Memento vivere. (Kom ihåg att leva!)

Jag går förbi hallspegeln
och ser min mamma.
Hur hamnade hon där?

Den lätt böjda nacken
den krumma kroppen.
Är det jag?

Var finns det rultiga barnet,
den vetgiriga flickan,
den ångestlaxerande tonåringen,
den förälskade studentskan,
den helt ok kvinnan?

(Hon finns fortfarande inom mig.)

En gång sprang jag till den stora eken,
till smultronbacken,
upp på berget i skogen.
En gång sprang jag på stockarna i älven,
på syllarna över järnvägsbron,
jumpade på isflaken om våren.

En gång cyklade jag över stock och sten,
åkte spark nerför backarna,
tog kurvorna så knät tog stryk.
En gång dansade jag Zorbas dans
med mina vänner.

Nu står kryckor, käpp,
och gåstavar vid ytterdörren.

Jag ser min mamma i spegeln,
medan mitt liv går vidare
en dag i sänder.

/Marja

Ha en bra måndag <3