Marja

Den långa resan.

Kategori: (O)sannolika historier?

Goda energier.

Av , , 6 kommentarer 9

Det är tydligt och lite besvärande att hundar gillar mig. Jag är ju allergisk mot dem och därför ganska avmätt och visar tydligt att jag inte vill att de ska hoppa upp i ansiktet på mig. Däremot gillar jag hundar och brukar alltid låta dem hälsa på mig.

En av mina grannar har en mysig hund. En stor vit, väldigt lurvig hund. När han har badat luktar det syren i hela trappuppgången. Han rör sig väldigt värdigt och när vi träffas, stannar han upp, låter ’hmm’ djupt ner i halsen och tar sedan några steg framåt och tittar mig i ögonen. Då är det dags att säga ’hej Ruffen’ och klia bakom öronen. Det är kärlek!
I går kväll var jag på väg ner till tvättstugan när grannen kom in genom ytterdörren med tre hundar. Först skulle Ruffen hälsa och sedan ville de två andra också komma fram i tur och ordning och hälsa på mig. Sen ville Ruffen ha mer och kom fram, böjde huvudet framåt, lutade pannan mot mina lår och tryckte så där lagom hårt. Så stod han en lång stund medan jag pratade med matte och samtidigt kliade honom i nacken och på ryggen. Det var väldigt mycket varm energi han förmedlade. Sen tittade han mig djupt i ögonen… han har så vackra ögon.

Jag är faktiskt väldigt mottaglig för energier. I somras hände något fint i Finland. Jag hälsade på en gammal god vän som lider av mycket svår afasi. Hon förstår vad man säger, men det har med åren blivit allt svårare för henne att säga ens ettordsmeningar. Hon ville så gärna säga något och jag kunde inte räkna ut vad det var, så jag föreslog att vi inte skulle prata, utan bara hålla varandras händer. Jag satte mig mitt emot henne och tog hennes båda händer, samtidigt som jag lugnt berättade hur glad jag var att få träffa henne, hur pigg hon trots allt verkade o.s.v. Sen satt vi tysta och höll varandras händer och efter en stund kände jag en stark energi från henne… jag kände igen henne från förr… jag kände den starka kvinnan hon en gång var. Allt fanns ju inom henne. Det var så mäktigt att tårarna började trilla nerför mina kinder.
Hon blev väldigt trött och vi hjälpte henne i säng. Innan vi skildes kramade jag henne och viskade i hennes öra ett tack för den fina energin hon gett mig. Efteråt var jag så himla lycklig över att ha fått den kontakten med henne.

Jag har hela tiden ont i magen. På tisdag ska jag göra en datortomografi av tjocktarmen. Jag är konstant trött men försöker att inte bli liggande hemma på soffan, samtidigt som jag inte orkar vara social. I dag fyllde jag dra-maten med grejer och tog bussen till Myrorna. Vad tror ni att det här är?

sockertang

Ha en lugn torsdagsnatt <3

 

Ännu en osannolik historia.

Av , , 6 kommentarer 7

I dag läste jag en liten notis i Vk om att en busschaufför hittat en borttappad plånbok vid sin rutinkontroll av bussen. I plånboken fanns det en lapp med kontaktuppgifter till ägaren, så det var lätt för busschaufören att ta kontakt direkt och återlämna den. Har ni kontaktuppgifter i era plånböcker? Alltså en lapp med ert/era telefonnummer på? Det vore kanske något att tänka på.

 

Jag kom att tänka på en osannolik historia när jag tappade en pytteliten grej på bussen. Jag har berättat den förut, men det var nog på min andra blogg.

I mars 2006 halkade jag och föll och slog knät och underbenet längs med en vass trottoarkant. För att kunna ta mig hem från akuten, var jag tvungen att köpa ett nytt par kryckor. Jag hade ett par kryckor hemma, men de här kom med broddar och de behövdes verkligen.

 

När jag kom till jobbet några dagar senare upptäckte jag att jag hade tappat den ena lilla vita pluppen på fjädern jag skulle trycka in för att fälla upp broddarna.

(Man ska klämma ihop fjädern med tummen och pekfingret)

 

Utan den lilla pluppen som skydd var det omöjligt att fälla upp och ner broddarna, för det fanns bara en metallpigg som man skulle pressa fingret mot.

Jag var omåttligt irriterad över att jag tappat den lilla pluppen, för jag kunde inte komma på vad jag skulle kunna ersätta den med. Jag hade ett svagt minne att kryckan fastnat i elementet i bussen, så jag ringde bussbolaget och beskrev mitt dilemma. Jag ville alltså att de skulle leta efter en 1 cm lång plastbit i buss nr 5 som avgått från Ersboda kl xx.xx. Jag beskrev noga var jag hade suttit. Efter en stund ringde de upp och sa att busschauffören hade inspekterat bussen vid ändhållplatsen, men inte hittat något. Ingen hade väl förväntat sig något annat heller.

 

Dagen efter tog jag samma buss vid samma tid på morgonen. När den kom till hållplatsen noterade jag att det var samma buss som dagen före… det var en dekal eller en reklam jag kände igen på sidan av bussen. Ett svagt hopp föddes att jag kanske kunde hitta min lilla plupp, kanske fastkilad under elementet. Jag gick på bussen, drog mitt kort och tog två steg längs mittgången och vad tror ni jag såg på golvet? Jojomen, min lilla vita plupp bland en massa gruskorn och precis mitt för den plats där jag hade suttit. Jag tog upp den, höll den högt mellan tummen och pekfingret, satte mig bredvid en främmande dam och berättade sagan om den förlorade pluppen.

 

Hur sannolikt är det att man hittar en liten plastgrej 24 timmar senare, en stackars plupp som många hade trampat på, klivit över och nonchalerat?

Sen kan man ju undra om de inte städat bussen under natten? Min teori är att pluppen fastnat under elementet och sedan rullat ut på mittgången av bussens skakningar.

 

När en av mina vänner senare behövde låna mina kryckor, höll jag ett långt förmaningtal att hon absolut inte fick tappa plupparna. Jag limmade fast dem och de har klarat sig (Peppar, peppar… ta i trä).

 

Ha en skön måndagskväll <3

 

 

Världen är liten.

Av , , 6 kommentarer 3

Min vän ‘med breven’ skrev i ett mail i våras att han kontaktat en man som han skulle be om en tjänst. Just den helgen kunde den här mannen inte hjälpa honom för han skulle på begravning i Umeå. På tal om Umeå hade min vän berättat hur han hittat min blogg och vilken relation jag hade till Fåglum. Då säger den här mannen att han har träffat mig en gång på färjan mellan Vasa och Umeå!

Det är ju mycket sannolikt, men något osannolikt att han kom ihåg mig! Jag måste ha gjort ett starkt intryckt på honom.:=)

Jag kommer vagt ihåg att jag för många, många år sedan, på en överfull färja, damp ner i ett hörn bredvid en mycket trevlig man. Han presenterade sig och berättade att han var från XX, någonstans i Västergötland. Jag berättade att jag bott i de trakterna som barn och sedan blev det antagligen så att jag berättade hela min historia. Det brukar bli så och det var nog därför han kom ihåg mig. Hade vi bara pratat om väder och vind hade han nog inte kommit ihåg mig.

Ibland är det bra att ha en historia att berätta, men jag har lärt mig att man ska välja sin publik med omsorg. Det gäller att lämna ett litet, litet avtryck så att man blir ihågkommen.

Ha en trevlig onsdagskväll <3

De där breven…

Av , , 4 kommentarer 1

Nu tillbaks till breven som jag skrev om för en vecka sedan. Många undrar säkert om de finns kvar och om jag fått tag på dem.

Nej, jag har dem inte. De här breven skrevs på 40-talet och pojken hittade dem på 60-talet. Antagligen hade tanterna själva lagt lådan med breven uppe på vinden till hönshuset, eller så hade de som tömde huset inför auktionen gjort det. Pojken var  6-7 år och han och hans bror var bara ute efter frimärkena. De kunde ju inte föreställa sig att jag, 50 år senare, skulle kunnat ge vad som helst för att få breven i min ägo.

Egentligen har jag inte gjort så mycket efterforskningar. Under årens lopp har olika människor bott i huset, någon gång har hönshuset brädfodrats och snyggats till och nu används det som förråd. Kvinnan som bor i huset nu var inte själv hemma när jag var där, annars hade jag kanske kunnat fråga henne. Jag utgår ifrån att lådan med breven kastats i något skede.

Jag får nöja mig med vetskapen om att det har funnits brev och att jag en gång läst dem eller fått dem upplästa för mig. Jag vet att mamma och pappa har tänkt på mig och skrivit till mig.
Det hade förstås varit roligt att få läsa orden och formuleringarna och se handstilen, men nu gör jag med breven som man gör med sina kärleksbrev, jag knyter ihop dem med ett brett sidenband och lägger dem i min mentala minneslåda. Hur ofta tar man förresten fram sina kärleksbrev och läser dem? Man stöter på dem ibland i sina gömmor, tar bunten i handen och minns… men man knyter sällan upp bandet och läser dem.

Däremot tycker jag att berättelsen kring de här breven är spännande. Jag blir väldigt upprymd av tanken att jag som barn på 40-50-talet och en liten pojke på 60-talet har bott i samma hus och tydligen gått på samma stigar, hittat samma smultronställen o.s.v. Vad jag förstår så har vi upplevt samma saker på samma sätt, men parallellt i tiden, eller hur man nu säger. Sånt kan man ju se på film, men det är mycket mer fantasieggande att ha upplevt det själv.

När vi träffades i Fåglum i augusti kändes det som om vi känt varandra hela livet. Visserligen hade vi haft mailkontakt en tid, men jag tror det var de ’gemensamma’ barndomsupplevelserna som förenade oss och så breven förstås.

Kom precis att tänka på en sak jag aldrig frågat. Läste de någonsin breven?

Ha en skön söndagskväll <3

En (o)sannolik historia.

Av , , 8 kommentarer 4

Jag vet inte om den här historian är sannolik eller osannolik, men den är garanterat sann.

Jag lämnade ju Östergården i Fåglum 1952, då jag var nio år. Tio år senare flyttade en liten pojke med sin familj in i det lilla röda huset. Han går längs samma stigar som jag gjorde, till odonstället, till den stora eken, till smultronstället. En dag hittar han och hans bror en låda med brev uppe på vinden till hönshuset. Somliga av breven hade skickats från Finland och den lille pojken sprang in till mamma för att höra vad det var för några som hade fått de breven. Hans mamma berättade att det hade bott två små flickor i huset, som hade kommit från Finland för att det var krig där, men att de nu hade åkt tillbaka hem. Det måste alltså ha varit brev till Leena och mig.

Man kan ju tänka sig hur ett barn börjar fundera kring en sådan sak. Det var säkert lite spännande med dessa små flickor som kommit från ett annat land där det var krig.

Han funderade en hel del. Sen blev han äldre och vuxenlivet tog över och han fick annat att tänka på. Vid ett par tillfällen hörde han Sture nämna mitt namn när det varit tal om Östergården, så jag fanns på något sätt kvar i hans medvetande.

En dag i våras, när han sitter och surfar på internet och googlar lite föstrött på Fåglum, hamnar han på min blogg. Han ser något bekant på en bild (antagligen huset) och förstår att jag är den Marja som hade bott i Östergården och som hade fått de där breven.

Jag fick en kommentar på bloggen, la genast ut min mailadress och bad om ett mail. Sen dess har vi haft mailkontakt.
Jag fick bekräftat att allt jag kom ihåg var sant och det kändes bra, eftersom det fanns några som ifrågasatte hur jag kunde komma ihåg så många detaljer när jag skrev ‘Den långa resan‘. Min beskrivning av huset var korrekt, stigarna, skogen, lusthuset, diket mellan Karl-Alvars och Östergården o.s.v.
Så småningom berättade han om breven.

Vi träffades förstås flera gånger under Fåglumsdagarna och vi hade mycket att prata om.

Forts. imorgon.

Ha en skön måndagskväll <3