Jag har det så lugnt och skönt. I dag blev det en promenad ner till sjön i -12 grader. Jag försökte verkligen skynda mig ut för att fånga lite solljus, men det är nästan omöjligt med min dygnsrytm.

Den snötyngda skogen var tyst och lite mystisk. Ute på sjön var det ljusare, men det var inte många ute. Längre ner vid äventyrslekplatsen höll någon på och skottade upp en skridskobana för barnen. Lyfte man blicken såg man blå himmel. Jag hade klätt på mig ordentligt och var ute en god stund.

Utanför vårt hus står cyklarna och värmer varandra

Vaktmästaren hade tagit fram snöskoveln och placerat den utanför dörren. Jag fattar… han har julledigt och vi får skotta själva. Jag drog två stigar till sopmoluckerna och sopade fint framför dörren. Halva huset har farit bort över helgen. Det är kusligt tyst om kvällarna.

På tisdag ska jag sätta mig på bussen norrut, till Luleå, och fira nyår med min kompis. Jag har ju bott tre år i Luleå, men efter det bara i stort sett åkt igenom staden med buss, så det ska bli spännande att stanna där några dagar. Jag har sagt att jag vill åka ut till Stormvägen på Björkskatan och se på radhuset vi bodde i. Det var några händelserika år.

Jag håller på och läser boken om gikt… eller smärta… eller rädslan för svaghet. Jag har funderat mycket på vår uppfattning om svaghet och styrka, hur jag tänkte som barn och hur jag blev uppfostrad av mina krigsdrabbade föräldrar.

Bit ihop eller bryt ihop, det är frågan? 

Ha en god fortsättning på helgen <3