Big Bang i skallen

Att all energi, ork och lust till att tänka/göra något annat efter en dag på NUS är som bortblåst, är för mig ofattbart! Ska det verkligen vara såhär? Är det så att mitt liv är mitt jobb? Ska jag inte kunna ha en mer aktiv fritid än vad jag har nu pga att orken är bortblåst efter en dag på jobbet? Ska mitt barn behöva lida med en tråkig, trött och dåsig morsa för att hennes jobb är så ansträngande? Ska det verkligen vara mer jobbigt att jobba än att va mamma till en trotsig treåring? Kanske beror lite på jobbet  iofs, men utmattningen i både kropp och knopp är ju obeskrivlig när man kommer hem efter ett pass! Det finns inget som är så jobbigt som att ha avslutat ett arbetspass. Det är nog kanske det värsta. Att faktiskt hinna stanna upp, landa och ta tillbaka andan…gå och kissa…det är då verkligen kommer ikapp och allt bara smäller till. Som Big Bang i skallen.

Så känns det för mig. Kan bara tala för mig själv men jag vet att det är fler som känner igen delar av hur det är när man har det jobb vi har.

Idag har det varit en intensiv dag på min avdelning. Vi har, likt så många andra avdelningar, mycket patienter som behöver akut/vård, kort om personal som kan ta hand om dessa och ostrukturerad planering för att få saker och ting gjorda. Jag upplever iaf att det är ostrukturerat. Men det är väl en bieffekt av brister på rätt folk på rätt ställe, nytt folk och folk helt enkelt. Det är bara så att det alltid behövs mer/nytt folk.

Jag hoppas att morgondagen blir så mycket bättre än vad den här dagen varit! Jag vill vara piggare, starkare, gladare och mer skärpt i skallen för jag har en klump i magen som säger att det kommer att behövas..