Politiska allianser, såväl mellan länder som inom dem, är i allmänhet inga bestående fenomen. Ungefär som att oåterkalleliga besked bara är oåterkalleliga tills de ändras, som någon har uttryckt det.

Beskedet om att Kristersson kommer att föreslås som statsminister är bara ytterligare ett exempel på att alliansen är död. Den bildades för att bryta socialdemokraternas till synes eviga regeringsinnehav. Det lyckades också, men då är dess syfte uppnått. Någon nytta gör den inte längre. Särskilt som M tydligen hindrat Annie Lööf från att försöka bilda en regering.

Släpps Kristersson fram, sker det i så fall med Åkessons stöd. Och det kan inte L och C acceptera. Återstår en regering i mitten över blockgränsen. Därmed har Kristersson själv sågat av den alliansgren han så envist suttit på.

Allianser kan skifta, den här kan mycket väl återuppstå i framtiden, men just nu är den förbrukad. Just den här dagen, den 5 november 1854, segrade britter och fransmän över ryssarna i slaget vid Inkeman under Krimkriget. Drygt ett halvsekel senare var de forna fienderna allierade mot Tyskland och Österrike-Ungern i en kraftmätning som krossade tre kejsardömen.

För Rysslands del hjälpte det inte att de allierade sig med britter och fransmän. Frågan är förstås vilka som segrar och förlorar i de nya samarbeten som med nödvändighet måste etableras i svensk politik.