En evig(?) fråga när samarbetet i Europa diskuteras är detta med överstatlighet. Det ses fortfarande som något mer eller mindre suspekt. Det framgick inte minst när Åkesson la ut texten om SD: s utgångspunkter inför valet i maj.

Kravet på utträde ur EU var inte aktuellt att driva, fick man veta. Underligt, med tanke på att nu när britterna ska(?) lämna samarbetet, borde det väl väcka entusiasm bland ”utträdarna” till höger och vänster. Men så är det inte, vilket är begripligt med tanke på hur processen för just britterna ser ut att arta sig.Som de tvättäkta populister de är, väljer Åkessons gäng den enkla vägen, och talar om att ”förändra inifrån”.

Åkesson gled dock ordentligt på formuleringarna. Överstatlighet var visserligen i princip förkastligt eftersom det ger andra politiker än svenska sådana makt över saker och ting också här i Sverige, men en del överstatlighet var kanske ändå bra, på miljöområdet och när det gäller den inre marknaden. En företeelse som Åkesson föreföll gilla högt och rent.

Hur går det här ihop? Svaret är förstås att det gör det inte alls. Men att använda överstatlighet som ett skällsord i debatten är ett knep som EU – motståndarna gärna tar till.

Att vara för ett utvecklat samarbete och bejaka överstatlighet är i och för sig inte riktigt samma sak, även om vi liberaler brukar höra till dem som förespråkar överstatlighet i syfte att effektivisera samarbetet.

För det är ju precis vad det är frågan om. Mellanstatligt samarbete, där alla har vetorätt, är inte per definition mer demokratiskt än överstatlighet. Att majoriteten beslutar brukar höra till det vanliga i de flesta sammanhang.

Här där vi bor, har vi en samfällighet omfattande 27 radhus. När beslut skulle fattas om att byta tak, menade en av deltagarna på årsmötet att det borde väl varje länga (det finns fem sådana) själv kunna ordna, eller rentav varje enskild fastighetsägare.

Svaret blev att taken var samfällighetens rätt och skyldighet att hantera och att det inte fanns någon möjlighet att överlåta detta till var och en. Och det blev också mötets beslut.

Att sköta gemensamma uppgifter inom ramen för de regler man har kommit överens om genom majoritetsbeslut, brukar vara det bästa, både praktiskt och principiellt. Men det är väl svårt att fatta för de som envisas med att hävda att de genomgående borde ha 17 procents inflytande över allt som riksdagen bestämmer, annars tycker de att de är mobbade.