Gräslöken ute på balkongen växer ordentligt. I går klippte jag ner den och fryste in. När den mustiga doften från snittytorna nådde min näsa fick jag en tydlig flash-back till somrarna i Fåglum, då jag sprang barfota över den tjocka gräsmattan till gräslökstuvorna. Min andedräkt måste ha luktat gräslök hela tiden, för jag älskade att äta av den.

Dagarna går och jag blir alltmer rörlig, eller ska vi säga modig. Den här veckan har jag tagit bussen ända ner på stan. Jag har haft noga utstakade rutter jag ska gå, så det inte blir för mycket. På måndag blev det Åhlens direkt från Vasaplan, sedan HSB-kontoret och så till busshållplatsen på Renmarkstorget. På tisdag blev det sommarens mjukglass på Rådhustorget i äppelträdsdungen, sedan en långsam promenad förbi alla stora krukor med gullregn på gågatan, så till Indiska och därifrån till hållplatsen på Renmarkstorget. Vädret var underbart vackert och jag njöt faktiskt av att vara ute bland folk och flanera.

Exet har kommit hem från Finland och var här och åt med mig på onsdag. Jag hade fått min leverans från ICA Maxi på morgonen och hade beställt Frödinge frysta blåbärspaj och Oatly vaniljsås till efterrätt. Vi åt ugnsbakad lax med citronsås och kokt potatis. Det var riktigt trevligt.

Sjukgymnasten på ortopeden som jag var hos för en vecka sedan, ringde och kollade läget. Jag fick ju lära mig gå och det har jag tränat på, men för övrigt har jag fortfarande väldigt ont. Vet inte om jag är sjåpig, eller om det sitter i mitt huvud. Hur som helst, så nämnde jag att jag hoppas att jag kan åka till Finland i början på september som vanligt. Jag känner ju att jag bara måste hälsa på brorsan en gång om året. Jag tänker då mest på den låånga landgången man måste gå på till och från båten mellan Umeå och Vasa. ”Men du kan väl ta rollatorn med dig”, sa hon då. Den tanken har jag aldrig tänkt…men självklart kan jag det. Den är liten och behändig och den går lätt att fälla ihop. Jag får bara lära mig att be om hjälp och åka taxi vid behov. Nu behöver jag inte oroa mig mer för det, utan se tiden an.

Inomhus går jag utan hjälpmedel, men rollatorn är min bästa vän utomhus och på natten när jag ska på toa, för då kan jag vara lite vimmelkantig. I förgår smet den emellertid från mig när jag var ute med soporna. Jag slarvade med bromsarna och när jag vände ryggen till och kastade ner soppåsarna, for rollatorn iväg med rasande fart nerför den sluttande gårdsplanen… som om den ville rymma från mig.

Där stod jag vid sopkasunerna med rollatorn nere på parkeringen. Skulle jag stå kvar tills någon skulle komma gående på cykelvägen eller skulle jag ringa och väcka grannen mitt i natten? Jag tyckte faktiskt det var lite komiskt och haltade försiktigt ner efter den.

Ha en fin helg! <3