Regeringsbildningens olika turer går vidare. Det känns som ett nervkrig, vilket det sannolikt också är frågan om. Nyckeln sägs finnas i mitten, det vill säga L och C. Märkligt nog tycks ingen, i varje fall inte i medierna, längre betrakta MP som något mittenparti. En gång i tiden lanserade man sig som något alldeles nytt, något som inte passade in i ”1800 – talsideologierna”, som man uttryckte det.

Det var i och för sig korrekt och ändå inte. Partiet vilar på den civilisationskritiska strömning som kallas romantiken, som är lika gammal som såväl liberalism som socialism. Men färgat som partiet var av det 70 – tal då det formades, är det lika rött som grönt. Inte utan skäl har MP i Sverige betecknats som meloner. Gröna utanpå och röda inuti.

Till samma strömning hör också Åkessons gäng. I dess fascistiska form, alltså. I går hade man den dåliga smaken att släppa in honom i TV – studion där vi fick höra en vanliga gråtvalsen om att ingen vill tala med hans parti.

Nej, och det tycker jag inte heller att man sak göra. Att på ett eller annat sätt blanda in nazister i processen är direkt farligt. Vi bör påminna oss om hur det gick när högern slog sig ihop med Hitler. Sex år senare var kriget ett faktum. 50 miljoner döda och ett sönderslaget Europa, Det var resultatet.

I dag ser vi hur det fascistiska arvet gör sig gällande. Som en historiens paradox uppträder nu Putin precis som Hitler gjorde. Just i dag, den 30 oktober 1941 inledde tyskarna belägringen av Sevastopol på Krim. Samma Krim som Ryssland nu annekterat.

Hot utifrån och hot inifrån. Det är bara att agera därefter.