Det är mycket tal just nu om olika politiska skalor, som höger-vänster, Gal-Tan, och annat. Men det finns ytterligare en sak som skalorna missar, och det är det som de olika partierna ser som samhällets slutpunkt. Och då kan man konstatera att samtliga partier inom grönvänstern och Åkessons gäng delar samma hållning, att det ska finnas ett ”färdigt” samhälle där alla lever i fullständig lycka och harmoni. Låt sedan vara att de har helt olika syn på hur det färdiga samhället ska se ut.

I korthet vill s och v se ett socialistiskt lyckorike där det mesta på olika sätt kontrolleras och/eller ägs och drivs av stat och kommun. Det vill säga all verksamhet av betydelse. Därav det envisa tjatet om det förkastliga i vinst i privata företag inom vård, skola och omsorg.

För nissarna i mp är det en aning annorlunda. De skulle antagligen ställa upp på en del av en socialistisk vision, men vill säkert gå än längre och riva ner det mesta av industri och jordbruk och återgå till något slags bysamhälle där alla sitter runt elden och dricker maskroste sjungandes Fridolins visor.

Återstår så Åkesson och de brunblå dårarna. De vill se ett slutet samhälle där media och kultur sjunger nationalismens lov och där allt utifrån kommande, människor såväl som varor och tjänster, i görligaste mån ska hindras. Självförsörjning är ett ideal. Något som de delar med de övriga i kategorin.

För liberaler är det annorlunda. Vi ser inget hot i en dynamik i samhället och har inga visioner om ett samhälle som är färdigt och oföränderligt. Traditionellt konservativa brukar inte motsätta sig förändringar som sådana, men har en tendens till senfärdighet, vilket ligger i ideologins natur.

Det här innebär att de är upp till bevis för vår hållnings företrädare att belägga varför vår framtidsbild är den riktiga. Det är en viktig liberal uppgift.