På söndagens program stod alltså gudstjänst i Fåglums kyrka. Jag har besökt kyrkan efter det att jag flyttat från Fåglum, men inte varit på gudstjänst.

Under mina år i Fåglum gick tanterna och jag i kyrkan varje söndag. Vi promenerade längs vägen på vintern och genade genom kohagarna på sommaren. Jag tyckte inte om att gå i kyrkan. Det var tråkigt att sitta stilla och jag var lite rädd för den allvarliga stämningen och prästens stränga röst när han predikade uppifrån predikstolen. Det handlade mycket om synd och förtappelse.

Nu hade jag Sture och Johanna med mig, en ung kvinnlig präst skulle förrätta gudstjänsten och ungdomar från Fåglum skulle musicera. Det lät ju inte så skrämmande.

I själva verket blev allting ljust och vackert. Den lilla kyrkan från 1100-talet är mycket vacker. Det var ovanligt många besökare. Alla hälsade på varandra och log. Jag satt vid ett fönster och tittade ut på den vackra grönskan och kände ett inre lugn.

Altartavlan

Predikstolen

Dagens tema var medmänsklighet. Du måste älska dig själv för att kunna älska andra. Du måste först hjälpa dig själv, innan du kan hjälpa andra. Precis som man får lära sig när man flyger: Ta först på dig din egen syrgasmask, innan du hjälper andra.

Ungdomarna spelade fint, bl.a. Fäbodpsalm och Amazing Grace. Johanna satt bredvid mig och sjöng så vackert att jag till slut kände tårarna stiga i ögonen. Vilken kontrast till min barndoms upplevelser.

God natt <3

Efter besöket i Östergården, gick vi rakt över till skolan. Där hade inga större förändringar skett, vare sig i lärarbostaden, där ju Gun-Britt hade bott, eller i skolsalen. Jag hade nog inte varit där inne sedan jag var barn och jag märkte att jag hade glömt ett rum i min beskrivning i ‘Den långa resan‘, nämligen magister Karlbergs arbetsrum.

Det var speciellt att gå in i skolsalen. Där stod nu ett par vävstolar, några långbord och en massa stolar färdiga att spridas ut på golvet för fest. Skåpet med låneböckerna var borta, men Gun-Britt bekräftade att jag hade kommit ihåg rätt var det stod.

Sen gick vi ner till ån, Nossan, där man fortfarande fiskar kräftor.

På kvällen var det då dags för den stora återvändarträffen i klubbhuset. Ca 90 personer hade anmält sig, både fåglumsbor och utifrån kommande. Gun och Sture kom med oss, jag visste att Gun-Britt och ett par andra gamla klasskamrater skulle komma, men för övrigt trodde jag att det skulle bli en lugn kväll med god mat och underhållning.

Vi hann inte ut från parkeringen innan folk kom och hälsade. Johanna och jag är ju stadsbor, så vi fick snabbt lära oss att här hälsade alla på alla och tog i hand och den man inte kände frågade man vem den var. “Vem är du?” och “Kommer du ihåg mig?” var de vanligaste frågorna. Många äldre människor kom ihåg mig och jag utvecklade en strategi där jag först frågade efter namnet och sedan efter boplatsen och ibland ringde det en klocka i bakhuvudet.
Alla ville bli fotograferade i olika konstellationer, så Johanna fick ta det ena kortet efter det andra med olika kameror.

Jag var ju redan uppvarvad efter dagens upplevelser, så det var bara att fortsätta i samma spår. Jag hade med mig mina gamla skolkort och kom snart underfund med att nästan alla mina gamla klasskamrater var där. De flesta hade jag inte sett sedan skoltiden och ett par skulle jag inte ha känt igen. Efter maten tillbringade jag nästan hela tiden ute i hallen, där jag stod och pratade och pratade… Johanna sprang två steg bakom mig och fotade, till slut sa hon att hon kände sig som en riktig paparazzi. (Just de korten har jag inte hunnit titta på än.)

Jag förstod att många hade läst ’Den långa resan’. De som inte själva hade dator, hade varit hos någon annan och läst. Jag träffade bl.a. en kvinna som kom till Essunga församlingsgård som krigsbarn samtidigt med Leena och min bror. Hon sa att hon hade läst vartenda avsnitt. Hon tyckte också att Johanna var så ruskigt lik Leena. Samma sak sa Sture nästan direkt han träffade henne. Jag kan bara hålla med.

(Jag tror förresten att Leena var med oss.)

Hela dagen var magisk. Vi hade svårt att somna när vi gått och lagt oss.

Nästa dag var söndag och vi skulle till kyrkan på högmässa.

Ha en trevlig onsdagskväll <3

I dag är jag trött och har ingen inspiration att skriva. Johanna har skickat alla bilder från sin kamera och totalt har jag nu drygt 500 foton att redigera. Många går bort direkt; motljusbilder, dubbelhakor, dubletter m.m. Jag tar ju minst två bilder på samma motiv, så antalet bilder reduceras hela tiden, men jag kommer inte att ha ont om motiv att scrappa under höstens tre träffar.

Vi kör lite Dahlior.

Allra först på lördagsmorgonen for vi till tanternas grav med blommor. Gun plockade en fin bukett åt mig i trädgården. Orange och gula Dahlior.

Dahlior av alla de färger stod på rad i rabatten.

De orangefärgade lyste framfusigt.

De mörkröda var lockande exotiska.

De vackert vita var oskuldsfulla,

och de rosa var ljuvast av alla.

Ser ni hjärtat? Det är till er.

Ha en skön tisdagskväll <3

P.S. Jag glömde tydligen fotografera de gula. D.S.

Den absoluta höjdpunkten på resan till Fåglum var besöket i det lilla röda huset.

Jag har bott i ett hus som jag inte kommer ihåg och i ett hus som jag inte känt mig hemmastadd i, men jag har alltid älskat huset i Östergården. När jag beskrev det i ett avsnitt av ‘Den långa resan’, fick jag många positiva reaktioner på att jag gjorde det så i detalj, men även reaktioner på att jag, trots omständigheterna, gjorde det med sådan värme.

Huset har underhållits under alla år och renoverats varsamt. Väggen mellan köket och den lilla kammaren hade slagits ut, köket hade moderniserats och matplatsen hade flyttat ut där den lilla kammaren fanns. Det stora, stängda rummet var nu ett ljust vardagsrum. Bjälkarna i taket hade tagits fram och allt var målat i ljusgrått och vitt. Inredningen var också ljus och mycket smakfull. Trappan till den övre våningen var målad vit. Helheten var väldigt vacker.

Johanna bad mig peka ut väggen där Luther hängde och då slog det mig att det var just den väggen som var borta. Väggen var borta och Luther var borta. Allt var bara ljust och vackert.

Det lilla hönshuset var reparerat och målat. Uthuslängan med dasset var kvar i sitt ursprungliga skick. De gamla äppelträden fanns kvar. För övrigt var trädgården mycket vacker, med välskötta gräsmattor och blomrabatter och blomsterarrangemang överallt.

Jag drabbades av stark eufori, ett totalt lyckorus över att huset var så fint. Att det var så väl omskött och att det var så vackert renoverat. Min första tanke var förstås att jag ville bo där, men sen kände jag bara tacksamhet över att huset inte fått förfalla och glädje över att allt var så fulländat.

Jag har ju tidigare lagt in en bild på min bästis Gun-Britt och mig, när vi sitter på trappan till huset sommaren 1952. Gun-Britt var med nu och vi satte oss på trappan på samma sätt och tog en bild 58 år senare. Ganska kul, inte sant? Jag kommer att scrappa en vacker layout på de två bilderna i höst.

Huset är ju nu någon annans hem, det respekterar jag och lägger därför inte ut några bilder på vare sig huset eller trädgården i bloggen. De bilder jag tog är mina privata minnen och kommer att förvaras så.

En sak måste jag dock bekänna. Jag pallade några äpplen som låg på marken. Här ligger de i köksfönstret i Skräddaregården i gott sällskap med Guns fina Mårbackapelargoner, som är två generationer gamla.

Sen blev de uppätna och smakade precis lika gott som när jag var barn.

Ha en lugn måndagskväll <3

Hemma igen, totalt uppfylld av allt jag varit med om. Besöket i Fåglum kunde inte ha kommit mer lägligt än just nu när jag skrivit färdigt ‘den långa resan’. Allt ligger fortfarande på ytan och gör att sinnena skärps inför varje upplevelse. Jag har besökt det lilla röda huset, skolan, kyrkan, affären, den gamla eken, träffat många gamla skolkamrater och nya bekanta jag fått via bloggen, tittat i gamla fotoalbum och pratat, pratat… Den långa resan känns inte längre så lång, den har sjunkit in som en del av mitt liv.

Jag är innerligt glad att min dotter Johanna följde med mig. Hon tog på sig rollen som min assistent och fotograf, medan jag för en gångs skull tillät mig själv att yra omkring.

Här fotograferar hon mig när jag fotograferar... 
den här fina Kaprifolen.

Jag hade inte bara en assistent, utan en privatchaufför också i Sture. Vi bodde bekvämt i Skräddaregården hos Sture och Gun och fick förutom god mat, all tänkbar service.
Tack för er stora gästfrihet!

Jag var ju mycket i Skräddaregården när jag bodde i Fåglum. Huset är nu renoverat och tillbyggt, men ladugården och det gamla päronträdet finns kvar. Här i kvällssolens sken.

Halva päronträdet föll när det stormade, men resten bär fortfarande frukt.

Vi var ju på landet. Här är utsikten en mycket tidig morgon genom fönstret. De två hararna jag skulle fotografera hann slinka undan.

Närmast fönstret står äppelträden.

Fortsätter i morgon...

Ha en fin söndagskväll <3

Jag förstår så väl att många funderar över hur min relation till min ursprungsfamilj har varit. Jag är van att få just de frågorna.

Som jag redan sagt så accepterade jag mina föräldrar direkt. Jag var varken överförtjust eller besviken när jag träffade dem. Det kändes naturligt att de var min mamma och min pappa. Det var säkert svårare för dem att plötsligt få en nioåring som de inte kunde kommunicera med. En nioåring som var van att klara sig själv och vara för sig själv.

Jag tycker det gick bra. När jag flyttat hemifrån vid 18 års ålder, var jag mån om att ha kontakt med mina föräldrar och Leena. Jag kom hem och hälsade på, ringde och skrev brev.

Tyvärr dog min pappa när Johanna bara var ett år, men hon hade bra kontakt med sin mormor. Min man och jag pratade svenska med varandra, men Johanna lärde sig finska hos sin dagmamma i Haparanda och sedan fick hon läsa finska som hemspråk under hela skoltiden. Hon kunde alltså kommunicera med sin mormor och har alltid varit väldigt medveten om sitt finska ursprung.

Jag hälsade regelbundet på mamma i Finland. Vi pratade aldrig om min tid i Fåglum. Hon hade svårt att prata om allt som hänt under och till följd av kriget. När jag gick i terapi kom vissa negativa känslor fram gentemot henne. Det hade ju varit konstigt annars. Jag fick god hjälp att bearbeta dem, förstå och försonas.

Jag är ju inte uppvuxen med mina äldre bröder, så vi har haft lite olika kontakt genom åren. Ibland har det bara varit julkortskontakt i 10 år mellan mötena, ibland har vi träffats oftare. Jag hade tidigare mest kontakt med min äldsta bror, men just nu har jag mycket kontakt med min andra bror. Vi mailar, han läser min blogg och har till och med blivit inspirerad att skriva själv om sina erfarenheter.

Min yngre bror har alltid bott i Björneborg. Han lever ensam och vi har regelbunden kontakt. Jag brukar hälsa på honom och andra bekanta jag har kvar där varje sommar.

Ja, det var allt för den här gången. Fråga gärna mer om ni fortfarande undrar…

Ha en lugn torsdagskväll <3

Jag har tittat en hel del på gamla fotografier under det senaste halvåret. Kvaliten har inte alltid varit den bästa och många har bleknat under årens lopp, men motiven har varit fascinerande.

Här är ett fotografi jag tittat på ofta och länge.

Det finns inga anteckningar om detta fotografi. Jag gissar att det är taget i början på 1920-talet. Det föreställer Farbror Nat med familj och Tant Gerda (sittande) med Tant Augusta stående bakom sig. Alla är söndagsklädda och sitter uppstramade, spänt väntande på fotografens blixt. Den lille pojken, som senare i livet blev tandläkare, är klädd i sjömanskostym och har en hund i famnen. Den lilla flickan läser en bok och har svårt att hålla sig för skratt. Jag tror minsann Tant Gerda ler lite. Har hon ett handarbete i famnen? Ja, förstoringsglaset visar att hon broderar på en linneduk eller en gardin.

Kvinnan i soffan bredvid Farbror Nat ser mycket äldre ut än han. Är det kanske hans mamma? Eller syster? Det finns vissa likheter. Var hans fru död redan då?

Tant Augusta står i bakgrunden. Det får mig att tro att hon redan då arbetade som hushållerska hos Farbror Nat. Eller så var hon tvungen att ställa sig där för att inte hamna med ryggen mot kameran.

Fotot är antagligen taget hemma hos Farbror Nat. Jag känner igen korsstygnstavlan med älgarna och tavlan med den bredbente pojken verkar också bekant. Möblemanget är likadant som tanterna hade i finrummet och orgeln är precis en sådan jag lärde mig spela på.

Fotografen har inte placerat huvudmotivet mitt i bilden. Antagligen var det viktigt att få med hela interiören.

Farbror Nat var en stilig man. Jag minns att jag tyckte mycket om honom och jag tror att Tant Gerda gjorde det med. I alla fall umgicks de väldigt mycket. Tänk om…

Ha en trevlig onsdagskväll <3

Äntligen ska ni få svar på de frågor ni ställt ang. “Den långa resan”.

Jag gör en sammanfattning.

Mina föräldrar kom från Karelen, från en socken utanför Viborg. Efter kriget tillföll det området Ryssland. Under kriget evakuerades mamma och mina äldre syskon och de hamnade till slut i Björneborg. Mina äldre syskon skickades som krigsbarn till Sverige.

När kriget var slut, bosatte sig mina föräldrar i Björneborg. De byggde hus och bodde där resten av sitt liv.

Mina äldre syskon kom tillbaka till Finland efter kriget. Leena bodde hela sitt liv i Björneborg, men båda mina bröder flyttade tillbaka till Sverige i vuxen ålder och bor fortfarande här.

Jag var alltså 9 år när jag kom hem till mina föräldrar. Jag kunde ingen finska, så jag fick gå i en svenskspråkig skola och läsa finska som ett främmande språk. Jag tog studenten när jag precis fyllt 18 år och flyttade hemifrån för att studera vid Åbo Akademi.

Jag träffade min man i Åbo, vi gifte oss 1967 och flyttade till Haparanda. Vi hade båda utbildat oss till lärare och jobbade på Tornedalsskolan i Haparanda i nio år. På somrarna var vi i Finland. Sen bodde vi tre år i Luleå och kom till Umeå 1980. ‘And the rest is history‘, som man säger.

När jag kom hem till Finland som nioåring, hade jag en 2 månader gammal lillebror. Det blev en stor omställning i mitt liv. Jag kunde inte prata med mina föräldrar och de var främlingar för mig. Som tur var, bodde både Leena och en av mina äldre bröder kvar hemma. De kunde prata svenska och hjälpa mig till rätta. Leena gick dessutom i samma skola som jag under det första året.

Jag kunde göra mig förstådd på finska redan efter några veckor. Barn i den åldern lär sig snabbt. Jag fick både finsktalande och svensktalande kompisar och jag fick snabbt en svensktalande ‘bästis’.

Jag kan inte säga att jag längtade efter mina föräldrar när jag bodde i Fåglum. De var så långt borta i ett annat land. Jag visste att de fanns, hade kort på dem och skrev brev. Däremot längtade jag efter varje sommar och att Leena skulle komma. Hon blev väl egentligen min mamma.

När jag kom hem accepterade jag mina föräldrar direkt. De var min mamma och pappa och jag ifrågasatte aldrig varför de låtit mig vara kvar i Sverige så länge. Jag längtade inte tillbaka till Fåglum och tanterna. Tant Gerda var död och mitt liv skulle gå vidare.

Livet i Finland var helt annorlunda, men jag lärde mig snabbt de nya koderna, var duktig i skolan och levde tonårsliv med kompisarna. Leena flyttade hemifrån, men vi var ändå mycket tillsammans. Jag var ofta hemma hos henne och hjälpte henne med barnen.

Jag bodde ju bara drygt åtta år hemma hos mina föräldrar, innan jag flyttade hemifrån. Hinner man lära känna varandra på åtta år?

Stannar här för i dag. Ställ gärna fler frågor om ni fortfarande undrar över något.

Ha en skön tisdagskväll <3

I början på 1960-talet besökte jag Fåglum igen. Då bodde jag hos farbror Ejnar och tant Agnes i Skräddaregården. Min gamla klasskamrat Mai och jag for till Nossebro på dans och jag kom inte hem i rätt bil. Stackars tant Agnes låg vaken och oroade sig. Jag skämdes!

Nästa gång var 1975, då jag hade min man och Johanna, 5 år, med mig. Vi bodde hos Sture och Gun i Skräddaregården.
Vi for till Östergården och fick komma in och titta. Jag hade inte varit inne i huset sedan den gången jag var där ensam och tog några minnessaker. Jag kände igen mönstret på linoleummattan i trappan upp till andra våningen.

De kort vi tog då har tappat färgen och blivit röda. Här står jag i alla fall på trappan och Johanna har blivit trött på att posera.


Tanternas lusthus fanns kvar. Det hade flyttats till Karl-Alvars trädgård, målats gult och fått rödrutiga gardiner.

Jag försöker gömma mig bakom det (till vänster).

Sen dröjde det 20 år till nästa gång. Jag var och hälsade på min äldsta bror i Ljungby. Vi for till Göteborg och därifrån var det inte långt till Fåglum. Vi skulle bara på en söndagsutflykt och jag hade fått för mig att jag ville se kyrkan. Ingen var hemma i huset, så jag tog några foton från utsidan. Lusthuset stod kvar i Karl-Alvars gamla trädgård.

Besöket i kyrkan och det oväntade mötet med Sture från Skräddaregården har jag berättat om i avsnitt 16 av Den långa resan.
Det var alltså för 15 år sedan.

Nu är Den långa resan slut. Det har varit ett nöje att skriva ner min historia, även om det inte alltid varit lätt. Jag är glad att jag gjort det på detta sätt. Jag har fått positiv respons och oväntade och trevliga kontakter. Jag är speciellt glad över att mina bloggvänner från Hanky föjt med mig till vk.se och stöttat mig. <3
Kram till alla mina läsare. Hoppas ni fortsätter läsa min blogg.

Nu undrar jag om det finns några frågor ni funderar över. Skriv ner dem i kommentarsfältet, eller skicka per mail. Min mailadress finns i vänsterkolumnen. Eventuella frågor kommer jag i så fall att besvara i ett vanligt blogginlägg.

Ha en fin onsdagskväll<3

Jag kom alltså hem till mina biologiska föräldrar dagen före julafton 1952. Redan ett halvår senare, alltså sommaren 1953, var jag tillbaka i Fåglum. Tant Anna och Tant Augusta bodde fortfarande kvar i den lilla stugan. Jag minns ingenting från den sommaren, hur det kändes att komma tillbaka, vad jag gjorde etc. Jag pratade nyligen med Gun-Britt i telefon och frågade om hon kom ihåg något, men hon kom bara ihåg att jag kom tillbaka över sommaren.

Sen tog det några år tills jag kom tillbaka igen. Det var sommaren 1957 och jag var 14 år. Tant Anna och Tant Augusta hade flyttat till ålderdomshemmet och Tant Anna hade dött år 1955.

Här hälsar Leena och jag på Tant Augusta på ålderdomshemmet.

Hon är 83 år.
 
Jag minns att jag också hälsade på henne ensam och en av gångerna gav hon mig nyckeln till huset och sa att jag skulle gå och ta det jag ville ha, för sedan skulle allt säljas på auktion när hon dött.

Jag tyckte det var obehagligt att gå in i huset, som stått tomt länge. Två saker måste jag ta, sa Tant Augusta. Den här fina Kalevala-broschen, som Tant Gerda fått för att hon tagit emot krigsbarn,

och en lång ganska grov guldkedja, som egentligen hörde till en herrklocka, som Tant Gerda fått när hon utexaminerats till lärare. Klockan skulle man ha i bröstfickan på västen och det fanns en typ karbinhake med fjäderlås som man skulle knipa fast i kanten på fickan. Sedan skulle kedjan hänga dubbel i en båge över magen.

Jag har ingen aning vart själva klockan tagit vägen, men jag tog kedjan och Leena och jag fick var sin halskedja och var sitt armband av den. 
Under många år hade jag kedjan ständigt runt halsen och trädde på ’karbinhaken’ som hänge.

Lite ovanligt så där. 

Sen visste jag inte vad mera jag ville ha. Jag tog två böcker: Onkel Toms stuga och Finn, en gatupojke (utgiven av Svenska Missionsförbundet). Det var mina favoritböcker, som jag läst många gånger.
Jag valde också ut två små saker från Tant Gerdas sekretär:

Ett litet bläckhorn och en liten burk att ha stålpennorna i. De är i silver och tjockt glas. De står framme på byrån i arbetsrummet och jag förvarar mina finaste örhängen och ringar i dem.

Tant Augusta dog ett år senare och huset och allt lösöre såldes på auktion.
Karl-Alvar köpte huset och hyrde ut det.

Det här verkar bli långt, så jag får fortsätta i morgon…

Ha en fin tisdagskväll<3

Ungefär 65000 finska barn kom till Sverige under krigsåren 1939-1945.
De flesta av oss har väl sett bilder på eller TV-program om dessa barn som kom med adresslapp runt halsen. Mina fyra äldre syskon fanns bland dem, dock inte jag.

Att jag inte kom med lapp runt halsen, blev ett problem för mig. Jag tyckte att jag inte kunde kalla mig för “krigsbarn” och fick alltså inte identifiera mig med de känslor de berättade om, även om jag många gånger kände igen mig.

Jag har ofta fått frågan: “När har du kommit till Sverige”? Folk blir nyfikna, för jag pratar svenska utan finsk brytning och jag pratar inte finlandssvenska, men jag är alltid tydlig med att jag är finsk. Jag har alltid sagt att jag bott nästan hela mitt liv i Sverige och att jag första gången kom hit som krigsbarn… eller egentligen inte… och sedan har jag försökt förklara att jag inte kommit med lapp runt halsen, utan senare… bla, bla, bla. När jag berättat om min tid i Fåglum har jag nästan raljerande talat om tanterna och deras religiositet och Luther …

Efter Leenas död blev jag sjuk. Diagnosen var ‘utbrändhet’ och jag blev tvungen att stanna upp och göra mig av med en del tungt bagage jag släpat på. Jag gick i terapi i flera år.

En natt drömde jag följande:
Jag såg en liten flicka på långt håll. Hon var klädd som de finska krigsbarn jag sett på bild, i vinterkappa, tjocka strumpor, raggsockor och pjäxor. Runt halsen hängde en lapp i ett snöre. Jag gick närmare för att läsa på lappen, förväntade mig förstås ett namn, men det enda som stod där var “Utan emballage”.

Nästa dag målade jag en stor bild av flickan, som jag tog med mig till terapin. Vi hängde upp bilden på väggen och jag mötte för första gången mig själv som "krigsbarn" och mina känslor kring detta. I drömmen hade jag ju en lapp runt halsen som ’legitimerade’ mina känslor. Jag var precis lika utsatt som de andra krigsbarnen.

Jag fick höra att jag hade rätt till mina egna känslor. Jag hade skickats iväg “utan emballage”, utan något skydd. Jag hade all rätt att känna mig övergiven och sårbar. Jag hade burit med mig denna utsatthet och sårbarhet hela livet, även om jag som vuxen alltid haft bättre förutsättningar att hantera vissa situationer.

Senare upptäckte jag att det fanns anteckningar och stämplar i mitt gamla pass, som visar att tanterna fått inköpskort från B.Åsaka m.fl.socknars kristidsnämnd. Alltså hade myndigheterna ansett att jag var krigsbarn.

Att leva "utan emballage" fungerar ju åt båda hållen och jag känner att jag har berättat min resa med brutal ärlighet, utan att dölja något. Somliga tycker kanske att jag varit för utlämnande, men det har bara funnits ett sätt för mig, nämligen att berätta det jag kommer ihåg, vare sig det handlar om personer, platser eller känslor.

I morgon ska jag berätta om senare besök till Fåglum…

Ha en bra måndagskväll <3

Några dagar före jul kom Leena efter mig. När vi packade ihop mina tillhörigheter upptäckte vi att nästan alla mina kläder var för små. Det var helt uppenbart att ingen hade brytt sig om mina behov på länge. Jag fick resa i ett par skidbyxor och med pjäxor på fötterna. Jackan var alldeles för liten, ärmarna slutade strax under armbågen och skärpet satt under bröstet.

Här står jag på tågperrongen i Herrjunga tillsammans med min äldsta brors dåvarande fästmö.

Jag ser ju glad ut i alla fall.

Tanterna hade nog varit generösa med pengar, för Leena och jag övernattade i Stockholm på anrika Hotell Reisen, som fortfarande ligger på samma plats nere vid Skeppsbron, varifrån Finlandsbåtarna for.

Jag fick en ny kappa, en riktig duffel, lodengrön med stora träknappar. Efter det har jag alltid haft en duffel i min garderob. Mamma sydde flera stycken och senast i somras köpte jag en i Finland.

Jag drack min första Coca-cola. Det var 1952 och Coca-cola hade precis kommit till Sverige. Den fanns i små glasflaskor, som man stack ett sugrör i. Jag var inte så imponerad, men Leena tyckte det var stort.

Vi gick på julmarknad i Gamla stan. Det var samma små röda kiosker med tomtar som i dag. Jag fick mitt livs första heliumballong. Den knöt jag fast i sänglampan ovanför sängen. På morgonen hade heliumgasen gått ur den, så den låg på mitt ansikte när jag vaknade.

Så var det dags att gå ombord på båten. Det var knökfullt eftersom det var två dagar före jul och vi hade inte fått några hyttplatser. Men vi hade tur. Leena kände en styrman ombord och eftersom han skulle vara i tjänst hela natten, fick vi sova i hans hytt.

Följande dag åkte vi buss från Åbo till Björneborg. Det tog några timmar och jag blev åksjuk och kräktes i en påse. När vi kom till Björneborg, skulle vi åka med ytterligare en buss och då minns jag att jag klagade lite.

Till slut klev vi av med vårt pick och pack utanför ett litet hus. Det var rått och kallt, ingen snö på marken, allt var grått och träden var alldeles kala. Jag tyckte det var fult.

En kvinna med svart hår och förkläde kommer springande ut ur huset. Hon springer lite framåtböjd, flaxar med armarna och ropar något jag inte förstår. Min trötta hjärna spelar mig ett spratt. “Hjälp, hon är en höna”, tänker jag.
Det är min mamma, ’äiti’.

Lite senare på eftermiddagen stiger en man in genom köksdörren. Jag går mot honom och utan att böja sig ner, trycker han mig mot sin runda mage och skrattar. Hans rock är sträv och min näsa hamnar precis på en knapp. Han luktar svagt av cellulosafabriken han arbetar på.
Det är min pappa, ’isä’.

Det är den 23 december 1952. Jag är hemma igen. Efter sex och ett halvt år. 

 (Resan är nu slut, men jag har ett par avsnitt kvar, som kommer nästa vecka.) 

Ha en skön söndagskväll!

Jag har en stor minneslucka efter Tant Gerdas död. Leena kom efter mig när hennes jullov började, några dagar före jul. Tiden fram till dess, ett par månader, har jag absolut inget minne av. Jag kommer inte ens ihåg Tant Gerdas begravning.

Jag försöker hitta en känsla av hur det var och får en förnimmelse av att jag var trött och less och ville bara bort. Tant Gerdas sjukdom och död hade tärt psykiskt på mig. På mitt skolfoto tycker jag att jag ser ovårdad ut. Jag antar att jag fick sköta mig själv så gott det gick och jag var ju bara nio år och ensam och ledsen.

En endaste händelse kommer jag ihåg och det var när jag sa adjö till mina skolkamrater. Magister Karlberg berättade för alla att jag skulle åka hem till Finland till min mamma och pappa och så fick jag presenter. Jag fick en liten handväska och så fick jag denna fina porslinsflicka med en blomsterkorg i handen.

Hon är ganska stor, ca 20 cm hög. Antagligen hade farbror Charles och tant Majken valt ut henne till mig. De kunde väl inte hittat något bättre, eller hur?

Jag minns att jag var generad över uppmärksamheten, men otroligt glad över de fina presenterna.

Den lilla flickan och jag hade ett hat-kärlek förhållande under många år. Så länge jag bodde hemma hos mina föräldrar, hade jag henne i mitt rum, men när jag flyttade hemifrån, ställde jag upp henne överst på bokhyllan i mina föräldrars vardagsrum.

Där stod hon i många år tills hon föll ner och bröt nacken. När jag kom hem följande gång, limmade jag ihop henne och tog med mig henne hem till mig. Det fattades några skärvor, som inte tagits till vara, men det gjorde ingenting. Nu var hon mera lik mig, lite kantstött av livet

I dag är hon min viktigaste ägodel och står i bokhyllan i gott sällskap med ett par av mina änglar, den bekymmerslösa keruben och jympaängeln.

(Och nu gråter jag igen…)

I morgon ska jag berätta om hemresan, som jag däremot kommer ihåg i detalj.

Ha en trevlig lördagskväll!

Tant Gerda fyllde 70 år i början på september 1952. Här sitter hon sjuk och trött, halvt dold bakom alla blommor hon blev uppvaktad med.

Strax därefter blev hon mycket sämre och till slut fördes hon till sjukhuset. Då fanns inte alla avancerade röntgenapparater vi har tillgång till i dag, så läkarna beslutade att öppna hennes buk och se efter. De öppnade, konstaterade att hon hade en spridd cancer i alla organ, sydde igen och skickade hem henne.

Jag minns det makabra beskedet. “De öppnade henne, kunde ingenting göra och sydde igen.”
Det kunde bara betyda slutet, även om jag hade svårt att fatta det.

Tant Gerda flyttade ner till den lilla kammaren bakom köket. Där låg hon nu i sin tur under Luthers vakande ögon. Två sjuksystrar turades om att vaka över henne och ge henne medicin. Jag undrar om hon fick tillräckligt med smärtstillande, för jag har ett minne av att hon hade mycket ont.

En dag, när jag kom hem från skolan på lunchen, blev jag kallad in i kammaren. “Hon frågar efter dig”, sa de. Tant Gerda halvsatt i sängen och hade väldigt svårt att andas. För varje inandning satte hon sig upp och för varje utandning föll hon tillbaka mot kuddarna bakom ryggen. Det var lite skrämmande.

“Hon är här nu”, sa någon. Jag satte mig på sängkanten, Tant Gerda famlade med armarna i luften och sa något som jag tolkade som “Marja, Marja…” och i nästa inandning tog hon om mig och drog med mig ner i sin allra sista utandning.
Jag förstod direkt att hon dött.

Jag var nio år. 35 år senare skulle jag gå igenom nästan exakt samma scen med Leena.

Jag sprang direkt upp på övervåningen och in i den bortersta vrå jag kunde hitta. Där kilade jag in mig mellan en stor kista och linneskåpet i den mörka skrubben och satt och grät. Ingen kom upp efter mig.

Efter en stund gick jag ner i köket och sa med hög och klar stämma: “Nu måste jag väl ändå fara hem till Finland.” Jag hade bestämt mig.

Detta är min favoritbild av Tant Gerda. Det är min ‘änglabild’ av henne.

Nu tar vi en paus på 2 veckor innan nästa avsnitt. Det är inte så många avsnitt kvar...

Ha en skön söndag!

En syster, Tant Tilda, Matilda Engstam, var gift och bodde i Vänersborg. Jag minns att vi for och hälsade på henne och det var alltid i samband med att någon av tanterna behövde nya glasögon. Jag tror att Tildas man var optiker.
Vi åkte alltid bil, troligtvis var det farbror Nat som körde. Vid ett ställe var vägen sprängd mellan två stora berg, Halleberg och Hunneberg. Högt uppe på den ena sidan fanns en stor trästaty av en älg. Där brukade kungen jaga. Det var stort. Vi måste ha åkt till Vänersborg flera gånger, för jag minns att jag väntade med spänning på att vi skulle komma till den stora älgen.

Tant Tilda och hennes man bodde i en stadslägenhet och hade det väldigt fint hemma. Jag minns inte om vi övernattade nån gång. En gång minns jag att vi for in till Trollhättan på hemvägen. Det var kväll och det var festligheter av något slag. Jag minns vattnet, en massa färgglada lampor och fyrverkerier. Det var magiskt för mig.

Tant Tildas man dog. De hade inga barn och Tant Tilda kunde inte klara sig på egen hand, så hon flyttade till tanterna i Östergården. Hon var 83 år när hon själv dog, så hon måste ha varit närmare 80 år när hon kom dit.

Tanterna var inte riktigt snälla mot henne. Jag vet inte om det var för att vi blev trångbodda, eller för att hon inte var lika strängt religiös som de. Hon fick i alla fall sova i den lilla kammaren under Luthers stränga blick.

Tant Tilda var inte riktigt frisk. Hon hade en muskelsjukdom som gjorde att benen plötsligt vek sig under henne och hon ramlade ihop som en säck. Hon var ganska ‘stor’, så det var ett himla sjå att lyfta upp henne. Min största skräck var att hon skulle ramla ihop när jag var ensam hemma med henne och Tant Anna. Tydligen lämnades jag som “vakt” ibland. Var det månne när Tant Gerda och Tant Augusta gick till kyrkan?

En endaste gång hände det att Tant Tilda föll ihop när jag var ensam med henne och Tant Anna. Då bad hon att jag skulle placera en stol på var sida om henne med sitsen mot henne och med hjälp av sina armar drog hon upp sig själv. Efter en stund kunde hon gå igen. Det var väldigt märkligt.

När Tant Gerda blev sjuk orkade inte Tant Augusta ta hand om både henne och Tant Tilda, så det bestämdes att Tant Tilda skulle till ett ålderdomshem. Hon ville inte själv och jag minns hur hon grät och bönade att få stanna kvar i Östergården. Hon skrek högt  och gjorde motstånd när de kom och hämtade henne.

Första natten borta dog Tant Tilda i sömnen.
Jag tyckte det var så hemskt. Jag tyckte mycket om Tant Tilda, för hon var mycket ’mildare’ än de andra tanterna. Vi hade fin kontakt, hon och jag. Därför blev det en chock för mig att hon dog första natten borta, för det kunde bara betyda att hon hade dött av sorg, av brustet hjärta.

Forts. på söndag… Då blir det riktigt sorgligt.

I morgon ska jag scrappa hela dagen med Pysselhäxorna.

http://www.pysselhaxorna.vpsite.se/ 

Jag önskar er alla en skön helg!

Vi var inte så värst modevetna i den lilla byn Fåglum, men det fanns alltid ett klädesplagg eller någon accessoar som alla flickor skulle ha. En gång var det en mössa, stickad av pastellfärgat mohairgarn med en liten tofs vid ena örat. Nästan alla flickor i skolan hade en sån, men jag fick aldrig någon. Den ansågs som ‘flärd‘.

Den här gången skulle alla ha ett svart resårskärp med gult metallspänne. Vi kallade det för ’patellabälte’ och fanns att köpa i handelsboden. Jag fick inget. Det var också ‘flärd’.

Tant Gerda var sjuk. Hon gick länge och hade ont och tog sig ofta i ryggen och grinade illa. När vi var ute och gick, fick vi ibland stanna upp för att hon hade så ont. Till slut for hon till doktorn i Vårgårda. Han tolkade det som njurproblem och gav henne en medicinkur, som inte hade någon effekt. Till slut blev Tant Gerda sängliggande uppe på övervåningen.

Hon orkade förstås inte gå på utedasset, utan fick använda en “septihink”, en hög emaljerad hink med sittring och lock.
Det blev min uppgift att tömma den hinken varje dag efter skolan. Den var besvärlig att bära ner för trappan, för den var så hög. Jag tömde den, sköljde ren med regnvatten och fyllde på en skvätt antiseptisk vätska. Detta gjorde jag varje dag. Jag gjorde det inte motvilligt, för jag ville verkligen hjälpa Tant Gerda och var väldigt orolig för henne.

Vanligtvis sa Tant Gerda bara ‘tack’, men en eftermiddag brast hon ut i en förtvivlad harang. Hon tyckte att jag var så snäll som hjälpte henne utan att klaga och att en liten flicka på nio år inte skulle behöva göra något sådant. Hon upprepade flera gånger hur tacksam hon var…

Jag blev totalt överrumplad över detta beröm, tappade gardet och hörde mig själv säga:
“Och ändå får jag inget patellabälte!”

När jag sagt det blev jag kall av fasa. Hur kunde jag säga så till den sjuka Tant Gerda? Jag tyckte själv att jag burit mig illa åt.

Tant Gerda sa ingenting, men samma eftermiddag cyklade jag till handelsboden med pengar i fickan för att köpa ett patellabälte. Alla andra hade ju redan köpt sina, så handlaren fick leta på den översta hyllan och hittade ett av den bredare sorten. De vanligaste bältena var väl 6-8 cm breda, så detta var säkert 10 cm.

Mycket nöjd spände jag det breda bältet över min runda mage. När jag väl hade fått det, tyckte jag att jag förtjänade det och jag skämdes inte mera över vad jag sagt.

Jag fortsatte tömma Tant Gerdas hink och vi talade aldrig om händelsen.

Detta är mitt absolut starkaste minne från Fåglum. Jag kan fortfarande känna hur jag står framför Tant Gerdas säng, kastar upp båda armarna i luften och utbrister:
“Och ändå får jag inget patellabälte!”

Det måste ha varit ett svårt beslut för Tant Gerda. Hon fick gå emot sina principer, hon fick gå emot sin Gud. Men jag tror Gud förstod att hon gjorde det av kärlek och stor förtvivlan över att hon kände på sig att hon snart skulle dö.

Så komplicerat kan livet vara. Jag har aldrig kunnat berätta denna händelse utan att börja gråta. Så även nu.

Forts. nästa vecka…

Ha en trevlig lördagskväll!

P.S. Jag lägger ut min mailadress under presentationen till vänster om någon vill kontakta mig. Jag har fått kommentarer och mail från personer som har anknytning till det jag skriver om. Bl.a. har jag fått veta vem som bor i den lilla röda stugan nu. Mycket intressant. D.S.

Även om tanterna inte var så kärleksfulla, var de alltid snälla mot mig. De behövde aldrig hota med repressalier om jag inte var lydig, för jag var alltid snäll och var klok nog att göra som de sade. En gång fick jag emellertid stryk och den gången minns jag väldigt väl.

Tant Gerda skulle lära mig att gå till handelsboden själv. Den lilla lanthandeln låg mitt i byn, så vi fick gå en bit längs landsvägen. Tant Gerda följde med mig till ett vägskäl som låg ganska nära handelsboden. Hon skulle vänta där medan jag gick ensam och handlade.
Vi var överens, men nu var det så att det satt en stor hund på trappan. En stor schäferhund. Jag hade blivit biten av Karl-Alvars hund, så jag var rädd för hundar och vägrade därför gå till affären.

Det blev ett konstigt missförstånd mellan Tant Gerda och mig. Jag tror inte att jag sa att jag inte vågade gå dit för hundens skull, utan jag bara blånekade. Antagligen tyckte jag att Tant Gerda skulle förstå att jag var rädd för hunden. Eller så hoppades jag att hundägaren skulle komma ut och ta med sig hunden därifrån.

Till slut blev Tant Gerda tvungen att gå med mig till affären. Hon var fruktansvärt arg och när vi kom hem fick jag stryk på bara rumpan med enris.
Jag blev totalt chockad, för jag hade inte väntat mig det och förstod inte heller först varför. Jag fick ingen förklaring, men till slut förstod jag av tanternas prat att det var för att Tant Gerda hade blivit tvungen att gå in i handelsboden i sin vardagskappa, en mörkblå cheviotkappa… Hon brukade ju ha en finare kappa när hon gick ut och visade sig på byn. Nu hade hon känt sig förnedrad.

Vi pratade inte mer om det. I mitt stilla sinne accepterade jag den förklaringen och Tant Gerda fick smörja min stackars rumpa morgon och kväll i flera dagar.

Det var första gången jag kom i kontakt med det här att visa sin status med det yttre.
I en liten by var det väl prästen, klockaren och skolläraren som var de personer som hade högsta status och då gällde det att leva upp till det.
Jag funderade mycket kring detta.

Jag tänker alltid på denna händelse när jag läser Nils Ferlins dikt:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu- förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Forts. i morgon…

I dag var himlen klarblå och molnen vita. Ordningen är återställd.

Ha en mysig fredagskväll!

Jag var 7-8 år när jag blev opererad för blindtarmen. Jag hade ganska ofta ont i magen, för det mesta av förstoppning. Jag antar att det inte var så roligt att springa ut på dasset i mörker och kyla. Tanterna botade min förstoppning med en stor smörklick i en halv kopp svart kaffe. Det smakade inte gott, men hade oftast effekt.

Den här gången var det inte förstoppning, utan ont i magen som inte gick över på ett par dar. Jag fick mer och mer ont, fick feber och kräktes och blev till slut nästan inte kontaktbar. Akuten, tänker ni. Tanterna brukade gå till en privatläkare i Vårgårda och jag antar att närmaste sjukhus låg i Falköping, där jag till slut hamnade.

Detta hade kunnat sluta riktigt illa om det inte hade varit så att Karl-Alvars fru Isa just opererats för tarmvred på sjukhuset i Falköping och Karl-Alvar skulle fara och hämta hem henne. Det bestämdes att Tant Gerda och jag skulle åka med honom till Falköping.

På sjukhuset konstaterades att jag hade blindtarmsinflammation och måste opereras samma kväll. Jag fick medicin och blev lite piggare. Tant Gerda var tvungen att fara tillbaka med Karl-Alvar och Isa, så jag blev lämnad (än en gång) ensam på det stora sjukhuset.

Jag minns att jag skrattade åt de långa vita strumporna jag skulle ta på mig inför operationen och att jag sövdes med eter, som droppades på en mask över ansiktet. Jag räknade högt: ett, två, tre, usch, fyra, fem, sex, usch, sju, åtta, nio, tio, usch, usch…elva…tolv…usch…zzzzz

När jag vaknade efter operationen mådde jag fruktansvärt illa och hela rummet snurrade. Doktorn kom och frågade hur jag mådde och jag svarade argt att jag minsann fortfarande hade ont i magen. Han sa att det var tur att jag kommit till sjukhuset för blindtarmen hade spruckit och det var väldigt allvarligt.

Efteråt har jag många gånger tänkt vilken tur jag hade att Karl-Alvar skulle till sjukhuset. Annars vet man inte hur det hade gått. Jag tackar mina skyddsänglar allra ödmjukast.

När jag till slut kom hem igen, var jag deprimerad en tid. Jag orkade inte gå till skolan, utan satt för mig själv vid köksbordet och färglade rutor på ett papper. Jag ritade upp ett rutmönster för fri hand och sedan fyllde jag i rutorna med olika färger, som jag valde slumpmässigt. Kritorna låg i oordning på bordet och jag tog den närmsta. Så skönt att inte behöva bestämma själv. När alla rutorna var ifyllda, tittade jag på pappret och försökte tyda mönstret. Jag satt så flera dagar och hade ’bildterapi’ med mig själv.

Jag har haft magproblem hela livet och har till slut fått diagnosen IBS (Irritable Bowel Syndrom), det som förr kallades för ‘irriterad tjocktarm‘. Diffusa besvär som kan drabba hela mag- tarmkanalen.

För några år sen var jag med i TV-programmet ‘Fråga doktorn’ och då menade ett par läkare som var med att det är mycket möjligt att min IBS triggades i gång redan efter blindtarmsoperationen.

Forts. nästa vecka…

Närmaste granne med tanterna bodde deras bror Johan med sin familj. Han var bonde med djur och ägor. Jag minns varken honom eller hans fru, men sonen Karl-Alvar, som tog över gården kommer jag väl ihåg.

Här är ett kort på Johan, hans fru, Alina tror jag hon hette, och barnen.

Karl-Alvar sitter längst till höger och av kroppsspråket att döma så var han redan "herre på täppan". Systern, till vänster, har jag inget minne av.

Karl-Alvar var glad och lättsam. Han hjälpte tanterna med praktiska saker och skjutsade dem i sin bil. Jag var ofta i ladugården och såg på när han mjölkade korna, silade mjölken och hällde den på stora kannor, som han sedan körde ut till mjölkboden vid vägen. Tanterna måste ha hämtat mjölk hos honom, men konstigt nog har jag inget minne av det.

Ett litet dike skilde trädgårdarna åt. Där vi brukade gå över fanns ett par brädor som bro, annars var det inte svårt att hoppa över.
Vid övergången fanns en enormt stor fläderbuske, som brukade blomma med stora, starkt doftande klasar av blommor. Tanterna torkade blommorna till te, som vi drack när vi var förkylda.

Karl-Alvar förblev länge ungkarl, något som bekymrade många. Till slut gifte han sig med Isa från Tegalunds herrgård. Deras bröllop var det enda bröllopet jag var på under min tid i Fåglum. Jag var på många begravningar, för tanternas bekanta var ju gamla och dog en efter en, och jag hade bara svartvitrutiga klänningar, som jag sedan fick använda till vardags, för alla kläder skulle ju nötas upp innan de blev för små.

Till Isas och Karl-Alvars bröllop fick jag en ny klänning av lite tunnare slinkigare tyg, med ljusgrå botten och små stiliserade figurer, som den franska liljan ungefär. Den syddes med puffärmar och smock i midjan. Det var den finaste klänning jag någonsin ägt.

Bröllopet var sagolikt. Den stora herrgården var full med gäster och sent på kvällen kom ortsbefolkning som inte blivit bjudna och ropade ut brudparet. De stod på gården och ropade och skrek och Isa och Karl-Alvar blev tvungna att gå ut och visa upp sig. Folk sjöng och hurrade för dem.

Sen började det stora mysteriet för mig. Jag visste att det snart skulle börja växa ett barn i Isas mage, men jag visste inte hur det gick till. Vad gjorde hon för att det skulle börja växa? Jag vågade inte fråga tanterna, men eftersom de alltid hänvisade till Gud och att Gud såg allt, så blev jag tvungen att tro på att Gud såg när människor gifte sig och att han sedan bestämde när det lilla barnet skulle börja växa i kvinnans mage. Jag var aldrig riktigt nöjd med den tanken.

Sen fick jag reda på sanningen. Tanterna hade bekanta i Åsaka, som vi ibland hälsade på och som ibland kom till tanterna. De hade en flicka som var lite äldre än jag och hon berättade för mig hur det egentligen gick till. Jag minns att vi lekte i lusthuset och att jag först inte trodde på henne, för det var så löjligt. Gjorde man så? Sen kändes det bra att mysteriet var löst och jag kunde släppa min teori om Guds allsmäktighet, som jag ändå inte riktigt hade trott på. Ja, tanterna skulle bara ha vetat vad denna flicka berättade för mig.

Det var lite funderingar kring hur den fina herrgårdsfröken Isa skulle passa in i Karl-Alvars hushåll, men det visade sig inte vara några problem. Isa var glad och livlig och inte rädd för att ta i. Hon styrde och ställde och fixade både inne och ute. Hon hade hur mycket energi som helst och hade alltid något för sig. Jag minns att hon bl.a. broderade stolsitsar med petit point, komplicerade rosenmotiv i konstfulla små sneda stygn. Hon broderade minst åtta stolar till matsalsmöblemanget och två karmstolar som stod vid sidan om. Hon målade tavlor också och planterade blommor och sjöng och skrattade. Hon var precis likadan när jag träffade henne flera år senare.

Jag tror Isa var kring 40 år när hon och Karl-Alvar gifte sig , men de hann få två fina barn. Mikael och Vivi-Ann. Karl-Alvar fick sin lilla familj till slut och jag tror att de levde lyckliga i alla sina dar. 

Forts. i morgon... 

Tanterna hade höns i ett litet hönshus på baksidan av huset. Först kom man in i en farstu, där hönsfodret förvarades. Innanför fanns själva hönshuset , med reden där hönorna kunde värpa sina ägg. Genom en liten lucka kunde de går ut till en inhägnad med högt hönsgaller runtom. Det var ca 20 hönor.

Jag tyckte inte om att gå in till hönsen. Jag tyckte det luktade illa, kacklandet lät elakt och utomhusinhägnaden var lerig och full med hönsbajs. Jag var en riktig liten fröken när det kom till hönorna.

En period försökte Tanterna ha en tupp bland hönorna. Han var fin och herre på täppan.

Bild: aftonbladet.se

På somrarna fick tuppen och hönorna gå fritt omkring på gården och i trädgården och tuppen fick för sig att börja jaga mig. Den anföll och hackade på mig och sprang efter mig när jag skrikande sprang undan. Detta upprepades varje gång tuppen var fri och varje gång jag var i hönshuset. Till slut åt vi upp den.
Sen skaffade Tanterna en tupp till och den började också visa samma tendenser. Vi förstod inte vad det var med mig som gjorde tupparna så aggressiva. Efteråt har jag tänkt att det kanske var min röda rosett i håret som gjorde att de trodde att jag också var en tupp.

Tanterna hade en speciell huggkubbe för att nacka hönorna. Den var högre än den vanliga huggkubben, så att man kunde stå bekvämt med hönan i ena handen och yxan i den andra. Det var obehagligt att se på när huvudet höggs av hönan. Näbben kunde öppnas och stängas på det avhuggna huvudet på huggkubben och den huvudlösa kroppen kunde sprattla ett bra tag i handen.

Jag tvingades att nacka en höna en gång för att jag skulle lära mig. Det gick bra att hugga av huvudet, men sen orkade jag inte hålla i kroppen, utan släppte den och hönan sprang i väg utan huvud. Det är sant. Den händelsen blev väldigt traumatisk för mig och just den hönan vägrade jag äta. Jag vägrade förstås att nacka några fler hönor.

Ett visst antal ägg fick hönorna ruva till kycklingar, så det blev en biologisk rundgång i hönshuset. De små kycklingarna var otroligt gulliga att hålla i handen. Ibland hade vi dem inne i sjappet under speciella värmelampor, så att de skulle klara sig.

Sen hade Tanterna katten Inga-Lena. Det var en jättefin trefärgad katt, som såg ut ungefär så här:

Bild: katteninorr.se

Inga-Lena var ingen kelen katt. Hon låg mestadels vid fotändan på Tant Annas säng i köket. När jag försökte klappa henne, rev hon mig med sina vassa klor. Jag vet inte varför Tanterna hade skaffat henne, kanske fanns det möss i sjappet eller uppe på vinden.

Inga-Lena fick kattungar stup i kvarten (verkade det som). Tanterna såg på henne när hon var gravid och sedan såg de på henne att hon hade fött sina ungar. Inga-Lena gömde nämligen sina ungar väl, så Tanterna fick spionera på henne och se vart hon tog vägen när hon lämnade sin plats på sängen.

På baksidan av huset fanns ju sjappet och en trappa upp fanns vinden. Eftersom huset hade brutet tak, fanns det ytterligare ett utrymme, ‘tredje vinden‘, dit man kom med en vanlig stege. Där uppe, på ‘tredje vinden‘, gömde Inga-Lena ofta sina ungar. Eftersom Tanterna var gamla och ostadiga, blev det ganska snart min uppgift att klättra upp för stegen och hämta ner kattungarna.

Sen skulle kattungarna dränkas. Allihopa. Tanterna tog en tom sockerpåse och klippte hål i kanterna där den var vikt. Till slut såg den ut som en japansk papperslykta. Sen la de ett par stenar i botten, i med kattungarna och så knöt de ihop påsen med ett gammalt band.
Sen marscherade vi alla över rullstensåsen, ner genom blåbärssnåren och fram till åkanten. En av Tanterna, oftast Tant Augusta, rodde ut med roddbåten och sänkte sockerpåsen mitt i ån. Jag minns att jag bad att jag skulle slippa följa med, men jag skulle vara där om det hände något, så att jag kunde springa efter hjälp.

Jag kom aldrig ens på tanken att be Tanterna behålla en kattunge, för detta var en ritual som de genomförde gång på gång. Snabbt och effektivt, utan att blanda in några känslor.

Ingen förklarade för mig det “naturliga” i att nacka hönor och dränka kattungar, utan detta var länge för mig traumatiska minnesbilder av Tanternas mörka sidor.

Hur lycklig blev jag inte när både Lily och Moneypenny valde att föda sina ungar i Johannas säng. Vilken tillit de visade!

Johanna kanske inte tyckte det var det bästa stället, men hon har aldrig blivit tvungen att krypa upp för en hög stege till ‘tredje vind’ efter kattungar som skall dränkas.

Forts. om en vecka…

Har ni ätit ölsupa nån gång?
Maten hos Tanterna var alltid god, förutom ölsupan, som vi åt till kvällsvard de dagar Tant Anna hade varit ovanligt kinkig. Det var nämligen hennes favoritmat.
Tant Anna låg oftast tyst i sin säng, men vissa dagar klagade hon och var lite grälsjuk. Jag vet inte om hon hade ont, eller var allmänt less på sin tillvaro. Efter en sån dag serverades det som sagt ölsupa till kvällsvard. Det är en soppa gjord på svagdricka, redd med lite mjölk och mjöl, sötad med socker eller sirap och kryddad med ingefära.

Jag har googlat på recept och det finns ett här:
http://menumo.se/recept/311/olsupa-svagdricka-mjolk-aggulor-socker  

och ett annat ur en gammal kokbok här:
http://www.kokaihop.se/recept/olsupa-2    

Receptet i den gamla kokboken säger att ölsupan ska serveras ’fradgande’. Precis så serverades den hos tanterna. Jag tjejis när jag tänker på den. En varm, ölsmakande, sötsliskig soppa med fradga, som fastnade i gommen. Jag var ju tvungen att äta den och lyckligtvis var det inte ofta den serverades.

För övrigt var maten Tanterna lagade god och rejäl. Vanlig husmanskost. Jag fick inte gå till skolan utan att äta en portion havregrynsgröt med ’krösamos’(lingonsylt) och mjölk och en ostsmörgås. Eftersom jag bodde granne med skolan, kunde jag springa hem under lunchen och äta ett mål lagad mat.

På tisdagar kom fiskbilen och Tanterna köpte oftast kolja och serverade den kokt med äggsås. Det var min favoriträtt.

Till jul gjorde Tanterna ost. Nån gång under hösten fick jag följa med till ett mejeri och köpa löpe. Sen togs den stora badbaljan fram och fylldes med varm mjölk. Löpen hälldes i och så rörde man om tills mjölken skar sig och bildade stora klumpar. Hur ostarna formades kommer jag inte ihåg, men det blev 3-4 st runda ostar på 2-3 kg, som Hushållsostar ungefär.

Det var ett himla pysslande med dessa ostar. De stod på kanten vid vedspisen inlindade i långa glesvävda trasor, som hela tiden byttes till torra. Sen skulle ostarna vändas och vridas och granskas så att de mådde bra. Resultatet blev alltid gott. Jag minns inte om vi åt alla ostarna själva eller om tanterna gav bort några i julklapp.

Forts. i morgon…

Rotade bland alla mina osorterade fotografier i går och hittade några fina kort inifrån Fåglums kyrka, tagna 1995.

Fåglums kyrka är från 1130-talet. En liten stenkyrka med separat klockstapel.


Bild lånad från:: http://www.vastsverige.com/sv/vastergotland/products/45306/Faglums-Kyrka/

Det kändes alltid så högtidligt att gå in på kyrkoområdet genom den lilla bågporten.

Altartavlan är från 1600-talet. Ett väldigt symmetriskt och detaljrikt snidat träkonstverk.

Hur många timmar har jag månne suttit och stirrat på den? Jag tyckte den var ful och jag försökte hitta avvikelser i symmetrin mellan de båda sidorna.

Predikstolen är också från 1600-talet.

Där stod prästen och domedagspredikade. Jag brukade följa sanden som rann genom timglasen.

För övrigt tyckte jag synd om prästen, för han led av eksem och hade väldigt mycket på händerna. Ibland när han kom till symötena för att läsa högt, kunde han ha hela händerna inlindade i vita tygremsor. Då led jag med honom, lika mycket som jag led med den korsfäste Kristus.

Målningarna bl.a. runt fönstren gjordes 1761.

Man kan kanske inte kalla det för Trompe l’oeil, men visst ser det
n ä s t a n ut som att gardinerna hänger ut från väggen. 

Ha en trevlig onsdagskväll!

 En familj som jag var hos ganska ofta, var familjen Johansson i Skräddaregården. Tant Agnes och farbror Ejnar var på något sätt avlägset släkt med tanterna via deras äldsta syster, som var gift.
Det fanns två barn i familjen, Gerd och Sture, båda några år äldre än jag. Leena och Gerd var goda vänner och på så sätt hamnade jag i Skräddaregården. Den låg en bit bort, så vi cyklade dit. Först satt jag bak på pakethållaren med benen lyfta rakt ut för att undvika att fötterna hamnade i ekrarna (man hade ju hört skräckhistorier om hälar som skivats av… ), men så fort jag lärde mig cykla , for jag dit själv. Ibland sov jag över.

Skräddaregården var en bondgård med hästar, kor, grisar och får. På kökstrappan stod en hel arsenal med svarta träskor i olika storlekar, det var bara att hoppa i ett par av passande storlek. Skulle man ut i ladugården, var det träskor som gällde och man gick aldrig in med dem.

Gerd och Sture hade ju sina egna aktiviteter, så jag satt helst i köket med tant Agnes. Hon stod alltid vid spisen och diskbänken, för det var strikta matrutiner hela dagen. Tidigt på morgonen gick farbror Ejnar ut i ladugården och efter ett par timmar kom han in och åt en ordentlig frukost. Sen var det elvakaffe med dopp. Mitt på dagen åt man middag och så blev det eftermiddagskaffe med dopp. På kvällen åt man kvällsvard, ett ordentligt mål mat. Det var väl inte konstigt att jag trivdes där.

Nu tror jag att det främst var den varma och avspända atmosfären, som gjorde att jag trivdes så bra. Farbror Ejnar skojade med mig och tant Agnes var den snällaste och godaste människa jag träffat. Jag blev verkligen sedd av dem. De lyssnade på mig på ett annat sätt än tanterna gjorde, för de hade ju barn själva och visste hur man skulle vara mot dem. Dessutom var de lite kritiska mot tanternas stränga religiositet. Jag vågade bl.a. klaga på att jag inte fick vissa saker som tanterna ansåg som onödiga eller som flärd, ex en skolmössa, en skärmmössa med siffra på som visade vilken klass man gick i, eller ett par svarta träskor. Då fick jag Stures gamla skolmössa och ett par gamla träskor som blivit för små för barnen. Vad tanterna tyckte om det har jag inget minne av.

Här är ett kort från ett besök i Skräddaregården 1957.

Från vänster, bakre raden: okänd man, farbror Ejnar, tant Agnes, min äldsta bror och Sture. Längst fram står jag, min brors fästmö och Leena.

Gerd saknas på bilden. Hon och jag har haft kontakt, ända tills hon dog i höstas. Hon ringde mig alltid på min födelsedag och under de senaste åren även däremellan. I lördags ringde hon inte… vilket kändes sorgligt.

Just nu har jag haft mycket kontakt med Sture. Efter Gerds död har vi pratat några gånger i telefon och det var från honom jag fick det fina brevet med fotografier som jag skrev om i bloggen. Han bor kvar i Skräddaregården med sin familj och i sommar ska jag hälsa på.

Här är Sture och jag, 1995, när jag senast var i Fåglum. Jag var med min äldsta bror och vi skulle bara åka förbi, men jag fick för mig att jag skulle in i den lilla kyrkan och det visade sig att just Sture var kyrkvaktmästare då.

Den gången hände något lustigt. Kyrkan var låst och jag knackade på dörren till närmaste hus, som jag alltid hade uppfattat som prästgården. En kvinna öppnade och innan jag hann öppna munnen, frågar hon “Är det Leena?”. Kusligt, tyckte jag. Leena hade varit död i åtta år, men jag liknar henne ganska mycket. Sen fick jag ringa till Sture och be honom komma och öppna kyrkan. Gissa om han blev överraskad?

Forts. nästa vecka

Jag kände att jag inte gjorde Kerstin Frykstrand rättvisa genom att presentera henne så kortfattat, så här kommer en mer utförlig presentation från Wikipedia.org:

Kerstin Frykstrand, född Westling, 1901 i Finland, Karelen, död 1997, var en finländsk och svensk konstnär.
Kerstin Frykstrand var verksam som konstnär och illustratör i Sverige från 1930-talet. Hon studerade till teckningslärare vid Ateneum i Helsingfors, samtidigt som hon studerade målning för Eero Järnefeldt.
Kerstin Frykstrand har bland annat målat "månadsbilderna" som 2008 ges ut i nytryck och illustrerat till Hemmets Journal. Hon har illustrerat vykort, almanackor, skolböcker och en mängd ungdoms- och barnböcker.
Kerstin Frykstrand gjorde under många år årstidsbilderna till Scouternas, KFUK-KFUM,s almanacka.
 

Vill ni se alla hennes månadstavlor, kan ni ex. göra det  här:
http://prylhyllan.blogspot.com/2009/01/kerstin-frykstrand.html  

Hur tänker ni er tiden? Som en linje som fortsätter i all oändlighet, eller som något som upprepas i år, årtionden, århundraden? 

Jag tänker på året som tre sidor av en kub.
I vårt lilla klassrum i Småskolan hängde “Månadsbilderna” av Kerstin Frykstrand fint inramade. Året började längst fram till höger. Januari, februari, mars, april och maj hängde på den väggen. På den bakre väggen var dörröppningen, så där rymdes bara sommarmånaderna juni, juli och augusti. Sedan fortsatte september, oktober, november och december bakifrån och fram på väggen till vänster.

Jag tänker alltså på månaderna som tavlor, för det var så jag lärde mig dem och jag har ett utpräglat synminne. Varje gång jag tänker på året och månaderna, får jag en inre bild av hur jag sitter i skolsalen och har ex. maj till höger snett bakom mig. Mitt år blir uppdelat i tre delar och det är ett tomrum mellan det gamla och det nya året. Fast det är ingenting jag känner av i praktiken.

Före jul upptäckte jag till min stora glädje att Kerstin Frykstrands månadsbilder blivit väggkalender för år 2010. Precis just nu när jag håller på och skriver om Fåglum, blev jag så konkret påmind om dessa tavlor.

Här är några exempel:

januari                                                         maj
    

juli                                                               december
   
(Leena och jag?)

Underbara illustrationer för ett barns fantasi! 

(Kerstin Frykstrand föddes i Karelen 1901 och verkade som illustratör i Sverige från 1930-talet.)

 Forts. i morgon...

Min bästa vän hette Gun-Britt och hennes pappa var lärare i Storskolan. Vi bodde granne med varandra och jag behövde bara snedda över en liten fotbollsplan för att komma till skolan, där hon bodde med sin familj. Skolan låg på en backe och av någon anledning kan jag tydligt se framför mig den lilla släta bergsknallen som man måste ta sig uppför, för att sedan kunna ta stigen bakom skolan till köksingången.

Gun-Britt hade två bröder, en äldre och en yngre. I den lilla tamburen låg det alltid MÅNGA par skor huller om buller. Gun-Britt och hennes bröder hade alltid kompisar hemma.

Jag har tidigare antytt att det fanns andra vuxna som såg mig och Gun-Britts mamma Majken och pappa Charles var förstås bland dem. Jag minns mamma Majken som den varmaste mamman jag mött. Hon var liten och söt, lite rund och hade alltid ett förkläde på sig. Hon hade alltid något för sig i köket, men hade ändå tid för ett leende och en klapp på kinden.
Bakom det lilla köket fanns ett sovrum (tror jag det var) och barnen hade sina rum uppe på vinden.

Farbror Charles eller Magister Karlberg höll oftast till i salongen, det stora rummet. Det rummet var svalt och lite dunkelt och ingav respekt, precis som farbror Charles. Där satt han i skjortärmarna och läste.

Ibland kom han ut ur salongen och jag minns att jag en gång fick vara med och fånga kräftor i ån Nossan, som rinner genom Fåglum. Vi fick en massa kräftor, som vi sedan med en rysning kastade levande i det kokande vattnet och med ännu en rysning såg bli alldeles knallröda.

Det var väl mer med Magister Karlberg, som jag kände att jag blev sedd. Jag tyckte mycket om honom som lärare. I skolsalen fanns ett skåp med böcker, som vi fick låna hem på fredagar. Jag minns att jag fick mycket hjälp att välja min bok och när jag inte kunde bestämma mig, fick jag ta två böcker.

Här är ett kort på Magister Karlberg sittande vid sin kateder:

En mycket stilig man. Liknade Gary Grant.

Gun-Britt och jag gick i samma klass och lekte mycket tillsammans på fritiden.
Här sitter vi på trappan till tanternas hus.

Det är sommaren 1952. Min sista sommar i Fåglum. Jag har mina ”gangsterskor” på mig, ett par brun-vita skor, som egentligen var finskor, men som jag skulle nöta ut innan de blev för små.

Här är våra skolkort, också tagna 1952.

Gun-Britt,

och jag.
 
Jag tycker jag ser ovårdad ut, men det är nog nu tant Gerda är sjuk. Håret ser smutsigt ut och rosetten… ja var är den? Jag kisar som vanligt för att fokusera och mitt leende är inte äkta.

Gun-Britt och jag har alltid haft kontakt på olika sätt. I början skrev vi brev till varandra och när jag studerade i Åbo och hon utbildade sig i Stockholm, kom hon till Åbo och firade 1 maj. Det var 1966. Sen var det mest bara julkort, tills Gun-Britt plötsligt en dag ringde mig och sa ” jag har räknat ut att vi har inte setts eller pratat med varandra på 35 år!” Hon bor i Stockholm, så vi träffades följande gång jag var där och hälsade på Johanna. 

Det blev en ordentlig uppdatering och vi tittade i hennes fotoalbum och mindes…
Nu har vi bättre kontakt, både via sms och mail och så läser hon min blogg.

Så Gun-Britt, min käraste vän, tack för att du ringde den där gången! Jag hoppas du tycker om detta inlägg. Det är så här jag kommer ihåg din fina familj.
Hoppas du och L, barnen och alla barnbarnen mår bra!
Kram/ Marja

Jag lärde ju mig läsa väldigt tidigt. Tant Gerda hade läseböcker som började med alfabetet och hon lärde mig vad de olika bokstäverna hette. Sedan knäckte jag koden ganska fort, det var ju bara att “ljuda ihop” bokstäverna och vips fick man orden. Vissa avvikelser fick man acceptera, ex. ordet “och”. Jag minns att jag letade efter alla “och” på en tidningssida och ringade in dem. Nästa steg var att lära sig den tyska frakturen i postillan och den koden knäckte jag också ganska fort.

Jag längtade efter att få börja skolan. Jag fyller år den 20 mars, så jag skulle inte få börja skolan på hösten det år jag fyllde 6 år. Man ansåg att jag skulle vänta tills jag fyllt 7 år.

Östergården låg granne med skolan/ skolorna och jag brukade springa över och leka med barnen när de hade rast. Småskolans lärarinna hette Elsa Fågelefelt och hon hade en son, Anders, som var något yngre än jag.

En dag när rasten var slut, sa Fröken Elsa till Anders och mig att vi kunde komma in med de andra barnen, för de skulle lyssna på skolradion.
När radioprogrammet var slut, skulle skolbarnen läsa och de läste i stavelser: s.k.o. sko, l.a. la, skola. “Så läser inte jag”, sa jag till Fröken och visade hur jag läste. Sen gick jag hem och bad Tant Gerda att få börja skolan, eftersom jag tyckte att jag redan kunde mer än de andra barnen.

Det var mitt i höstterminen, men jag fick börja skolan. Jag har kvar min Betygsbok och höstterminen 1949 har jag inga betyg i de olika ämnena, bara i uppförande: A och ordning: A.

Det här klassfotot tror jag är taget under vårterminen 1950.

Jag står längst ut till vänster. En liten bit från de andra, lite osäker… Jag har ett rejält förkläde över klänningen, basker på huvudet och en kofta med för korta ärmar. Jag kommer ihåg den koftan. Den var vinröd och stickad i ett rutmönster. Jag tror att mamma hade stickat den. Jag kisar med ögonen på alla kort, troligen för att jag skelade.

När jag började skolan, upptäckte jag att jag var vänsterhänt. Ingen hade påpekat det för mig tidigare, men nu såg jag att de andra barnen hade pennan i höger hand. Att jag var vänsterhänt blev ytterligare ett tecken på att jag var speciell, så för mig var det bara positivt.

Jag hade inte tränat på att skriva så mycket innan jag började skolan, så medan de andra barnen tränade på att läsa, tränade jag på att skriva. Och jag älskade att skriva.

Sen gjorde jag mig illa i vänster hand. Jag klämde två fingrar i vedlåren som öppnades genom att man tippade ut den. Jag tappade greppet och den slog igen och mina fingrar kom i kläm. Det gjorde fruktansvärt ont och jag fick gå med en svullen och bultande hand upphängd i en mitella länge, länge.

Då tog jag pennan i höger hand och fortsatte att skriva. Jag skriver fortfarande med höger hand, men gör allt annat med vänster hand (och fot). Om jag verkar förvirrad, brukar jag skylla på att kopplingarna i min hjärna är lite tilltrasslade.

Jag älskade att gå i skolan. Dels var det den sociala samvaron, men jag tyckte också om att lära mig saker, för jag anade nog att kunskap var nyttigt, att kunskap var makt. Det fanns också en kontrast mellan skolans värld och tanternas värld, som gav mig nya synvinklar och nya saker att fundera över.

När jag tittar i min gamla Betygsbok, så ser jag att jag alltid hade högsta betyg i Modersmålet och Välskrivning. Sämst betyg hade jag i Gymnastik. Jag var lite rultig och klumpig.

Elsa Fåglefelt var min fröken i Småskolan, alltså klass 1 och 2. Sedan flyttade vi över till Storskolan, som låg tvärs över vägen, och min lärare blev Magister Charles Karlberg, som också var pappa till min bästis Gun-Britt. Henne ska jag berätta om i morgon.

Ha en skön söndagskväll!

Jag trivdes bra i det lilla röda huset.
Här en bild på hela framsidan. Det är Leena som står på trappan. Kvaliten på bilden är dålig, men motivet tycker jag kommer till sin rätt. På baksidan av fotot står det:
Den 27/ 6 1943. Sista söndagen i Fåglum. Leenas svenska hem hos tant Gerda.
Det är Tant Gerdas handstil.

(1943 for Leena alltså hem till Finland. Man trodde kriget var slut och alla krigsbarn kallades hem. Men kriget fortsatte för Finlands del och många av barnen fick fara tillbaka till Sverige. Så även Leena.)

Huset har två våningar och på den andra våningen bodde Tant Gerda. För mig kändes det som att Tant Gerda ägde hela huset och det var kanske så i verkligheten.

På nedre botten fanns köket, där Tant Anna låg. Det var husets hjärta. Där satt jag vid köksbordet och läste och ritade. Där fanns den varma vedspisen och vedlåren som öppnades uppifrån och tippades ut, där fanns en kommod med handfat och slaskhink i skåpet. Jag tror vi hade rinnande kallvatten. Det fanns ett skafferi och där fanns en lucka i golvet, som ledde till en källare, där tanterna förvarande saft, sylt och konserver.

Den lilla kammaren innanför köket gick jag inte ofta in i, för där fanns ju Martin Luther på väggen.

Finrummet gick vi sällan in i. Det stod kallt på vintern och användes bara vid speciella tillfällen. Det var belamrat med fina möbler. En soffa och stolar kring ett högt bord. En hög byrå och småbord med allehanda pynt på. Speciellt kommer jag ihåg små vita blomkorgar virkade runt dricksglas och stärkta med sockervatten. Antagligen inköpta på syföreningens välgörenhetsauktioner.

Den utstickande delen till höger på bilden var vardagsutgången. Då gick man först genom ett förråd, som kallades sjappet. Sen kunde man antingen vika av till höger och följa stigen i gräskanten till utedasset, eller gå rakt fram till hönshuset.
Ja, tanterna hade höns och en speciell, hög huggkubbe där hönorna nackades.

På övervåningen bodde alltså Tant Gerda och jag. Trappan upp gjorde en krök och ovanför den fanns en inbyggd bokhylla. Där fanns alla böcker Tant Gerda använt i sin undervisning. Alla böcker om Sörgården och andra läseböcker. Jag nådde aldrig upp till den hyllan, men Tant Gerda tog ner de böcker jag ville läsa. I Sörgårdenböckerna kunde jag känna igen mycket, bl.a. gick man i kyrkan på söndagarna och förberedde sig inför helgen genom att borsta skorna och kratta gården.

Trappan ledde till en stor hall, som jag upplevde som mörk och kall. Där fanns ett korgmöblemang och ett stort allmogeskåp. I det skåpet fanns dels porslin, dels sänglinne och handdukar. Det fanns åtminstone två kaffe/teserviser av sånt där genomskinligt porslin med japanskt motiv. Geishor av alla de slag. Jag brukade hålla upp kopparna mot ljuset och beundra de fina motiven.
Sen fanns där bländvita, stelmanglade lakan med fina spetsar och monogram och örngott med krusade knytband. Inget användes någonsin.

Bakom det stora skåpet hade jag min lekhörna. Där stod alla docksängar på rad.
I hallen fanns även en liten fållbänk och i den hade jag mina kläder.

Sen fanns det ett sovrum där Tant Gerda och jag sov och så Tant Gerdas arbetsrum. I det rummet fanns orgeln, som jag lärde mig spela på. Jag lärde mig att läsa noter, men tyvärr ingen fingersättning. När jag senare i livet skulle spela piano, gick fingrarna i kors över varandra och jag insåg att jag aldrig skulle bli någon pianovirtuos.

Eftersom huset hade brutet tak, fanns det två spännande utrymmen med snedtak på var sin sida. I det ena utrymmet fanns en lavoir, ett linneskåp och den stora cisternen med vattnet som värmde upp huset.

I det andra utrymmet hängde Tant Gerdas klänningar. Många av de finaste använde hon inte. De var kanske kvar från hennes ungdom. Jag älskade att vira in mig i de fina slinkiga tygerna och lukta på dem.
En annan spännande sak som fanns i det utrymmet var medicinlådan. Den utforskade jag i hemlighet och det var nog där, bland stödförband, lavemangkannor och gummiblåsor som skulle suga ut öronvax, som mitt intresse för människokroppen och läkekonsten började.

Jag tänker alltid på det lilla huset med värme. Jag har återvänt dit några gånger och senast jag var där tog jag detta foto, som jag har förstorat till en tavla.

En solig väg ut ur skuggorna.
Det var ingen hemma, så vi stannade vid grinden, som är på baksidan av huset. En grusgång leder in i solljuset och när den svänger in på gården kan man skymta stammen av ett stort äppelträd.

Forts... nästa vecka. Om ni orkar?

Helt naturligt blev Leena den viktigaste personen i mitt liv. Varje sommar kom hon och var med mig. I början var hon hela långa sommarlovet, men när hon blev äldre sommarjobbade hon eller/och for ut och reste och kom sedan mot slutet av lovet.

Här är våra passfoton, när vi åkte iväg ensamma:

Leena hade, precis som jag, en dold skelning, som avhjälptes med glasögon och ibland lapp för ena ögat. Min skelning upptäcktes inte förrän jag var 18 år och själv gick till ögonläkaren. Kanske var det mina olikfärgade ögon som dolde den.

Här är ett annat passfoto på Leena ett par år senare. Glasögonen är borta.

Jag kommer inte ihåg att vi gjorde något speciellt. Antagligen följde jag efter henne som en liten hund vart hon än gick. Jag kommer ihåg att hon en sommar hade börjat röka och vi gjorde många promenader då hon tjuvrökte för tanterna.

Leena hade trivts bra hos tanterna och de var väldigt generösa mot henne när hon kom. Hon fick alltid nya kläder och skor. Kläderna syddes upp hos en finsk kvinna, som var gift med skomakaren i byn. Jag kommer inte ihåg vad hon hette. Hon var glad och pratsam och pratade finska med Leena. Jag tror att jag också fick en ny klänning på samma gång.

Det var väldigt strikt vad man fick ta med sig till Finland. Man fick t.ex. inte ha nya kläder eller skor, så Leena blev tvungen att använda sina nya kläder, så att de inte skulle se splitternya ut. Jag minns att hon hjälpte till i köket och hela tiden torkade av händerna på sin nya fina pepitarutiga smala kjol. En sommar fick hon, eller kanske köpte själv, tre par ballerinaskor i olika färger. Den sommaren gick jag omkring i raggsockor och ballerinaskor, för att hjälpa henne att nöta sulorna så att skorna inte skulle se nya ut.

Vad jag minns pratade vi inte så mycket om mamma och pappa hemma i Finland. Jag hade ett kort på dem, så jag visste hur de såg ut. Pappa hade jag ju aldrig träffat, så honom längtade jag mycket efter. Eller jag längtade efter en pappa i allmänhet. Mamma hade jag glömt, eller förträngt. Hon hade ju lämnat mig två gånger: ena gången då hon blev sjuk och hamnade på sjukhus och andra gången i Åbo hamn.

Den enda gången jag minns att vi pratade om mamma, var när Leena stod och strök en blus. Hon hade en vit ärmlös blus med en handmålad röd bläckfisk på ena axeln. Hon strök och strök och jag tyckte att det tog alldeles för lång tid. Då sa hon: “Vår mamma säger alltid, att ska man göra något, så ska man göra det ordentligt. Annars kan det kvitta.”

När jag många år senare gick i bildterapi, målade jag alltid mamma som en röd bläckfisk med olika ansiktsuttryck.

På vintrarna skrev jag brev till mamma och pappa i Finland och skrev av mina betyg, för jag var duktig i skolan. Allt gick förstås genom Leena, eftersom jag hade glömt all finska. Genom hela livet pratade Leena och jag svenska med varandra.

Till jul fick jag paket från Finland. En gång fick jag en fin docka. En annan gång hade mamma stickat en kortärmad jumper åt mig och sytt en veckad kjol till.

Tanterna skickade också paket till Finland. Mest var det matvaror. Det var strikta regler för vad man fick skicka och hur mycket. Jag kommer ihåg att tanterna gömde kaffepaket bland havregrynen i havregrynspaketen. Luther såg inget. Det var min första erfarenhet av civil olydnad. Bra där, systrarna Andersson!

Leena var min livlina, min länk till mina rötter. Hon bekräftade mig och förankrade mig i mitt ursprung. Hon förblev hela livet den viktigaste personen i mitt liv. När hon blev sjuk och sedan dog år1987, rasade hela min tillvaro samman. Jag fick gå flera år i terapi, för att bygga upp mig själv utan henne.

I dag mår jag bra och det vill jag att ni ska komma ihåg när ni läser det jag skriver.

Forts. i morgon… då jag vill berätta om huset, som jag trivdes i.

Var ute på långpromenad i går. Vilken underbart vacker vinter vi har.
Här håller solen på att gå ner.

Läste igenom gårdagens inlägg och konstaterade att jag var både klok och knäpp, en kombination som jag tror är bra. Jag är fortfarande sådan och jag tror att just de egenskaperna har hjälpt mig genom livet.:)

I det stora hela hade jag det bra. Jag kände mig trygg med tanterna, jag fick god mat, jag älskade det lilla röda huset med alla böcker att läsa och orgeln att spela på. Jag började skolan tidigt och sög åt mig all kunskap jag kunde få. Jag hade en bästa lekkamrat, som jag ska berätta om senare. Jag hade andra vuxna som såg mig, som jag också ska berätta om.

Förutom tvånget att gå i kyrkan varje söndag och uppdraget att läsa högt för Tant Anna (som jag faktiskt tyckte var roligt), hade jag inga krav på mig. Jag fick stor frihet att göra vad jag ville.

Jag älskade att ströva ute i skogen. Jag gick längs stigen från Lusthuset upp på en rullstensås och sedan längs hela åsen. Stigen gick ner på andra sidan till ån, Nossan, som flyter genom Fåglum. Dit gick jag aldrig själv, för det blev lite skrämmande mörkt och fuktigt när man gick ner från åsen.

Uppe på åsen fanns ett stort stånd med odon (Vaccinium uliginosum).

Bild lånad från stenvallen.se

Dem åt jag av. Somliga tror att de är giftiga, vilket är fel. Däremot smakar de ingenting, men de är saftiga och jag åt massor.

Lite längre bort fanns det en stor sten som brutits loss från berget. På toppen fanns  en vass kant som jag brukade balansera på. En gång halkade jag på den våta stenen när jag balanserade och skadade mig väldigt illa. Det ska jag inte berätta mer om.

Huset låg några hundra meter från den stora landsvägen. En mindre väg ledde förbi det till en stor gård längre bort. Det var något skrämmande med den gården, så jag gick aldrig ända fram till den, men en bit kunde jag gå längs den vägen. Jag gick oftast så långt som till den stora eken.

Här är jag under eken år 1995, då jag senast var i Fåglum.

Jag beordrade min bror att ta med hela trädet på fotot.:)

Strax efter eken viker vägen av mot höger och nedför en backe. Där, på andra sidan en kohage, fanns mitt smultronställe. En sluttning full med smultron.

Bild från wikipedia.org

Det gällde att ta sig förbi korna för att sedan kunna njuta av smultronen, trä upp dem på strån och ta med hem för ytterligare njutning. Smultron kan bara plockas på strån.

Jag njöt av att gå omkring ensam i naturen. Tanterna var, konstigt nog, aldrig oroliga när jag var ute. De litade på att jag skulle komma hem när jag var hungrig.:)

Jag har alltid varit bra på att sysselsätta mig själv. Jag lekte mycket ensam. På somrarna var Lusthuset min lekstuga. Jag älskade det lilla sexkantiga huset, med väggfasta smala bänkar och vita spetsgardiner.
 

Jag hade också en lekhörna utanför tanternas hus. Där fanns en bänk och när det hade regnat höll jag på och hällde vatten ur och i burkar av olika storlekar. Jag hade ett helt laboratorium på bänken.
Ofta ritade jag upp en planritning på ett hus i sanden och lekte att jag bodde där. Jag gjorde också djur av kottar och pinnar.

I det stora hela hade jag ju det bra, men trots allt fanns  den stora längtan ständigt med mig…

Forts. om en vecka. Då tror jag det är dags att börja skolan.

När jag berättar om min tillvaro i Fåglum får jag alltid samma fråga: Hur klarade du av detta? Du var ju bara ett barn.

Jag kan bara säga att barn oftast hittar strategier att överleva. Jag var ett riktigt “maskrosbarn”.

Jag vet inte vad jag kände innan jag lärde mig läsa och fick ett vidare perspektiv.
Jag vet att jag var snäll och lekte med mina dockor. Jag hade fått många dockor och docksängar och jag bäddade ner dockorna kärleksfullt, men sedan lär jag ha varit arg på dem på finska. Jag pratade min treårsfinska ganska länge med dockorna.

Ganska tidigt kände jag mitt utanförskap. Jag var inte som de andra barnen. Jag kom från ett annat land och hade ett konstigt namn: Marja Kurki. (Kurki = trana på svenska.) Jag bodde inte med mina föräldrar, jag bodde inte ens i en “riktig” familj med en mamma och en pappa. Mitt liv i övrigt var inte heller som de andra barnens.

Min räddning blev min förmåga att se saker i ett vidare perspektiv. Jag läste alla läseböcker om Sörgården, Barnens Bibel, Onkel Toms stuga (flera gånger), Nils Holgerssons underbara resa och en bok som heter Finn gatupojken, som handlar om en hemlös pojke. Förutom Postillan, läste jag högt ur Skaraborgs Läns tidning. Jag förstod att alla människor i världen inte hade det lika bra, att det fanns människor som var sjuka, fattiga, hemlösa… som stod utanför. Jag förstod att jag var en av dem. Jag hade haft otur, helt enkelt. Jag kunde inte skylla på någon, för jag förstod inte de stora sammanhangen och det kändes för enkelt att skylla på Gud.

Vad jag däremot förstod var, att så länge jag var barn och beroende av vuxna, kunde jag inte göra något åt det, MEN när jag blev vuxen och kunde bestämma över mitt liv själv, skulle allting bli annorlunda. Jag skulle kunna förändra min situation. Så tills dess var det bara att “gilla läget” och vänta på att bli vuxen. Jag kände att jag kunde klara av det, att jag hade en inre styrka. Jag hade haft otur, men jag vägrade vara ett offer.

Det fanns en annan sak som gav mig styrka. Jag hade fått något som gjorde mig unik. Jag har olika färg på ögonen. Mitt högra öga är riktigt mörkbrunt (som min mammas) och det vänstra är ljusare brunt (som min pappas). Så här ser de ut när ljuset faller på dem:

Jag tolkade detta som ett hemligt tecken från “de goda makterna”, ett meddelande från dem att de såg mig, hjälpte mig och att allting skulle bli bra. Det var mitt Kainsmärke, fast ett positivt sådant.

Jag fick mycket uppmärksamhet för mina olikfärgade ögon. Jag hade dessutom djupa smilgropar, så när jag vände upp ansiktet, spärrade upp ögonen och log, charmade jag alla vuxna. Och blev sedd.

Visst var jag ledsen ibland och längtade efter en mamma och en pappa och visst kändes det ibland tungt  att befinna sig i detta utanförskap. Då gick jag oftast ut i naturen…

Forts. i morgon…

Tanterna pratade inte så mycket om Gud med mig, eller skrämde mig med helvetet om jag inte var snäll. Att leva efter Guds ord var en självklarhet som jag var klok nog att acceptera. Jag blev ett reflekterande barn, som inte sa så mycket, men tänkte desto mer.

Det som däremot besvärade mig, var den stora tavlan med Martin Luthers porträtt, som hängde i den lilla kammaren innanför köket. Jag uppfattade den som tanternas dyrbaraste ägodel. Det var en stor tavla, alldeles för stor för den lilla kammaren.
En oljemålning med Martin Luther i sin sedvanliga barett, med  gåspenna i handen i färd med att skriva något. Jag minns den djupblå färgen på hans manteln och baretten, som gjorde att det såg ut som sammet.

Men allra bäst minns jag ögonen. Han tittade inte på det han skrev, utan han tittade snett nedåt på mig. Så här ungefär:

Bild från wikipedia.org

Var jag än befann mig i rummet såg hans ögon på mig.

I min värld var Martin Luther farlig. Det var han som förmedlade Guds ord till tanterna och det var han som bestämde över dem. Men mig skulle han inte få.

Jag gick sällan in i kammaren, eftersom Tant Gerda och jag hade hela övervåningen till vårt förfogande, men ibland gick jag in för att “trotsa” Luther. Jag stod med händerna på ryggen och stirrade honom i ögonen. Jag tänkte mig ett galler framför mitt hjärta, för det var in i mitt hjärta han inte skulle få komma.
Hjärtat var det som var jag. Mina tankar trodde jag att jag kunde kontrollera, det var hjärtat som skulle skyddas.

Som vuxen förstår jag att Martin Luther stod för hela härvan av de abstrakta formuleringarna om Gud, himlen och helvetet. Han var en man av kött och blod och konkret nog att “trotsa”.

I min omgivning har det funnits många människor som försökt ge mig en annan, mer positiv bild av Martin Luther, men han kommer alltid att vara ett trauma för mig.

Forts. nästa vecka... då jag kommer att delge er mina hemliga strategier.

Som ni har förstått styrde religionen tanternas liv. De var väldigt stränga med sig själva. Allt var väldigt allvarligt. Att skratta högt och flamsa var syndigt, dans var synd, flärdfulla klädesplagg var synd o.s.v. På lördag skulle man städa, plocka undan allt utanför huset och till sist kratta och dra fina ränder på gårdsplanen och grusgången. Sen fick man inte gå på det krattade, utan måste balansera på gräskanterna runtom.

Söndagen var den absoluta vilodagen. Då fick man inte arbeta annat än att laga mat och koka kaffe. T.ex. ansågs saxen vara ett arbetsredskap och placerades på en hylla så högt upp att jag inte kunde nå den.

Varje söndag gick vi till kyrkan. I ur och skur promenerade vi ner mot byn och vek av vid en vägkorsning. På somrarna kunde vi ta en genväg längs skogsbrynet och genom kohagar. Ibland fick vi krypa under och mellan stängsel och ibland kom korna springande mot oss, ilsket råmande.

Fåglums kyrka är en fin liten stenkyrka från 1100-talet med separat klockstapel. Bänkarna är målade med snirklade penseldrag, som jag ofta satt och följde med fingret. Ibland smugglade jag med mig små leksaker, bl.a. en liten gul snurra, som jag satt och lekte med.

Predikningarna tyckte jag var obehagliga, i synnerhet när prästen stod uppe i predikstolen och talade med mässande stämma. Då koncentrerade jag mig på sanden som rann i de fyra timglasen eller på altartavlan med den korsfäste Kristus.

Den korsfäste Kristus har alltid fascinerat mig. Jag kunde inte fatta att Gud kunde offra sin ende son på det sättet. Jag förstod ju inte symboliken. Jag var också väldigt upptagen av lidandet, smärtan, den totala övergivenheten och mysteriet med uppståndelsen. Varje påsk blev ett drama som jag deltog i dag för dag.

Jag kunde min Bibel, i synnerhet Gamla Testamentets berättelser. Jag lärde mig läsa när jag var 5 år och tilläts läsa alla böcker i bokhyllan. Där fanns förstås Familjebibeln med illustrationer av Gustave Doré, de mest våldsamma och grymma bilder jag någonsin sett. Jag studerade dem noga.

Så fort jag lärde mig läsa, fick jag börja högläsa ett kapitel ur en Postilla för Tant Anna varje dag. Det tyckte jag om, för den var skriven på tysk fraktur och det blev en utmaning för mig att tyda texten.

Bild lånad från pixgallery.com

Tydligen klarade jag det bra, för Tant Anna var mycket nöjd där hon låg i sängen med katten vid fotändan.

Jag tyckte Gud var sträng och höll mig lite avvaktande. Jag bad min aftonbön och opponerade mig inte mot tanternas regler. Jag hade mina strategier, som jag ska berätta om senare.

Jesus tyckte jag däremot mycket om. När jag fick börja i söndagsskolan, blev jag bekant med honom. Han sa: “…låten barnen komma till mig…” och han ställde sig alltid på de sämre lottades sida. Inför honom behövde man inte föreställa sig.
Det var ovillkorlig kärlek.

Forts. i morgon…

P.S. Appropå Gustave Doré så rekommenderar jag varmt Torgny Lindgrens roman Dorés Bibel.

D.S.

Min kvällsbön:

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
den Gud älskar lyckan får.

Gud välsigna:
mamma och pappa, systrar och bröder.
Tant Gerda, Tant Anna, Tant Augusta, och Tant Tilda.
Gud välsigna hela jorden
Amen

(Käre gode Gud, hjälp, tack och förlåt! Amen.)

Förutom “Gud som haver…” ville Tant Gerda att jag skulle be Gud välsigna nära och kära. För säkerhets skull klämde jag i med”hela jorden” också.

Det som står inom parentes är min egen bön, som jag inte alltid bad högt.

Hjälp; jag kände att jag behövde all hjälp jag kunde få av högre makter.
Tack; jag var tacksam för den hjälp jag kände att jag fått.
Förlåt; för säkerhets skull, ifall jag hade syndat under dagen.

Hela mitt liv har jag bett denna kvällsbön, som en ritual för att kunna somna.
I går kväll bestämde jag mig för att ändra på välsignelserna. Det blev:

Gud välsigna:
Mina bröder,
Johanna och Ronja.

De döda må vila i frid.

Forts. om några dagar… då jag kommer att berätta om livet med Gud och
Martin Luther, om det lilla röda huset och kanske lite om mina strategier att klara tillvaron.

I dag är jag trött i kroppen. Var ute och skottade snö i går. Stora traktorn hade kört upp en vall utanför ingångarna och brevlådorna.

Smart! Eller inte.

På kvällen stod jag 45 minuter i -20 grader och väntade på en buss som inte kom (igen). Hann precis till vattengympan. Hur härligt var det inte då att krypa ner i det varma vattnet på terapibadet.

Nu har jag precis kommit hem från massagen. Ska bara äta lunch och sedan kryper jag nog ner i sängen en stund. Visst får jag det?

Ha en trevlig fredagskväll!

Tant Gerda är den person som jag allra helst skulle vilja träffa i dag, som vuxen.
Jag har funderat mycket över hennes liv och jag har så många frågor. Jag tror att hon och jag skulle kunna ha många givande samtal.

Tant Gerda var yngst i syskonskaran. Totalt var de fem systrar och en bror. Brodern och två av systrarna gifte sig och bildade egna familjer. Tre systrar förblev alltså ogifta.

Tant Gerda var den enda av syskonen som fick en utbildning, hon fick läsa till lärarinna. Hon fick fara hemifrån ut i den stora världen utanför byn och studera. Hon fick träffa människor som säkert hade andra värderingar än Martin Luthers anhängare i lilla Fåglum.

Vem betalade hennes utbildning? Varför kom hon tillbaka till Fåglum? Fanns det en överenskommelse att hon skulle komma hem igen efter utbildningen? Skulle hon försörja sina ogifta systrar? Varför förblev hon ogift? Hade hon någonsin varit förälskad i en man?

Så går mina funderingar.

Jag har många ungdomskort på Tant Gerda. Här är hon på cykeltur med en väninna. Eller de kanske bara poserar.

Tant Gerda till höger. Jag tycker om cyklarna, klänningarna, hattarna och allvaret.

Här ett porträtt. Vet inte när det är taget.

 

Men jag kommer ihåg henne så här. Precis så här.

En sträv kvinna, med milda ögon och ett halvt leende.

Hon var sträng och snäll på samma gång. Hon lärde mig det jag bad om. När jag ville veta vad bokstäverna hette, lärde hon mig det. När jag ville lära mig spela på orgeln, satte hon plåsterlappar med noternas namn på tangenterna . När jag ville lära mig cykla, höll hon i pakethållaren tills hon vågade släppa.

Hon kramade mig inte, eller sa att hon tyckte om mig, men vi hade en kvällsritual. 
Först borstade vi tänderna med salt på tandborsten och sedan gurglade vi med Vademecum. Vi sov bredvid varandra och jag fick “sova sked” med henne. Vi bad “Gud som haver…” och sedan sa jag varje kväll: “Tyst, nu ska jag tänka!”

Jag vet inte varför jag sa så, men det var min magiska formel som inledde den bästa stunden på dygnet. Jag tryckte min lilla rygg mot Tant Gerdas mjuka mage, hon la armen om mig och jag tänkte… Egentligen tänkte jag inte, utan njöt av stunden, av värmen, av att få slappna av, känna mig trygg. Jag tankade kärlek.

Vad tänkte Tant Gerda? Vad hade hon haft för drömmar när hon var ung? Vad tänkte hon om sitt liv i det lilla röda huset med Martin Luther på väggen?

Det får jag aldrig veta.

Forts. i morgon…

Stormen har bedarrat. Detta är min utsikt just nu.

En halv meter snö på fönsterbrädan utanför.

Tre systrar var det som bodde i Östergården. Tre tanter. Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin tänker ni då? Tyvärr inte lika färggranna och tyvärr inte lika roliga. Nej, systrarna Andersson var mycket gamla och mycket religiösa. Stränga med sig själva och andra.

Den äldsta, tant Anna, var 80 år när jag kom dit. Så länge jag minns låg hon i sängen i köket. Hon var inte sjuk, inte senil, bara gammal. Hon låg där i sängen i händelsernas centrum. Hon kunde vara ganska kinkig. Enda gången jag minns att jag sett henne uppe, var när hon hade grälat med sina systrar och skulle visa dem att hon minsann fortfarande dög till något. Då steg hon upp, klädde på sig sina långa svarta kjolar, knöt ett svart huckle om huvudet och gick ut, tog lien och skulle slå gräset vid husväggen. Hon slog lien i foten och fick gå och lägga sig igen. Jag minns inte om hon satt vid bordet och åt med oss och jag såg aldrig att hon gick på dasset.

Vid fotändan på hennes säng låg katten Inga-Lena, en fin trefärgad katt (vit, brungul och svart), som inte var van att bli klappad, utan klöstes så fort man försökte. På nätterna sprang hon ute och friade och fick kattungar som tanterna dränkte i ån.

Tant Augusta var 72 år när jag kom. Hon var den strängaste av systrarna. Hon log aldrig. Hon hade höga kindben, som ofta var rödblommiga, och så var hon hålögd. Både hon och tant Anna hade “ståpissebyxor” under sina långa svarta kjolar. Det var underbyxor som var öppna, ungefär som ett förkläde med korta ben, sydda av vitt bomullstyg. Säkert praktiska när man skulle gå på dasset, men hu så dragiga på vintern.

Tant Augusta var hushållerska hos Farbror Blå, ursäkta, farbror Nat. Han var postmästare i byn sen han pensionerats från sin lärartjänst. Han var änkling och umgicks med tanterna. Han var glad, nöp mig i kinderna och skojade med mig.

Tant Gerda var 64 år när jag kom. Hon var den som hade ansvaret för mig. Jag kallade henne aldrig för mamma, utan bara tant Gerda. Hon hade vanliga underkläder. Hon hade fått utbilda sig till lärarinna på seminariet i Nääs och hade sedan arbetat på Småskolan i byn (klass 1 och 2). Farbror Nat hade antagligen varit lärare på Storskolan (klass 3,4 och 5), så det var därför de umgicks.

Det finns mycket att berätta om tant Gerda, så hon kommer att få ett eget inlägg.

Här är ett foto på tanterna som jag hittat i Leenas album. De sitter på berget utanför lusthuset, som stod en bit bort vid skogskanten.

Från vänster: tant Augusta, tant Gerda och tant Anna.

Tant Anna är på benen, det är sommar, antagligen en söndag efter högmässan och middagen. Då brukade tanterna packa kaffekorgen och gå till lusthuset. De har bytt om från de svarta kyrkkläderna till lätta sommarklänningar och jag hoppas att de njuter av eftermiddagssolen.

Några år senare kom ytterligare en syster till huset: tant Tilda (eg. Matilda), som var tre år yngre än tant Anna. Hon hade gift sig och flyttat till Vänersborg. När hennes man dog, flyttade hon till systrarna.

Vem skulle skicka iväg en tolvåring och en treåring ensamma på en dygnslång resa i dag? Det känns ofattbart. Men nöden har ingen lag och Leena var redan en rutinerad resenär och säkert väldigt ansvarsfull när det gällde att ta hand om mig.

Första gången hon kom till Sverige var i april 1942, då hon kom med lapp om halsen med mina äldre bröder.
Här är hon, 8 år gammal utanför Essunga prästgård, som fungerade som uppsamlingsstation innan barnen placerades ut i familjer.

Leena längst ner till höger. Bredvid henne en av bröderna, som bara var 7år.

Nu skulle vi fara till Fåglum över sommaren. Mamma och pappa hade ju fått lämna sitt hem i Karelen och skulle börja ett nytt liv i Björneborg med två tomma händer. De hade fått ett statligt lån för att bygga hus och båda två skulle börja arbeta på fabrik. Tiderna var kärva. Finland hade en stor krigsskuld att betala till Ryssland, maten ransonerades med kuponger, logistiken var dålig och det fanns ingen barntillsyn.

När hösten kom och skolorna började, for Leena tillbaka till Finland, medan jag stannade kvar över vintern… Jag vet inte om det var planerat från början, eller om det bestämdes under sommaren. När sommarlovet började nästa år kom Leena tillbaka och for hem igen på hösten, utan mig.

Så pågick det några år och jag vet tyvärr inte hur man resonerade. När det gällde det materiella, var det kanske den bästa lösningen för mig. Jag hade tillsyn, fick bra mat och en varm säng att sova i.

När jag var 7 år och skulle börja skolan, kommer jag ihåg att frågan togs upp om jag ändå inte skulle följa med Leena hem till Finland, men då ville jag inte. Visst längtade jag efter mamma och pappa, men plötsligt kändes Finland skrämmande. Dessutom hade jag redan gått ett år i skolan i Fåglum.

Det finns en möjlighet att jag instinktivt förstod att det trots allt inte var ett helhjärtat förslag att jag skulle komma hem. Jag hade ju glömt finskan och den svenskspråkiga skolan i Björneborg fanns i centrum, vilket skulle betyda en resa på
4 km (en väg) med dåliga kommunikationer. Jag förstod av diskussionerna att det skulle bli mycket besvärligt för en 7-åring.

Efter det tog vi aldrig mer upp den diskussionen . Jag stannade kvar och Leena kom och for, tills tant Gerda blev sjuk och dog och jag kände att nu ville jag åka hem.
Då var jag 9 år och hade redan erfarit många avsked och en stor förlust.

Det var faktiskt inte första gången jag gjorde den här resan. Ett år tidigare, hösten 1945, hade mamma och jag rest till Fåglum för att hämta hem syster Leena, som hamnat som krigsbarn hos systrarna Andersson i Östergården.

Mina föräldrar, som nu båda är döda, kom från Karelen, från den del som hamnade på den ryska sidan efter kriget. Befolkningen evakuerades av de finska soldaterna och mamma fick fara iväg med tre små barn, mina äldre bröder och Leena, och höggravid med min andra syster. Hon har berättat att de fick bara ta med sig det de orkade bära själva, så hon klädde på barnen dubbla uppsättningar kläder och band ett extra par skor om halsen på var och en. Pappa var ute i kriget

Vår fina mamma, ung och glad hemma i Karelen.

Så småningom hamnade mamma i Björneborg (Pori), där jag är född. Jag är alltså ett “permissionsbarn”. Mina äldre syskon skickades, tillsamman med ca 65 000 andra finska barn, till Sverige som krigsbarn. Leena hamnade som sagt hos systrarna i Fåglum, mina två bröder hamnade på en bondgård inte långt därifrån och min andra syster hamnade i Västerås hos ett barnlöst par, som senare adopterade henne.

Hösten 1945 trodde man att kriget snart skulle vara över, så mamma och jag for alltså iväg för att hälsa på tanterna som tagit hand om Leena. På resan blev mamma sjuk. Det visade sig vara ‘hiirilavantauti’ alltså musparatyfus, en slags salmonella. Eftersom det är mycket smittosamt, blev hon inlagd på sjukhus och isolerad i flera veckor.

Mitt allra första minne i livet är när vi far och hälsar på henne på sjukhuset och jag får se på henne genom en glasruta. Vi fick inte gå in i rummet på grund av smittorisken.
Jag kommer ihåg en smal säng med vita lakan, ett blekt avlångt ansikte och det svarta håret. Jag kommer ihåg att jag inte fick komma in till henne.

Kriget fortsatte några månader till och tur var det kan man säga, för vi stannade kvar i Fåglum och mamma fick återhämta sig efter sin sjukdom. Vi åkte hem till Finland i februari eller mars 1946.

Här är mamma, Leena och jag på en vinterpromenad i Fåglum.

Titta på min fina mössa. Pälskantad med två stora pompoms mitt på huvudet. Jag står och håller i Leenas skidstav. Mycket symboliskt. Leena var och kom att bli det största stödet i mitt liv.

Tyvärr finns hon inte längre med oss.

I min översta skrivbordslåda ligger ett pass, utfärdat den 29/5 1946 av Länsstyrelsen i Åbo och Björneborgs län, Finland. Passet är giltigt i sex månader och gäller för en utlandsresa.

Stämpeln berättar att jag har utrest den 21/6 1946. Det finns ingen stämpel för inresa i detta pass. Jag skulle inte återvända förrän sex och ett halvt år senare.

Jag är bara tre år och jag reser med min syster Leena, som inte ännu fyllt tolv år. Mamma har följt med oss från Björneborg till Åbo hamn. Nu står hon på kajen bland alla andra som ska vinka av passagerarna på båten till Stockholm.

Detta är ett av mina första minnen. Jag står vid relingen, Leena har lyft upp mig en bit och står bakom mig med sina armar hårt runt min mage. Jag skriker efter mamma. Jag har en tydlig minnesbild av hennes ansikte i folkmassan; ett smalt blekt ansikte, lite på sned, inramat av det korpsvarta lockiga håret. Hon säger att hon ska komma, hon ska bara gå och köpa ett pussel att ha med på resan. Hon går och kommer inte tillbaka…

Mer kommer jag inte ihåg av den resan. Leena har berättat att vi sov i en hytt för 6-8 personer och jag skrek hela natten. På morgonen anlände vi till Stockholm och fortsatte vår resa med tåg söderut. Hur vi tog oss från Skeppsbron till Centralen har jag ingen aning om. Under hela den flera timmar långa tågresan var jag arg och svor på finska. Finska svordomar är mycket uttrycksfulla, mycket r, p och k. (Vem hade lärt mig svära?) Våra medpassagerare matade mig med vindruvor för att hålla mig lugn.

Vår destination var Herrjunga och sedan vidare till Fåglum, till Östergården, där tre gamla ogifta systrar bodde med en stor tavla med ett porträtt av Martin Luther på väggen.