Tyvärr är det inte alltid så, vi är helt enkelt naiva i våra föreställningar. Nu är det inte så viktigt för gemene man om han eller hon saknar djupare insikt om universums detaljer, men när de vi skall lita till i vår vardag också fintas upp på läktaren av de som antas utgöra kunskapseliten så är det allvarligt.

De näringsrekommendationer vi får oss till livs är resultatet av helt andra krafter än den rena vetenskapliga processen. Av naturliga skäl är världens livsmedelsindustri penningstinn, alla måste vi äta och i den ekonomiskt välmående del av världen dit Europa och Nordamerika hör produceras större delen av relativt få gigantiska industrikonglomerat med ännu färre ägare.

Denna koncentration har av naturliga skäl inget särskilt startdatum, men som mycket annat har det en militär bakgrund. Minns att de hitte-på-fetter som kallas margarin uppfanns av kemisten Hippolyte Mège-Mouriès för att den franske kejsaren Napoleon III behövde tillräckligt med mat för att föda sin armé utöver den växande stadsbefolkningen som inte längre var produktiv i jordbruket.

Andra Världskriget inleddes hösten 1939 och innebar en omfördelning mellan den tärande delen av befolkningen, militären och deras understödskrafter, och en minskande produktiv sektor. Detta var alldeles särskilt tydligt i England som dessutom drabbades av kraftigt reducerade importer från sina kolonier beroende på att Tyskland inledde ett oinskränkt ubåtskrig.

Till en början intog USA en isolationistisk inställning, man ville hålla sig utanför ett förödande krig som åtminstone till en början föreföll vara en strängt Europeisk ensak. Med tiden kom man dock på andra tankar, de ekonomiska fördelarna man såg i att förse stridande i Europa syntes mycket lockande. Däremot var det ingen idé för mindre företag att ge sig in på den marknaden, därför skapades och växte gigantiska företag.

Vad gäller kriget vet vi hur det gick, men vad som kom ur matindustrierna efter fredsslutet är mindre känt. Av lätt förståeliga skäl lades de inte ner utan började konkurrera på den enorma konsumentmarknaden. Där har man använt vanliga ekonomiskapande metoder, nämligen effektiviseringar, allt billigare råvaror, global handel, kemister samt marknadsföring av alla de former.

I detta sammanhang använder jag begreppet marknadsföring i en vidare betydelse än betalda annonser i tidningar och andra media. Man insåg tidigt att det gällde att få omfattande acceptans för sina nya och ibland mycket avancerade produkter som avvek från det som av tradition använts som mat. Till detta använde man en kombination av “vetenskap”, reklam samt politiska påtryckningar och i rätt många fall rena och skära lögner.

Forskningsfusket! av docent Ralf Sundberg beskriver en räcka händelser och ohederliga människor såväl som ett antal nyttiga idioter som ibland av okunnighet, ibland snöd vinning av pengar eller prestige har påskyndat eller åtminstone tillåtit en osund utveckling av livsmedelsindustrin. Det är en svidande vidräkning av människor och beslut som lett fram till utvecklingen av många av dagens metabola sjukdomar som diabetes, fetma samt hjärt- och kärlsjukdomar.

Jag rekommenderar Forskningsfusket! till alla som bryr sig om av vad man äter, till alla som undrar över vad som menas med “vetenskapliga studier”, läkare, dietister, kostchefer och matansvariga för barn, sjukhus samt vårdinrättningar av alla de slag.

Dessutom borde den vara självklar litteratur i varje rum på Livsmedelsverket i Uppsala.

Forskningsfusket!
Ralf Sundberg
Optimal förlag
ISBN 978-91-7241-221-7