Fina Ronja fyller 18 år i dag. Hon har firat med sina vänner. Tyvärr överskuggades nog hennes födelsedag av det som hänt i Stockholm. Jag gjorde ett kort till henne, som tyvärr är på villovägar, men förhoppningsvis kommer till rätta. Eller tillbaka till mig.

Johanna hade varit på manifestationen i dag. Så här skrev hon på min Instagram: ”Jag var där i dag på manifestationen…kändes rätt att visa att vi inte är rädda. Det finns en magisk känsla av gemenskap och styrka i Stockholm nu…men jag vill aldrig uppleva det igen.”
Jag hoppades att hon skulle gå dit, för jag tror att det har en terapeutisk verkan. Att gå tillbaka till platsen där det hände och känna stödet och styrkan från så många andra är ett sätt att övervinna rädslan. För hon var rädd, det erkände hon för mig. Samtidigt var hon stolt att hon reagerade så rationellt… hon gjorde allting ’rätt’. Hon satte sig och den ungdomen hon hade med sig i säkerhet, ringde sin man för att få fakta, letade reda på nödutgången, tog sig högt upp i byggnaden (siktade faktiskt på taket) och inväntade hjälp.

Jag mådde jättedåligt i går. Trött, ont i magen och så yr att jag gick längs med väggarna. Jag kunde inte fokusera på något, ville faktiskt bara sova. Eller gråta.

Vi fick inte tag på exet. Jag skickade sms och fick så småningom svar att han varit på väg till Finland i fredags. I morse ringde han, så jag kunde uppdatera honom. Hade hans finlandsresa varit mer planerad, hade jag kanske varit i Stockholm nu och med största sannolikhet varit med Johanna på stan i fredags. Slumpen… eller?

Efter gårdagens privata kris vaknade jag i morse och mådde riktigt bra. Till och med knät kändes hyggligt, så jag tog gåstavarna och travade iväg ner till sjön. Det var delvis barmark på stranden.

Fåglarna kvittrade i träden, det var nästan vindstilla och jag kände mig så trygg och fylld av tacksamhet över livet.

Jag kunde höra vattnet i sjön viska: frigör mig… release me…det räcker nu.

Nu ska jag lyssna på Stina Wollter i P4.

Ha en lugn måndagsnatt <3