dag skulle jag ju bara ha tagit fram mobilen och ringt, men då fick man tänka till.

När jag konstaterat att det inte fanns fler ankomsthallar, upptäckte jag att det fanns flera röda telefoner utplacerade och man kunde höra meddelanden där man uppmanade personer att plocka upp närmaste röda telefon. Aha… jag gick till informationen och bad dem efterlysa min man: ”Mr Granqvist, Mr Granqvist, please pick up the nearest red telephone”, ekade i hallen… men ingen svarade.

Vad gör jag då? Jag tänkte att jag får väl ta bussen in till centrum och gå till en polisstation…

Men så såg jag en disk för rumsuthyrning och ett hopp tändes hos mig. Vi brukade resa så att vi hyrde rum på närmaste rumsuthyrning och kanske hade han gjort det här. Så lilla jag gick dit och sa med min ynkligaste röst ”I’ve lost my husband” och förklarade mitt ärende. Lite lustigt var det ju mitt i eländet.

Det här var också före datorernas tid, så personalen hämtade en stoor loggbok med bokningar och så började vi leta efter Mr Granqvist. Jag visste ju inte exakt vilken dag han hade kommit, så det tog sin tid, men till slut hittade vi honom. Vi ringde hotellet han hade bokats in på och där bekräftade de att han hade bott där… men att han hade checkat ut på morgonen. Luften pyste ur mig. Nej, nej, sa de sen… han har bytt från enkelrum till dubbelrum för han väntar sin fru hit i dag.

När jag stod och väntade på flygbussen, glad i hågen med lappen med namn och adress till hotellet  hårt i handen, hörde jag högtalaren ropa: ”Mrs Granqvist, Mrs Granqvist, please pick up the nearest red telephone”.  Jag störtade in i vänthallen, ryckte till mig närmaste telefonlur och hörde: ”Var f—n är du?” på klingande finlandssvenska.

Så det kan bli. Han stod inne i stan och väntade på flygbussen, medan det för mig hade varit självklart att han skulle komma ut till flygplatsen. Vi tänkte lite olika där.

Vi hade en underbar semester på Irland. Hyrde bil och kuskade runt en vecka och bodde på olika lantgårdar. När vi sen kom tillbaka till storstaden Dublin igen, hade den första månlandningen ägt rum.

Ha en trevlig lördagskväll <3