Dik Manusch… Se människan, heter en ny tidning som tiggarna i Skellefteå och Umeå säljer. Se så fint vandrarfolkens hjul är grafiskt intergrerat i titeln.

”En tiggare är en person som tigger. Det är ingen statisk beskrivning av en människa. Det är något man är, bara under den tid man faktiskt tigger. Precis som jag bara är ledarskribent tills den här texten är färdig. Sen återgår jag till att vara andra saker. Mamma, sambo, lasagneälskare. Precis som personen du har köpt tidningen av, så är jag mycket mer än bara min sysselsättning.
Dik Manusch! Se folket. Se människan.” 

Så avslutar Linda Lundqvist ledartexten i tidningen.

Idén till en tidning som tiggarna kan sälja föddes i Skellefteå. Studieförbundet Sensus är ansvarig utgivare, Norran sponsrar tryckningen av det första numret och ett antal frivilliga personer, bl.a. Norrans reportrar har bidragit med nya och gamla texter. Tidningen kostar 50 kronor och pengarna går direkt till den som säljer den. Jag köpte min på Ålidhems centrum i dag och det kändes bra att kunna bidra på det här sättet.

Det finns mycket intressant att läsa i tidningen. Personliga porträtt, informativa faktaartiklar och till och med ett reportage om Paavo Mjörnebrant som kom till Norsjö som finskt krigsbarn år 1944.

Lite satirisk humor finns också med.

”Om man sitter på sin hand tills den domnar känns det som att någon annan torkar ens tårar från kinden”.
(Kent Wisti, präst, bildkonstnär och satirtecknare)

Tidningen är ett fantastiskt initiativ och jag tycker att Vk kunde sponsra tryckningen av nästa nummer.

Jag har inte bara varit snäll mot andra i dag, utan även varit snäll mot mig själv. På Lidl hittade jag dels ett fint och mjukt knästöd, dels en massageapparat med infraröd värme och böjbar arm. Jag har inte packat upp den är, så recension kommer senare.

Ha en skön tisdagskväll <3

Brr! Kylan har kommit. I dag var det -18 grader på förmiddagen, men nu har temperaturen faktiskt sjunkit till -14,8. Jag har ätiti middag med goda vänner på Mariehem. Jag pälsade på mig ordentligt, men frös i alla fall när jag fick vänta vid bussbytet. Man är ju inte van. Som tur var fick jag skjuts hem, så jag behövde inte stå och frysa en gång till.

Jag passade på att lämna tillbaka en bok jag lånat och läst i helgen.

’Rädslan för svaghet’ av idéhistorikern och professorn Sverker Sörlin. Den handlar om gikt. Sverker har lidit av sjukdomen några år och började föra dagbok över smärtattackerna. Till slut såg han ett mönster… sin egen rädsla för svaghet.

Boken var bitvis intressant. Jag tyckte mest om de rena utdragen ur dagboken, men även om tankarna kring läkarnas (o)kunskaper och inställning till sjukdomen, medicinering, den klaustrofobiska rädslan för att bli handikappad, bli hjälplös och beroende av andra.

Jag har väldigt många egna funderingar kring det här. Jag har bitit ihop och varit en duktig flicka nästan hela mitt liv eftersom samhället jag levt i har varit rädd för svaghet. Nu tänker jag annorlunda.

Jag har valt två citat ur boken som ni får reflektera över.

”Jag tränar. Har alltid tränat. Den som tränar bygger upp sig själv, blir mindre sårbar.” 

”Jag presterade. Och jag trodde att det var bra, till och med bra för alla. Ett sätt att bidra till att minska världens svaghet.”

 Ha en lugn måndagsnatt <3

Ganska nyligen berättade en vän om ett projekt som hon tyckte skulle passa mig. Det handlade om dagböcker som cirkulerar bland kvinnor i Umeå, i vilka man får, i den form man själv väljer, berätta om sitt liv.

Jag blev ju direkt intresserad och, lucky me, i lördagens Vk fanns en artikel om projektet ’Vi lämnar spår’. Det är ett dagboksprojekt, ett samarbete mellan institutionen för genusvetenskap och institutionen för Estetiska ämnen vid Umeå universitet, Bokcafé Pilgatan, Kvinnohistoriskt museum och Kvinnohusföreningen i Umeå.

100 handgjorda dagböcker skall löpa stafett mellan kvinnor i Umeå, för att sedan samlas in, visas på en utställning och arkiveras för framtida forskning.

På hemsidan www.vilamnarspar.wordpress.com finns information om projektet och mailadress om man vill ta kontakt med projektgruppen.

Jag skickade förstås genast iväg ett mail att jag var intresserad av att lämna mina spår och har fått svar att man ska försöka lokalisera en bok åt mig. Visst låter det spännande?

Den stora häggen jag letade efter var inte alls borta. Det var jag som var borta och inte kom på att jag ju har ändrat min cykelväg sen i fjol. Min hjärna har grubblat på det där, letat i gamla minnesspår och i dag kom jag på det. Hårddisken är långsam, men så småningom har den jobbat färdigt. Eller var det den starka doften som berusade mig och ledde mig rätt?

I full blom stod det praktfulla trädet där. Synen var överväldigande och doften bedövande. Både vackert och farligt (för mig). Jag skulle inte kunna bo i det där huset.

Ha en skön måndagskväll <3