Nu har jag läst de sista kapitlena i Alex Schulmans bok Glöm mig. Jag sträckläste nästan hela boken tills jag förstod att de sista kapitlena skulle ändra tempo och då sparade jag dem.

Jag har läst Alex Schulmans bok om sin pappa: Skynda att älska – och den var mycket bra. Den här boken är lite annorlunda. Samma briljanta språk, samma ärlighet, samma barnperspektiv… men ändå annorlunda. Kanske beror det på att jag känner igen så mycket och att det hugger till i bröstet med jämna mellanrum.

Boken handlar om mamma Lisette och hennes missbruk,  om medberoende och den djävulsdans barnen dras in i. Inget barn ska behöva växa upp i en så disfunktionell miljö, där vuxna går med skygglappar, helt oförmögna att hantera verkligheten. Inget barn ska behöva tassa runt självcentrerade vuxna och ständigt pejla in stämningen.

Jag rekommenderar den här boken starkt.

Ha en skön söndagskväll <3