Debatten om de så kallade ”IS – krigarna”, och då menar man inte hockeyspelare, går vidare. De flesta inläggen går ut på att de under inga omständigheter borde få komma hit igen, oavsett om de nu är svenska medborgare eller inte. De borde fråntas sitt medborgarskap, hävdar en del. De ”glömmer” då att det inte finns någon sådan möjlighet i svensk lag. Vi kan omöjligen hindra svenska medborgare från att resa in i landet.

Lagen kan ändras, hävdas det då, och det kan den. Men då detta är en grundlag, går det inte så fort. Sådant här är aldrig heller bra att göra i affekt. I alla händelser kan sådant inte ske retroaktivt, så de som det nu talas om, berörs hur som helst inte av en sådan eventuell ändring.

Det vore givetvis bra om de dömdes för de brott de har begått på plats, men om det nu inte går är det vår skyldighet att lösa den uppgiften.

I dag, den 27 februari 1940, anlände de första svenska frivilliga fronten under finska vinterkriget. Säkert hade de som valde att ta det steget olika skäl till det. Övertygelse om vikten av att stå emot den röda faran från öster var säkert vanlig. andra lockades av äventyret eller så hade kanske skäl att bryta upp från en tillvaro hemmavid som de var missnöjda med.

Precis som svaren på dessa frågor var skiftande då, är de säkert det nu också bland de som nu i spåren av IS nederlag vill och måste åka därifrån. En del av dem är svenska medborgare. Kanske födda här. Det är, som sagt, vår skyldighet att utröna om de har begått brott och lagföra dem om så visar sig vara fallet. Vi varken kan eller borde pådyvla andra (läs: kurderna) den uppgiften.