Det är då tur att jag kommit upp i den åldern att jag inte tycker det är pinsamt att tippa en bricka så att ett stort glas och en bägare med fruktbitar far ner på golvet med en skräll. Lite försmädligt är det och det kan bli lite besvärligt, men inte längre pinsamt.

Jag var i god tid ute på Arlanda, checkade in och tänkte äta något innan jag skulle flyga till Umeå. Det var fullt i restaurangen och jag siktade in mig på en ledig plats vid det höga bordet. På väg dit beordrade jag en ung man att dra in sin väska, så att jag skulle kunna passera. Jag drog in magen, men jag hade en bag hängande på ena armen och en axelväska på andra sidan, så jag var bredare än jag trodde. När jag precis hade skruvat mig förbi, tappade jag fokus och plötsligt låg det en massa glassplitter och fruktbitar på golvet. Vilken tur att köttbullemackan låg kvar på sitt fat, för tänk om det hade börjat flyga köttbullar och rödbetssallad på folk. Då hade det kanske blivit pinsamt.

Den stackars mannen, som pratade engelska, hoppade upp och blev alldeles förtvivlad. ”Sorry, I couldn’t help you more”, sa han.
Jag fick gå efter en snäll tjej som kom och sopade upp eländet och så fick jag en ny fruktbägare.

I Stockholm var det +18 grader i dag och jag gick i bara tröjan. När vi landade i Umeå var det +13 grader och kall blåst, så det var bara att ta på sig halsduk och kappa. Vid bagagebandet stod jag bredvid en familj med två barn. ”Vad ska vi göra när vi kommer hem?”, frågade tjejen sin mamma. ”Duscha och gå och lägga oss” var mammans snabba svar. Jag tittade upp och såg att de var solbrända och hade säkert rest länge… då längtar man kanske efter sängen, trots att klockan bara är 16.30

Jämfört med Stockholm är Umeå grått. I Stockholm var träden redan så fint gröna, med undantag av en del av den här häcken jag gick förbi i går kväll. De vissna fjolårslöven sitter kvar. Vad har hänt?

Ha en lugn onsdagsnatt <3