Marja

Den långa resan.

Något jag inte berättat.

I morse anfölls jag av den stora melankolin, sorgen över att vissa saker i livet blev som de blev och inte som jag hade önskat.

I går när jag var på stan sprang jag på en gammal vän, en kvinna som en gång var med i vår tjejgrupp och som nu bor på annan ort. Det var flera år sen vi sågs sist. Hon hade läst min berättelse ”Den långa resan” och blivit väldigt gripen. Ni vet hur det blir… man står och trampar i snålblåsten och drar den öppna jackan tätare om kroppen… och antingen är man väldigt fåordig eller så kommer allt på en gång. I går hände det senare. Under de korta minuter vi stod där hann jag berätta en sak som jag inte skrivit om. 

Förutom Leena, hade jag en till syster som jag aldrig träffade, men pratade med ett par gånger i telefon. Hon var några år äldre än jag och var mycket liten när hon kom till Sverige som krigsbarn. Hon blev så småningom adopterad av paret hon hamnade hos och ville av någon anledning inte ha kontakt med sin biologiska familj. Jag har ett foto, taget hos en fotograf, med mina fyra äldre syskon där hon är med och hon har alltid funnits i mitt medvetande. För några år sen skrev jag ett brev till henne och hon ringde mig. Vi talades vid ytterligare en gång per telefon och pratade om att vi skulle träffas, men hon var tveksam. När hon fyllde 70 år skickade jag ett gratulationskort, som kom tillbaka. Jag ringde Folkbokföringen och fick veta att hon dött.

Plötsligt blev allting för sent. Mina förhoppningar om att få träffa henne grusades i ett slag och jag hade oerhört dåligt samvete för att jag inte tagit kontakt med henne tidigare, att jag inte varit påstridigare, att jag varit en dålig syster. Jag pratade med min bror som sa att vi bara kunnat respekterat hennes önskan och det är ju så… man måste respektera vad andra vill/gör, även om vi själva av hela vårt hjärta vill något annat. 

Jag är glad att vi hann prata med varandra ett par gånger och det var fina samtal. Bl.a. berättade hon att jag hade skrivit brev till henne medan jag var i Fåglum. Då jag var 7-8 år. De breven minns jag inte. Däremot minns jag att jag skrev några brev och skickade foton när jag kom hem till Finland. Vi har alltså varit medvetna om varandras existens hela livet, men det var komplicerat.

Sorg och saknad vällde alltså över mig i morse och tårarna trillade ner i frukostgröten. Vi var sex syskon och nu är vi bara tre kvar, två bröder och jag. En äldre bror som fick en dikt av mig när han påminde mig om att trots att jag inte längre har någon syster i livet, så är jag någons syster, och en yngre bror i Finland som jag nog snart ska fara och hälsa på.

Jag har en fin rosenskära på min balkong med många knoppar.

rosenskara

Ha en trevlig lördagskväll <3

 

 

6 kommentarer

  1. Sandra från Finland

    Det känns dumt att säga att jag förstår din saknad och sorg, för det gör jag ju inte alls. Men jag förstår orsakerna till den, kanske jag kan säga. Själv har jag bara en syster, som jag en gång var nära att förlora, och bara tanken på det är så fruktansvärd att jag inte brukar tänka den.

    Någon dag ska jag också läsa igenom din berättelse ”Den långa resan”, hittills har jag bara tagit del av små avsnitt ur den.

    Många kramar och önskningar om kommande sommardagar utan melankoli, men med spänning och finheter!

    • Marja Granqvist (inläggsförfattare)

      Tack snälla Sandra! Sorg och saknad finns där med en hela livet och ibland kommer känslorna till ytan när något triggar i gång dem. Men nu är det lugnt igen. :)
      Hoppas du har en skön sommar! Kramar <3

  2. Anna H

    Jag tycker det finns något vackert i sorg och saknad då det vittnar om KÄRLEK!

    Jag har inte din erfarenhet men jag vet hur det är när känslorna kommer och plötsligt sköljer över en. Tack för att du skrev om både den känslan, att ge sig tid att sörja samt sorgen över din syster!

    Jag ska läsa ”Den långa resan”

    Kram från skogen, bland penslar och knott //a

    • Marja Granqvist (inläggsförfattare)

      Tack Anna för dina fina ord! Jag har ju mist båda mina systrar och det är en dubbel sorg där den ena förstärker den andra. Men det är sånt som hör till livet.
      Ha det så skönt där ute i skogen! :) Kram.

  3. Ditte

    Jag blev väldigt tagen och berörd av din berättelse om din syster. Och just tankarna att jag borde ansträngt mig mer…. känner jag igen. Men även tankarna räknas när vi summerar och ni kommer att ses någon gång i Nangijala.
    Din vackra rosenskära på balkongen ser jag som symbolisk; dels de utslagna blommorna för här och nu och dels knopparna som väntar på något. Något som ännu är okänt. Men positivt!
    Kramar och många tankar till dig.

    • Marja Granqvist (inläggsförfattare)

      Ja, det var så tråkigt att vi inte hann träffas ens en gång. Jag kände att vi hade mycket gemensamt med vår bakgrund och jag tror att jag kunde förklara en del saker hon funderat över. Det kändes som att hon fick ett ‘bra’ avslut på sitt liv i alla fall.
      Fina tankar om rosenskäran. Tack!
      Kramar :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>