Bio i kväll. Vi såg Anna Karenina efter Leo Tolstojs roman. En film jag verkligen vill rekommendera. Ett riktigt konstverk med många vackra scener och spännande paralleller mellan teater och verklighet. Handlingen är ju som den är... i slutet var jag tvungen att hålla Ronja i handen, eftersom jag visste vad som skulle hända. Efteråt hade vi mycket att prata om och fundera över.

För övrigt har vi hängt upp en lampa i taket i hallen. Äntligen! Jag stod och balanserade på trappstegen och Ronja höll i mig. Hon tyckte faktiskt att jag hade bra balans.

Sen har Ronja lärt sig sticka. Det var inte så lätt i början, men hon har kämpat på och jag tror att hon tycker att det är ganska kul. Vi påbörjade en ny halsduksdel, så hon kommer kanske också att bidra till 1-milahalsduken så småningom.

Nu sitter vi och väntar på Hyacinth.

Ha en trevlig onsdagskväll <3

Vilken trevlig lördagseftermiddag det blev!

Tantteatern, bestående av umeskådespelarna Karin Larson (till höger på bilden) och Kajsa Reicke, underhöll, medan vi i publiken blev bjudna på afternoon tea med scones och snittar.

Tantteatern bjöd på små texter av Ann-Marie Berglund, Kristina Lugn, Pamela Jaskowiak och Frederico Garcia Lorca; sångsnuttar och dans. Jajamensan, tanten kan och vill och de två ’tanterna’ som agerade var suveräna. Igenkänningsfaktorn var hög. Jag älskade dansinslagen, ’fuldans’ skulle dagens ungdom kalla det... jag säger Livsglädje. Jag hade gärna hoppat upp och dansat med.

Få skådespelare kan bjuda på sig själv som Karin Larson.

Publiken bestod faktiskt inte bara av tanter, en och annan farbror hade också förirrat sig dit, då i sällskap med en tant förstås.

Ha en trevlig lördagskväll <3

Den bästa komediserien jag vet går återigen i repris på kanal 7. ’Skenet bedrar’ med kära Hyacinth.
Att få avsluta TV-kvällen med ett gott skratt är väl idealet. Förra julen skulle jag introducera henne för Ronja, som inte sett ett endaste avsnitt. Jag var lite skeptiskt till att en 13-åring av i dag skulle uppskatta den speciella humorn, men hon skrattade högt hela tiden och ville se fler avsnitt.

I kväll har jag varit på bio och sett en fransk film: ”En oväntad vänskap”. Vilken fantastisk film! Gå och se den om ni inte redan sett den. I Umeå går den bara några dagar till.
Sen gick vi och åt en liten kvällsbit och satt och pratade om filmen.

I dag sken solen, men den orkar inte så högt över horisonten än. Endast trädens toppar blir solbelysta och marken ligger i skugga. Men det är vidunderligt vackert. Jag tycker vi har haft en mycket vacker vinter i år. Är det månne för att jag bor nästan mitt i skogen.

Ha en skön onsdagskväll <3

Gårdagskvällen blev riktigt trevlig. God mat och dryck i goda vänners sällskap, vad mer kan man begära? Jag blev både hämtad och hemkörd, fullständig service med andra ord.

I dag gick jag på en långpromenad. Minus nio grader och alldeles vindstilla, det var bara solen som fattades. Den senaste tidens regnande och sedan snöandet på det gjorde att träden var som täckta med kristyr.

Nere vid sjön stod en snögumma och skrek.

Nej, hon sjöng för full hals. En sång, vars toner för länge sedan hade farit ut över sjön och frusit fast i horisonten.

Skaren på snön höll nästan under mig och ute på sjön åkte far och son skidor. Det gick lite trögt. Jag gick längs den mycket smala upptrampade stigen och fick öva balansen.
Jag tog en omväg på hemvägen för att utforska nya delar av Tomtebo och kom till ett område med röda små hus som tryckte sig ängsligt mot varandra. ”Ingen genomgång. Privat område”, stod det bryskt på en skylt och ”Privat parkering” på parkeringsplatsen. Inte så välkomnande, men jag trotsade alla skyltar och gick i.g.e.n.o.m. området. Det fanns inga stängda grindar, så varför inte..., tänkte jag, fast jag kände mig som en inkräktare.

Halsdukar... någon?

Nähä. Då rullar jag ihop dem och åker till Ritva med dem i veckan.

Efter gårdagens mätning har jag nu stickat totalt 96,6 meter. Inte mycket som fattas till mitt första delmål på 100 meter.

Nu ska jag titta på en av mina favoritfilmer: ”Döda poeters sällskap”, som jag hör pågår bakom min rygg. En film som ger det slitna uttrycket ”Carpe Diem” en alldeles speciell innebörd. Hur många gånger tror ni  jag sett den?

Ha en skön söndagskväll <3

Årets första middag. Ugnsstekt lax med bovete, sojabönor, oliver, små plommontomater och strimlad vit- och rödkål.
Jag börjar bra, eller hur?

Ett nytt år har inletts och i år har jag sett alla gamla program på TV som hör till. ’Grevinnan och betjänten’ på nyårsafton; hur många gånger har jag inte sett den sketchen och fortfarande skrattar jag lika gott. Redan innan TV kom satt vi hemma i Finland och lyssnade på Nyårskonserten från Wien på radion på nyårsdagen, följt av backhoppning från Garmisch-P. På senare tid har även filmen ’Ivanhoe’ blivit ett måste på nyårsdagen. Skönt med rutiner som håller på i 50 år och mer.

Min kompis och jag skålade i bubbelvatten och höll varsitt litet anförande till varandra. Jag har haft ett bra år, vilket hon tyckte har märkts på mig. Jag verkar må mycket bättre än på länge. Hon har haft det lite kämpigare, som det kan vara i livet ibland, men vi skålade för att 2013 skall bli ett bra och positivt år för oss båda. Vi känner varandra så väl, så vi vet hur vi ska stötta varandra.

En god fortsättning på det nya året till er alla <3

TV:n står på i bakgrunden och jag tittar med ett halv öga på prisutdelningen av Nobelpriset. Litteraturpristagaren Mo Yan ler med hela ansiktet när han få ta emot sitt pris.

Jag är mest intresserad av damernas klänningar. I år verkar det vara inne med släp. Så opraktiskt i vintervädret och livsfarligt när man ska gå ner- och uppför trapporna till bankettsalen i Stadshuset. De trapporna lär vara svåra att gå i, för stegen är grunda så att man helst vill ta två trappsteg i taget. Men det kan ju inte de fina gästerna göra, så för dem gäller det att trippa.

Tittar på kungligheternas klänningar och tycker att drottning Silvia är väldigt elegant i lilagrå långärmad spets. Släpet är tungt ser jag när de tågar ut. Kronprinsessan Viktoria är så himla läcker i en enkelt skuren glittrande klargrön klänning. Också den med släp och eftersom tyget faller tungt längs hennes ben, så ser hon ut som en sjöjungfru när hon skrider ut. Vad hade prinsessan Madeleine på sig? Det kan inte ha varit något uppseendeväckande, eftersom jag inte ens noterade det. Något väldigt ljust var det visst, kanske rent av vitt?

Nu får jag höra att Circus Cirkör står för underhållningen på festen i kväll. Då måste jag ju fortsätta titta. Samtidigt ska jag göra färdigt mina julkort och göra en ny WC-skylt. Den jag gjorde blev inte fin. Jag ska ge bort den, så därför är jag extra petig.
Jag gjorde ju en vimpel i fjol med bokstäverna till GOD JUL. Tänkte hänga den på utsidan av min dörr, men hittar den inte. Den ligger väl någonstans väl nerpackad. Så typiskt! I värsta fall får jag sno ihop en ny.

Ha en trevlig måndagskväll <3

Japp, nu har jag storstädat vår tvättstuga. Torktumlarfiltret var fullt med ludd och svarta katthår. Jag fick gå upp efter en diskborste för att få rent i alla vinklar och vrår.

Detta evinnerliga problem med gemensamma tvättstugor. Jag är inte småpetig av mig, men i dag hade jag lust att skriva en lapp med de där berömda orden ”Din mamma jobbar/bor inte här” och den skulle nog passa i vårt hus eftersom det bor många ungdomar här. Å andra sidan har vi inga uppskrivna regler som påminner oss om vad vi ska göra för den allmänna trivseln. (Måste fixa det snarast.)

När jag tvättat färdigt torkade jag alltså av alla maskinerna, arbetsbänken, diskbänken, fönsterbrädena och svabbade golvet. Sen klappade jag mig själv på axeln.

I morse tittade jag på reprisen av gårdagens ’Sommarpratarna’. Detta var nog den bästa omgången, främst beroende på att Patricia Tudor-Sandahl var med. Hon är psykoterapeut, vilket märktes av hennes engagemang i de andra deltagarnas berättelser. Hon kunde definitivt ställa de rätta frågorna.

Jag har nog läst alla böcker Patricia Tudor-Sandahl har skrivit... utom den allra sista.

Dagens tema var barndomstrauman, om att bli övergiven eller stå utanför. Tänk så många bottnar det finns i varje människa. Vi bildar oss en uppfattning om någon och sedan upptäcker vi andra, helt oväntade sidor. Det gäller att inte döma någon på förhand.

”Vi är mer lika än olika” sa Patricia.

”Så länge du inte kan förlåta din nästa hans olikhet, är du fortfarande långt bort från vägen till vishet.”
(Kinesiskt ordspråk)

God natt mina vänner <3

Det har blivit mycket TV de senaste veckorna. Vissa program har jag tittat på, men apparaten har stått på i bakgrunden som ’sällskap’ när jag gjort annat eller till och med sovit på soffan. Härom dagen fick jag mig en tankeställare, när jag började kommunicera med TV-apparaten. Jag stod i köksavdelningen och gjorde i ordning något att äta. Bakom min rygg pågick programmet ’112 – på liv och död’. Jag hörde hur en 15-årig kille hyperventilerade och klagade på att han hade ont överallt. Han kunde inte riktigt förklara vad som hänt, utom att han blivit knuffad och stött sig i sidan. Han hyperventilerade riktigt kraftigt och läkaren bad honom lugna ner sig, så att hon kunde undersöka honom. Hon tjatade om att han skulle lugna ner sig utan resultat. Killen fortsatte att hyperventilera och skrek att han hade ont överallt och att han inte kunde känna sina ben. Då vände jag mig om till TV-apparaten och skrek: MEN GE HONOM FÖR FAN EN PÅSE ATT ANDAS I! OCH EN LUGNANDE SPRUTA! HAN HAR JU FÖR FAN PANIKÅNGEST!

Då gav doktorn honom en sån där lång kräkpåse att andas i, men en sån är ju verkningslös för den är för lång. Då hade en plasthandske modell XL varit bättre. Sen fick killen en spruta.

Pojkens föräldrar kunde ingen svenska och en tolk förklarade att trots att han bara var 15 år är det han som har ansvaret för familjen vid kontakt med myndigheter. Då började jag skrika igen. HAN ÄR JU BARA ETT BARN. MYNDIGHETERNA SKA INTE UTNYTTJA HONOM, UTAN PRATA MED FÖRÄLDRARNA VIA EN TOLK.

Då tittade doktorn rakt in i kameran och sa ungefär samma sak.

Tro mig, jag brukar inte prata med TV:n i vanliga fall. Jag känner folk som sitter och fnyser åt folk i TV och säger emot dem m.m. Det tycker jag är lite komiskt. Jag kan på sin höjd applådera ett fint framträdande eller ett bra uttalande. Det kanske är lika komiskt.

God natt mina vänner <3

Hur mycket orkar/vill man se på TV? Just nu blir vi överösta av seriestarter i alla kanaler och det gäller verkligen att välja.

Jag gillar att titta på Projekt Runway och nu börjar även Projekt Accessory på samma kanal. Det är alltid lika spännande att följa kreativa personer.

Under några veckor har jag skrämts av denna annons vid busshållplatsen. Danspalatset Playa del Sol heter programmet, som aviseras med hjälp av en föga smickrande bild av en av deltagarna.
 

Jag tycker det är en elak bild. En överdrivet förvriden kropp och ingen glädje i ögonen.

Jag var tvungen att se det första avsnittet av programmet. Trodde det skulle bli en repris på Täfteålogen, men det var inte så farligt. Inte än i alla fall.

Sen tittade jag på Svenska Hollywoodfruar och det är ju rena underhållningen. Den snälla Maria Montazami fortsätter sitt liv i ultrarapid, men har hittat en väninna som är som en duracellkanin. Gunilla Persson fortsätter att ta sig själv på fullaste allvar och Isabel Adrians överläpp växer i takt med hennes gravidmage. OMG…LOL…

Dallas var ju en serie jag följde en gång i tiden, men nu tänker jag inte se den. Jag klarar inte längre av att se människor vars liv går ut på att vara elaka mot varandra.

Robinson går också bort… *gäsp* Fångarna på fortet? Ja, någon enstaka gång, beroende på vilka som deltar.

Jag är fortfarande fascinerad av Ice Road Truckers (lagom spänning för mig), ser gärna på Halv åtta hos mig och ser fram emot Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre och Sommarpratarna.

När jag flyttar måste jag köpa en TV. Min första platteve och jag har ingen aning vad jag ska köpa. Vilken sort är bäst för mig och min lilla lägenhet? Kanske dags att börja kolla upp.

Ha en trevlig onsdagskväll <3

Äntligen en sommarpratare som engagerade. I dag var det Märta Tikkanens tur. Henne har jag träffat två gånger i verkliga livet. Första gången i Haparanda i början på 70-talet, där hon hade ett kvällsseminarium på Tornedalsskolan för oss lärare och sedan på Noliamässan i Umeå, där hon höll en föreläsning. Den gången mötte jag henne i folkvimlet före föreläsningen och ropade glatt “Hej Märta!”, för att i nästa sekund komma på att jag ju egentligen inte känner henne. Efter föreläsningen gick jag fram till henne och förklarade min ‘framfusighet’. Det var för övrigt inte enda gången jag hejat på ‘kändisar’.

I dag saknade jag för första gången mina ägodelar. Jag hade velat gå fram till bokhyllan och plocka ner Märta Tikkanens böcker för att kunna citera något för er.
Det första jag läste av henne var boken “Män kan inte våldtas”, som kom ut 1975. Jag kommer ihåg debatten som följde efter den. Den handlade mycket om kroppstekniska aspekter, om penetrering i stället för den diskussion jag tror Märta var ute efter.

Märta Tikkanen är väl mest känd för diktsamlingen “Århundradets kärlekssaga”, där hon väldigt öppenhjärtigt beskriver sin passionerade relation med Henrik Tikkanen, men också svårigheterna kring hans alkoholproblem.

Diktsamlingen “Mörkret som ger glädjen djup” är en mycket smärtfylld beskrivning av den tonåriga sonens resa genom hjärnfeber (efter ett fästingbett), psykos och långsamma tillfrisknande. En beskrivning hur det är att stå bredvid och inte kunna göra något för att lindra ångesten och smärtan.

Märta Tikkanen är en kvinna som varit med om mycket i livet och hon säger att ORDEN har varit hennes räddning. “Så länge orden finns, finns jag. Sen kan det göra detsamma.” Men hon påpekar också att orden inte kan användas för att bli kvitt något, utan orden måste användas för att ta sig igenom något.

Lyssna gärna på henne på nätet.

Ha en trevlig söndagskväll <3

Aldrig hade jag väl trott att jag skulle sitta och titta på vampyrfilmer, men ska man umgås med en tonåring så måste man hänga med. Lejonkungen och Harry Potter är ett minne blott, nu ska det vara vampyrer, varulvar, älvor och shapechangers. Ronja är helt såld på serienTrue Blood och den stora idolen är förstås Alexander Skarsgård, eller Eric, hans rollfigur.

I kväll har jag suttit och tittat på de allra första avsnitten av serien och försökt komma underfund med koderna för handlingen och rollfigurerna. Man kanske inte skall analysera för mycket, utan bara låta sig förföras. Jag blev förvånad över att det var så mycket sex och rått språk, för det är väl en ungdomsserie? Mycket blod var det också förstås. Hoppas jag inte drömmer mardrömmar i natt.

Vi hade planerat att scrappa hela dagen i dag, men vi blev lite försenade och trötta och så fastnade Ronja och jag framför TV:n. Johanna satt och experimenterade med att föra över bilder ur tidningar på en canvas. Först limma (med speciallim) med rätsidan neråt, låta torka och sedan blöta med ljummet vatten och försiktigt gnugga bort pappret och voilà, en spegelbild har fastnat på canvasen.

I morgon eftermiddag flyger jag hem till Umeå. Två veckor går fort, men jag tycker jag hunnit med mycket. Nu längtar jag bara att få flytta in i nya lägenheten, men det dröjer några veckor tills dess.

God natt mina vänner <3

I kväll har vi varit på promenadteater i Gamla Stan och sett Molières komedi Den Girige. Vi har alltså promenerat genom gränderna efter skådespelarna, som stannat upp och spelat upp  olika scener på olika ställen. Till slut hamnade vi på en liten innergård, där vi kunde sätta oss och se slutscenen.

Det var onekligen ett annorlunda sätt att uppleva teater och jag tycker att man hade hittat bra lösningar till de olika scenerna. Ändå föredrar jag att se teater och i synnerhet Molière på en scen och i ett slutet rum. Det blir inte samma fart och dramatik i handlingen, när man ska promenera omkring. Det blir svårt att koncentrera sig enbart på pjäsen… jag gick och småpratade med Johanna och fotograferade både det ena och det andra. Jag tror ungdomarna vi hade med oss var mer uppmärksamma.

Här kommer några bilder från pjäsen:

God natt mina vänner <3

I dag var serien ‘Medelålders plus’ så där bra igen.

1. Han: “När man är ung ser man framåt hela tiden… och tänker på hur bra allt ska bli.”

2. Han: “Sen nån gång under livet börjar man se bakåt… och tänker på att det var bättre förr.”

3. Han: “Det betyder att nånstans i mitten var det som bäst… När var det?”

4. Hon: Jag tycker att det är bra nu… också.”

Jag älskar den här serien. Mannen är lite pessimistisk och ängslig, medan kvinnan alltid finner något positivt i allt. Hon lever i nuet. Livet är det som pågår just nu. Var sak har sin tid, var ålder har sina funderingar och förhoppningar.

Dagens sommarpratare i P1 var Gudrun Sjödén. Vanligtvis brukar jag lyssna på reprisen på kvällen, men eftersom det regnar i dag, stannade jag inne och lyssnade på henne medan jag satt och altrade ett nyckelskåp.

Gudrun Sjödén berättade om sitt liv och sin karriär. Hon har varit med om mycket, bl.a. blev hon sjuk i cancer när hon var bara drygt 30 år. Nu har hon fyllt 70 år, men är fortfarande kreativ och produktiv. Hon sa bl.a. att “…i backspegeln ser trista händelser ut som viktiga händelser som förändrat och kanske till och med förgyllt mitt liv.” Javisst, ibland tvingas man till förändringar som man inte alltid kan uppskatta förrän man ser dem i retrospektiv. Så är livet. Fast ibland kan jag inte låta bli att fundera hur mitt liv hade blivit om inte det och det hänt…

Jag tog alltså fram mina scrapsaker i dag och skall fixa ett nyckelskåp. Jag hann göra grundjobbet och i morgon ska jag pimpa det. Det kommer att gå i steampunk-stil. När jag levererat det till den som ska få det, ska jag visa det. Det var himla kul att sitta och pyssla igen.

Nu ska jag gå ut och gå i regnet.

Ha en mysig tisdagskväll <3

Det här blev tydligen en vecka med pirattema. Som av en händelse kom skeppet Bounty seglande och lade till på Skeppsholmen.

På Bounty har man spelat in många storfilmer , bl.a.’Myteriet på Bounty’ med Marlon Brando och ’Pirates of the Caribbean - Död mans kista’ och Pirates of the Cribbean - Världens ände’. Självklart ville flickorna fara dit och titta.

Tänk att både Marlon Brando och Johnny Depp har rört vid det här rodret! Jag tror att Ronja till och med kysste det.

Det utskjutande fönstret var precis så skevt och vint som det ser ut.

Något stämmer inte i kajutan innanför. Kan ni se vad det är?

Ronja ville ha ett kort på en utav dagens besättning - den ‘moderna piraten‘. Den här killen hade ett kompass tatuerat i nacken. Det var häftigt. Han hälsar till er alla!

Vi blev riktigt upprymda av dagens äventyr och gick och godfikade i Gamla Stan. Sen började det regna, men ingenting kunde förstöra vår fina dag, som slutade med att jag uppfyllde Ronjas önskan om en tjusig rosa Adidasväska till skolstarten.

Ha en trevlig måndagskväll <3

I dag har jag träffat Gun-Britt, min barndomskamrat från Fåglum. Sist vi träffades var just i Fåglum för snart ett år sedan. Vi pratade bort ett par trevliga timmar över en kopp kaffe.

Sedan mötte jag upp tre biosugna tjejer och vi såg den senaste Pirates of the Caribbean-filmen i 3D. Jag har aldrig sett en film i 3D förut och det var det häftigaste jag gjort på länge. Jag duckade några gånger när svärden ven över huvudet i slagsmålsscenerna, eller när vattnet verkade stänka in i salongen.
Filmen var jättebra; spännande och rolig med vackra scener och fantastiska effekter. Ibland behöver man bli road av lite underhållande äventyr.

Vi skrattade gott åt våra 3D-glasögon. Ronja var den enda som inte hade ‘dubbla’ glasögon. Så här fin var hon i sina.

Johanna och Joanna var riktigt tjusiga.

Och jag kan också se tuff ut.

God Natt mina vänner <3.

Det jag gillar med utmaningar på bloggen är att man får en orsak att tänka till, rota bland (gamla) foton och skriva om saker som det annars inte kanske finns någon anledning att skriva.

Jag berättade ju att jag sytt kostymer till en teaterföreställning. Året var 1964 och jag studerade vid Åbo Akademi. Vår engelske lektor McCormick var mycket teaterintresserad och samlade ihop några hugade studenter för att uppföra en 1700-talspjäs: “She Stoops to Conquer” skriven av O. Goldsmith. Det är en komedi om jag inte minns helt fel. Jag ville inte ha en roll, men jag ville vara med. Det bestämdes att lektorns fru och jag skulle sy kläderna. Vi hade inga pengar, så vi tiggde billiga bomullstyger på en stuvbutik och använde vår fantasi. Vi satt hemma hos lektorn och turades om att sy på symaskinen. Parets lilla son fick stå i lekhagen mitt på golvet och titta på, eller så lyfte vi in bordet med symaskinen i hagen när han ville vara utanför.

Här kommer bevis på vad vi åstadkom.

Lektorns fru designade och sydde klänningarna och jag klädde upp de manliga skådespelarna. Det här är huvudrollsinnehavarna. Den fina klänningen var grönt bomullstyg och mansrocken var vinrött lite tjockare tyg. Västarna är ‘fusksydda’ som förkläden och knapparna målade jag med svart tuschpenna. Det vita kråset är sytt av babyns glesvävda tygblöjor. Peruker och fina möbler lånade vi från Åbo SvenskaTeater.

Här är två av de intrigerande birollsinnehavarna.

Här ser man de målade knapparna. Det skulle vara många tättsittande knappar och det hade vi inte tid med. Skorna fick silverspännen av pappbitar överklädda med aluminiumfolie.

Här tackar vi för applåderna. Jag är med (i rutig väst) och har också fått en blomma. Lektor Mcormick (längst tillhöger) har fått en hel bukett.
 

Vi spelade nog bara två föreställningar. Förutom att jag sydde kläder, skrev jag program och hjälpte till bakom scen. Jag gillar att fixa och trixa och hålla koll i bakgrunden. Den idealiska assistenten, med andra ord. Vi hade väldigt roligt hela tiden och det var roligt att få tänka tillbaka och berätta om det.

Ha en skön torsdagskväll <3

I måndags blev jag uppringd av en reporter från en radiokanal med anledning av mitt blogginlägg om TV-programmet “Dansbanan i Täfteå”. Hon ville ställa några frågor. Bland annat undrade hon hur jag tycker att norrlänningar beskrivs i massmedia. Jag hänvisade både till Norrmejeriernas reklam och den berömda ölreklamen, där ’norrlänningen’ är en skådespelare från en helt annan del av Sverige. Till sist frågade hon om jag själv har vuxit upp i Norrland och det har jag ju inte, så jag är på inget sätt jävig i mina åsikter.

I går fick vi då se del två av programmet och jag blir mer och mer konfunderad. Kameran tycks älska att förfölja Signar. I går for han som en skottspole hit och dit för att fixa elavbrottet. Inte underligt att han var på dåligt humör och hängde upp sig på att bandet spelade i fel takt. Någonting måste man skylla på. Men det verkade som att de som kommit dit för att dansa, tyckte allt var bra. Varför visade man inte dem i stället för att hänga efter Signar? Jag hade gärna sett vad danspubliken gjorde under elavbrottet, men det kanske var för mörkt…

Sen tycker jag inte att det fanns någon anledning att gå in på Kristoffers uppväxt. Det hör hemma i ett annat program. Jag hade varit nöjd med uppgiften att han nu bor hos sina morföräldrar.

Kontentan av gårdagens program blir GÄÄÄSP! Det enda intressanta var när Kristoffers flickvän kom ridande till daten på sin fina häst. Det var en vacker scen. Även när de unga tu gick på en skogsväg mot solnedgången. Där fanns en fin känsla.

Jag skall fortsätta titta på den här serien. Varför? Jo, jag hoppas fortfarande på glimtar av ljusa sommarkvällar, vacker natur, dansglädje och musik.

I kväll är det akvarellmålning. Just nu är det -18 grader och det småsnöar. Lite grinigt väder att promenera hem i senare i kväll. Jag får klä mig ordentligt och se till att inte glömma gåstavarna.

Ha en trevlig onsdagskväll <3

Gårdagens snackis vid fikaborden i Umeå med omnejd var utan tvekan dokumentären “Dansbanan i Täfteå” i SVT 1. I sex program ska vi få följa livet kring och på dansbanan sommaren 2010.

Jag älskar dansbanor. Under några somrar i min ungdom i Finland åkte jag varje lördag till någon utedansbana utanför Björneborg. Många gånger fick jag skjuts på motorcykel, utan hjälm med bara en schiffongscarf knuten runt huvudet á la Audrey Hepburn. Den Bardot-rutiga sommarkjolen fladdrade i fartvinden och livet lekte.
Jag har däremot aldrig varit på dansbanan i Täfteå, trots att det inte är långt dit.

Jag tänkte att ett program om en dansbana kan ju bli hur härligt som helst, men vad ska man säga efter första avsnittet? Är det inte lite Ullared-stuk över det hela? Chefen för Ullared går upp på taket och inspekterar sina domäner, medan åkeriägaren bestämmer över “hyllan” på campingen i Täfteå. Den ensamme lagerarbetaren (har-glömt-vad-han-heter) i Ullared har ersatts med den lika ensamme experten på dansmusik och dansband. De fanatiska shopparna har blivit dansentusiaster, som gärna visar upp sig och sina kreationer.

Var hittar produktionsbolagen alla original? I verkligheten härliga människor, men som i det hårt klippta filmmaterialet riskerar att  framstå som något helt annat. Den äkta glädjen går lätt över i komik. Är det det som är meningen? Att vi ska skratta åt ‘tokarna’?

Utan Signar skulle det inte ha blivit något program, för det är han som ser till att dansbanan överhuvudtaget existerar. Utan Signar, hans fru Majlis och några av traktens ungdomar, skulle dansbanan ha grott igen för länge sedan. Det framgick klart och tydligt i programmet.
Men var det någon mer än jag som tyckte att kameran dröjde sig kvar pinsamt länge vid Signars framfart på dansgolvet. Jag satt bara och väntade på att han skulle halka omkull på det vältalkade golvet och bli sittande med peruken på sned.

För första gången i mitt liv tog jag fram ‘skämskudden’ (= jag stirrade på gardinen i stället) och är därför inte säker på om jag uppfattade slutet rätt. Försökte Signar locka in en kvinna i husvagnen, medan fru Majlis jobbade i kafét?

I kväll är det vattengympa. Tjolahopp.

Ha en bra torsdag <3

I morse vaknade jag upp mitt i en sagovärld. Det var -21 grader och allt var frostigt vitt.

Jag gick från fönster till fönster alldeles förtrollad. Inte en rörelse, inte ett ljud; hela världen höll andan i köldens grepp.

I går skulle man svara på en fråga om rosfeber i “Fråga doktorn” i TV. Doktorn verkade vara lite irriterad över frågan för det hade hon ju svarat på flera gånger redan. Lite feber och en rodnad på huden. Måste behandlas så att det inte blir blodförgiftning. Det verkade väldigt lättvindigt, tycker ju jag som nu har haft värk och svullnad i tre veckor.

I går var jag hos distriktssköterskan på vårdcentralen och fick benet omlagt. Hon sa att det är vanligt att det blir sådana här sår/ blåsor och lovade mig att det skulle bli bra. Jag litar på henne, för hon har nog en hel del erfarenhet. I morgon ska jag dit igen.

Sen skulle jag titta på “Svenska-hjältar galan” och eftersom jag vet att jag brukar sitta och gråta hela tiden, bestämde jag mig för att distrahera mig och slå in julklappar medan jag tittade. Jag lyssnade alltså mest på Marks underbara finlandssvenska och tittade bara när det var underhållning eller prisutdelning på scenen. Jag har ingen aning om vilka som satt i publiken.
Jag är väldigt imponerad av den unge mannen som hade förhindrat att en liten flicka blivit strypt av en drogpåverkad kvinna. Fast jag blev väldigt besviken när han berättade att det stod en massa människor omkring och förskräckt tittade på, utan att hjälpa honom. Tyvärr är många rädda för att ingripa.

Jag hittade bl.a. ett rustikt papper och turkost snöre på Lagerhouse. Man behöver inte alltid använda rött.

I morgon ska jag posta mina paket och julkort. Eftersom jag inte kan/ skall gå långa sträckor, har jag planerat logistiken noggrant. Jag gillar ju att åka buss och har tid att göra det, så det gör ingenting om det kommer att bli en del omvägar och byten.

Vi hörs igen när jag hittat hem.

Ha en fin tisdagskväll <3

Jag har fått nya vanor. Jag vaknar tidigt och kan inte somna om, så jag stiger upp, går ut efter tidningen och äter frukost. Jag sätter också på TV:n. Sen brukar jag somna igen på soffan med TV:n på.

I går vaknade jag till plötsligt och trodde att jag såg ett spöke från gångna tider i TV:rutan. Det tog ett tag innan jag kom på att det var Stephanie i “Glamour”. Tänk att den serien fortfarande går på TV. Först tänkte jag att det måste vara gamla avsnitt i repris, men sen dök Brooke upp i rutan och oj, oj, så hon hade åldrats. Jag började fundera när jag såg på den serien… det måste ha varit för 30-40 år sedan. Jag tittade lite nu och då för det gjorde ingenting om man missade några avsnitt, eftersom intrigerna alltid var de samma.

Sen blev jag tvungen att googla och fick veta att serien började sändas i Sverige 1989. Det är ju bara 20 år sedan. Då var det på 90-talet jag såg den och det är ju inte så länge sedan. Då är det ju bara att hoppa in i handlingen igen. Undrar hur han den där snygge sonen ser ut i dag?

God Natt <3

Har precis tittat på premiärprogrammet av “Så mycket bättre” på TV4. Så mycket sångglädje och så många känslor! Vi har skrattat och gråtit om vartannat.

Sju sångartister träffas under en vecka någonstans på Gotland och tolkar varandras sånger. I det här programmet var Lasse Berghagen värd för dagen och de andra medverkande sjöng var sin sång av honom sin egen tolkning. Bl.a. rappade Petter en helt egen version av “Stockholm i mitt hjärta”. Bäst tyckte jag om Petra Marklunds finstämda tolkning av “Teddybjörnen Fredriksson”.

Det blir sju program till och jag kommer inte att missa ett enda.

För övrigt har dagen gått i huslighetens tecken. Jag har städat, strukit ren duk på bordet, lagat lax i ugn med rostade grönsaker och bakat en blåbärs/hallonpaj. Jag måste rent av klappa mig själv på axeln.

Dagens citat: “Jag köper alltid ekologiskt (öl), för då behöver jag inte välja“

Ha en skön lördagskväll <3.

I kväll har jag varit på Norrlandsoperan och sett genrepet på Dancer in the Dark. Operan baserar sig på Lars von Triers film med Björk i huvudrollen och är ett samarbete med Det Kongelige Teater i Danmark.

Det är en mörk berättelse om Selma, som lider av en ärftlig ögonsjukdom och är praktiskt taget blind. Hon arbetar och sparar pengar till en ögonoperation för sin som, som har ärvt samma sjukdom. När verkligheten blir för tung, flyr Selma in i en fantasivärld där hon sjunger och dansar, därav titeln.

Jag tyckte mycket om Lars von Triers film, främst för att Björk gjorde en fantastisk rolltolkning av Selma.

I operan, som sjungs på engelska, har handlingen förkortats till 70 minuter (utan paus). Det var täta minuter. Scenen var uppbyggd som en gotisk kyrka med en massa stearinljus. Stämningen var freaky. Personerna som agerade som ’statister’ och ‘scenommöblerare’ var en extremt tjock man, en lång kvinna med anorexismala armar och ben, tvillingsystrar med grått hår i knut m.m. Som sagt freaky.

Jag satt hela tiden och funderade på vad det hela egentligen handlar om. Selma är, å ena sidan, en naiv, godhjärtad kvinna, som för den skull råkar mycket illa ut; å andra sidan uppoffrar hon sig på grund av sin väldigt starka övertygelse.
I slutet kände jag dock att jag ville skrika åt henne: “Sluta spela martyr, du måste ta ansvar för din son!”

På fredag (15/10) är premiären och jag ser fram emot recensionerna i tidningen.

För en stund sedan vräkte regnet mot fönstret och det stormade ordentligt i 10 minuter. Nu är det lugnt igen. Var just och kollade att min cykel stod upprät på gården.

God Natt mina vänner <3