Så passades bollen vidare till Sjöstedt. Som jag ser det, sa han det han måste säga. Egentligen självklarheter som att partiet (tyvärr, får man väl säga) är en del av Riksdagen och svensk politik i stort och att man avser att driva förslag i utskotten och samarbeta med såväl S som andra när det passar.

Om man läser mellan raderna, är det tydligt nog att Sjöstedt avser att få dit Löfven som statsminister. Formuleringarna om partiets inflytande må vara svårsmälta, men alternativen, extraval eller Kristersson, ses som något värre.

Sjöstedt må vara kommunist, men han är ingen dumskalle. På den tiden han var ny som ledamot av EU – parlamentet möttes vi i några debatter om samarbetet i allmänhet och euron i synnerhet. Han var givetvis tämligen enkelriktad i sina inlägg, men han visade emellanåt att han – faktiskt – tagit intryck och lärt sig av tiden i parlamentet att det inte går att enbart säga nej, nej och nej i längden. Därför tror jag att det nu håller på att divergera mot en regering Löfven med budgetsamarbete över blockgränsen.

Samtidigt fortsätter man inom högern att gnälla ut sin bitterhet och tjata om den underbara alliansen som nu torde vara avskriven. På ett sätt begripligt. Någon annan väg till inflytande över politiken än genom samverkan med L och C finns inte för M och KD. Men när de gjorde valet att sälja sina själar (om de nu är värda något) genom att luta sig mot Åkessons nazister, var det dödsstöten för alliansen.

Läser att just i dag, den 14 januari 1357, slöts stillestånd mellan kung Magnus Eriksson och hans son Erik i Lödöse. De kom överens om att dela på makten istället för att kriga mot varandra.

Släkten är värst, heter det. Och det är dessutom tydligt nog att regeringsbestyren inte var enklare eller fredligare förr i tiden.