Träning i dag, men innan det skulle jag träffa en ny sjukgymnast. Jag frågade om han visste något om fibromyalgi. Absolut, svarade han. Då kände jag att vi inte behövde prata mer om det, utan att vi båda visste hur det var. Han ville förstås veta vad jag tyckte om träningen, hur den har påverkat mig och om det var ytterligare något han kunde hjälpa mig med.

Jag har ingenting emot att fortsätta träna på vårdcentralen en gång i veckan. Jag tycker det är småtrevligt och jag känner mig oftast ’upplivad’ efteråt, sa jag, så vi bokade in tider fram till juni.

Sen gick vi ut i träningssalen för att gå igenom de övningar jag gör. Jag var lite osäker på om jag gjorde en övning rätt, för den kändes så lätt och sen tog jag upp en sak jag funderat över. Jag kanske har en felställning i skelettet, för mina skulderblad står ut lite och gör att muskeln som går tvärs över fastnar till innan den glider över. Den förra sjukgymnasten sa bara ’oj då’ när jag visade henne, så nu skulle jag ju förstås testa den här. Han sa genast att jag kan förstärka musklerna som ligger under skulderbladen, så att de dras in. En ganska enkel övning när jag kom på den, så vi la till den. Den kan jag göra hemma också.

När jag gått igenom mitt program och så där lagom avslappnad och ’upplivad’ gick till bussen, kände jag mammas händer på mina skulderblad. Mamma sydde alla mina kläder när jag var barn och hon var alltid så irriterad på mina utstående skulderblad som gjorde att hon inte tyckte att hon fick mina klänningar att sitta fint i ryggen. ’Dra in dina änglavingar’, brukade hon säga och putta på mina skulderblad.

I dag kände jag att hon kupade sina händer mjukt om skulderbladen som en hälsning att jag ska vara rädd om mina änglavingar.

Och där uppe på kylskåpet sitter en av mina kära änglar och håller om sin skadade vinge. I dag fick hon lite extra uppmärksamhet av mig.

Nu skall jag packa min väska, för i morgon flyger jag till Stockholm.

Ha en trevlig tisdagskväll <3