Hemkommen efter rehabträning. Trött blir man, men det märks ändå att det går framåt. Den här sortens skador får man inte ta på en höft (ha ha).

Farorna med pengatvätt får man inte heller ta lättvindigt. Det är det en och annan som får erfara just nu. Med största säkerhet har vi inte sett slutet av detta på långa vägar än.

Vad man kanske inte tänker på är att det går att konstatera att det här, precis som så mycket annat elände, kan spåras tillbaka till Lenins bolsjevikiska statskupp 1917. Inte nog med att hela den skräckepok som följde krävde miljontals liv. Samhällen och människor slogs sönder och oersättliga kulturella värden gick förlorade. Bara för att nu nämna något.

Det som kom att hända efter kommunismens fall var att skrupelfria aktörer lade beslag på de tillgångar som ändå fanns i Ryssland. Något fungerande rättsväsen fanns inte (och finns inte nu heller). Men om man ska försöka se till att inte maffiabossen själv, alltså Putin, lägger beslag på slantarna, är det nog lämpligt att försöka gömma undan dem, Vilket var precis vad man har gjort. Swedbank och andra fungerade här som både tvättomat och bankomat.

Här har vi alltså ett exempel på arvet efter kommunismen. Kan vara värt att påminna om. Ett annat exempel är – faktiskt – att kommunismen kom att utgöra grogrund för fascism och kommunism. Mussolini inledde sin bana som kommunist och det parti Hitler gick in i och tog över hette nationalSOCIALISTISKA tyska arbetarpartiet.

En annan förgrundsfigur inom samma läger var Franco. Den 28 mars 1939 intog hans fascister Madrid och skulle komma att sitta vid makten fram till 70 – talet.

Till sist föll dock regimen. Det gör allt tyranni till sist.

Turerna kring brexit snurrar på allt vildare. I dag vet – bokstavligen – ingen vad slutresultatet kommer att bli. Blir det ett avtal och hur kan det i så fall komma att se ut? Att vara i EU eller icke vara i EU. Det är frågan. Som den kanske skulle ha formulerats av en viss engelsk dramatiker.

Britterna har genom åren presenterat många kända retoriker. Både i tal och skrift. Just nu kanske May får fundera över Churchills svar på frågan vilka egenskaper en politiker måste ha. Hans svar var att en politiker måste ge en trovärdig bild av den verklighet han vill se och hur politiken som ska bära oss dit ska se ut. Och sedan, menade han, måste man också kunna förklara varför det inte blev så.

Hur det än blir, ett avtal är väl ändå det troliga. Sådana kan dock, som bekant, både ändras och brytas. Sverige och Danmark ingick den 27 mars 1794 ett väpnat neutralitetsförbund. I längden misslyckades båda länderna att balansera mellan stormakterna under det vi kallar Napoleontiden. Avtalet visade sig inte ens vara värt papperet det skrevs på.

Återstår att se hur det blir med britternas situation. De var ju i allra högsta grad aktiva också 1794. Den här gången är de dock inte längre de som innehar styrkepositionen.

Det finns en – olycklig – tendens i så gott som alla mänskliga samhällen och sammanslutningar att vilja se en, som det heter, stark ledare. En som kan visa vägen till den strålande framtiden. Trots alla nedslående belägg för hur det då kan sluta, finns tendensen där även i dag.

I Sverige infördes kungligt envälde under Karl XI. Vilket i realiteten var ett slags militärdiktatur. Och militären var en slagkraftig sådan. Det skulle visa sig under sonen, alltså Kalle dussin.

Den 26 mars 1702 tågade han och armén mot Warszawa för att avsätta August den starke från Polens tron. Då var svenskarna fortfarande segerrika och skulle fortsätta vara det ytterligare några år.

Men, men. Eftersom kungen inte behövde lyssna på någon, skulle hans envishet sluta med det totala nederlaget. Till skillnad mot far sin hade han inte förmågan att veta när det var dags att sätta stopp.

Konstigt. Hur kan det komma sig att jag tänker på Donald Trump och Teresa May när jag konstaterar detta?

När jag hör om Trumps lilla ”gåva” till Netanyahu, alltså den del av Golanhöjderna som Israel erövrade i junikriget 1967, drar jag mig till minnes en resa till Israel som jag deltog i för ett antal år sedan. Vi var ett gäng journalister som reste runt och tittade på allt från Masada och Döda havet (där det rådde en hel del aktivitet) till – just det – Golanhöjderna.

I samband med Israels tillblivelse 1948 angreps landet omedelbart av arabstaterna. Israel slog tillbaka angreppen, men kunde ändå inte hindra Jordanien från att ta det som skulle bli känt som Västbanken, Egypten från att ta Gaza och Syrien från att att behärska Golanhöjderna, varifrån de kunde beskjuta i stort sett hela den galileiska slätten nedanför. Något man också gjorde varje dag under hela ”vapenstilleståndet” fram till 1967.

Junikriget 1967 inleddes i praktiken några år tidigare genom det som kom att kallas vattenkriget. Syrien agerade för att leda bort Jordanflodens källflöden på Golanhöjderna, något som givetvis skulle vara förödande för Israel. En som var med om att försöka förverkliga detta, som misslyckades, var en ingenjörsutbildad egyptier vid namn Yassir Arafat.

Vid besöket på Golan, var vi på en kibbutz där det tidigare funnits en syrisk armépostering. En bunker fanns kvar, där någon syrisk soldat, säkert uttråkad, hade klottrat på väggen. En gammal kanon fanns också kvar.

Det var lugnt vid den syriska gränsen, fick vi veta. Den nuvarande tyrannens far, Hafez Al Assad, satt då vid makten och tillät inget som kunde rubba jämvikten. Alla har varit fullt på det klara med att något återlämnande kommer det inte att bli utan säkerhetsgarantier.

Trumps elefantinhopp kommer – i bästa fall – inte att leda till något alls. I sämsta fall till ett krig som ingen vill ha.

Den 25 mars 1809 slöts konventionen i Kalix mellan Ryssland och Sverige, vilket innebar att Sverige la ner vapnen. Finland var därmed förlorat. Det var givetvis en katastrof, men stundtals är det bättre att erkänna en katastrof än att stoppa huvudet i busken och vägra erkänna fakta.

Soligt och fint. Snart dags att göra helg nu när både robotdammsugaren Roald och jag gjort en insats. Nackdelen med solljuset är att det avslöjar hur dammigt det är.

Socialdemokraterna inleder sin kongress. Det är ett tecken i tiden att intresset tycks vara aningen förstrött bland medierna. Den tid då det i praktiken var S – kongressen som bestämde hur regeringspolitiken skulle se ut, är förbi. I dag måste S alliera sig med andra.

I det läget gäller det att veta vad man vill så att inte alliansen i fråga leder fel. Historien vimlar av den sortens misstag.

Den 22 mars 1310 slöts fred mellan Norge och Sverige. Denna ”fred” var ett led i de ständiga krig och uppror som präglade Sverige och Norden under folkungatiden. Magnus Ladulås son Birger var kung, men var i ständig konflikt med sina bröder Erik och Valdemar. Bröderna lierade sig med den norske kungen Håkon (Erik var gift med Håkons dotter) medan Birger sökte stöd hos den danske kungen.

Turerna var många, men inget slutade väl för någon av de tre. Erik och Valdemar svalt ihjäl i fångenskap på Nyköpingshus och Birger förlorade striden mot brödernas anhängare. Det gäller att veta vem man ska alliera sig med och vid vilken tidpunkt. Annars kan det sluta som för de tre folkungarna.

Konstigt, varför tänker jag på Ebba Busch Thors flirt med Åkesson när jag reflekterar över detta?

Vårvintern är på besök i dag. Litet friska vindar också. Allt känns litet lättare då. Även träningen på hälsocentralen kändes bra. Olyckskamraterna suckar och stönar i en del fall, men programmen genomförs plikttroget. För ont gör det, i vissa lägen.

Plikt är nog bra, men kan – som så mycket annat – användas på fel sätt. Den 21 mars 1918 startade tyskarna en stor offensiv vid Somme. Detta i ett sista desperat försök att avgöra kriget innan USA: s trupper hann fram.

I början gick det bra, men snart körde man fast. De tyska soldater som intog fientliga ställningar häpnade när de upptäckte hur mycket förnödenheter fienden hade, medan de själva led brist på allt. Inte minst mat.

Båda sidor drevs av en känsla av plikt, men samtidigt visste de som utkämpade kriget förbluffande litet om hur det egentligen gick. In i det sista trodde man på beskeden av ledningen att segern var nära.

Påminns om detta när de ungerska pilkorsarna i partiet Fidez nu har stängts ute från EPP – gruppen i EU – parlamentet. Något som partiet självt hävdar är en seger.

Jaja. Som Pyrrhus uttryckte det: ”En sådan seger till och jag är förlorad.”

Det snöar ute, men det är trots allt vårdagjämning i dag. Dags att samla ihop sig inför valet till EU – parlamentet i maj. Att det går av stapeln när min födelsedag är i faggorna, gör ju inte saken sämre.

Vi liberaler ser ju oss själva som de främsta förespråkarna för det europeiska samarbetet. Och det är ju förvisso sant. Konkurrensen ter sig ju inte heller direkt mördande. Exempelvis har ”Skyttegraven” alltså KD : s toppkandidat, tutat ut att hon minsann inte vill ha någon ”superunion”, vad det nu kan vara, samtidigt som hon tydligen inte föredrar Macron framför Orban. Båda är lika destruktiva, och Orban har sina försonande drag, hette det.

Kristna ska ju vara förlåtande, och det är väl sympatiskt. Men att det tydligen innebär att man har överseende med den fascistiske pilkorsaren Orban, var trots allt något nytt.

Det här står ju förvisso i skärande kontrast mot allt som liberaler står för. Och då är det ju lämpligt att vi säger det. Det är bara alltför lätt att man hamnar i ett läge när man istället för att gå till motangrepp tar ett halvt steg från boret och försöker returnera bollarna istället för att kontra in en in en forehand.

Vad jag menar med det är att istället för att säga att vi inte heller vill ha någon superunion som lägger sig i allt, att vi visst vill ha en union med superbra åtgärder mot klimatet, superbra samarbete på migrationsområdet och ett en supergod ordning på ekonomin där vi för övrigt anser att Sverige bör delta fullt ut, det vill säga införa euron.

I det sammanhanget kan det också vara lämpligt att påpeka att den ”självständighet” som en flytande krona innebär, i realiteten har resulterat i en ständigt sjunkande valutakurs. Något som gjort oss alla fattigare.

Vi ska inte vara rädda när motståndarna kommer dragandes med tal om ”superstat”, federalism eller ”superunion”. Federalism är i sig inget fel på. Det handlar ju om vad som ska beslutas på vilken nivå, och det är väl inte någon diskussion som finns skäl att frukta.

Den 20 mats 2003 inleddes Irakkriget med amerikanska flyganfall. Saddam Husseins regim föll likt ett korthus, och få saknar väl honom. Tyvärr, får man väl säga, ”glömde” man bort att det kommer en tid också efter kriget då segern och freden måste säkras.

Den läxan lärde sig européerna 1945. Det är upp till oss att se till att den inte glöms bort..

Snöfallet avlöstes av frost med åtföljande knaggliga gator och vägar. Tur att man har sina icebugs. De behövdes i dag när jag skulle till träningen här på hälsocentralen. Särskilt när jag nu har valt att parkera kryckorna i förrådet.

Knaggligt var det kanske också när slaget vid Saladen (nej, inte salladen) hölls den 19 mars 1703. Svenskarna slog då en betydligt större rysk styrka. Det här var på den tiden då Sverige kunde möta Ryssland på slagfältet.

I dag ter sig en sådan kraftmätning betydligt vanskligare. Tur kanske då att man nu tydligen har bestämt sig för att utrusta marinens korvetter med robotar. Något som Anders Borg tydligen sa nej till på sin tid, eftersom det var för dyrt.

Det här är onekligen intressant. M har genom åren ansetts vara ”bra”, alltså kompetenta, när det gäller försvarsfrågor. Detta då partiet av hävd pläderat för ett starkt försvar.

Plädering är dock en sak. Kompetens något annat. Det framgår av detta och åtskilliga andra exempel.

Snön fortsätter att fall ner över oss. Tung och blöt är den också. Tungt känns det också när larmet går om fler skottlossningar. Den här gången i Nederländerna.

Det är lätt att föreställa sig att vi just nu genomlever en tid av krig och terror som aldrig förr. Men sanningen är, trots att det som händer är illa nog, att det är betydligt fredligare nu än förr. 1900 – talet var ett sekel där det gick åt fler genom våldshandlingar än någonsin under historien.

Ett exempel av många är slaget om Okinawa, som inleddes den 18 mars 1945. Ö skulle fungera som språngbräda för den invasion av Japan som den amerikanska krigsledningen räknade med. Nu blev det inte så, eftersom de två kärnvapenbomber som USA förfogade över satte punkt några månader senare.

Man räknar med att 100 000 japanska soldater dödades samtidigt som USA förlorade 13 000 man. Antalet civila dödsoffer var i samma storleksordning som de militära, 100 000 personer.Tusentals civila begick självmord genom att hoppa från klippor, då de trodde att de amerikanska trupperna skulle utsätta dem för hemska saker. Något som den japanska propagandan hade hävdat.

Terror och propaganda är ofta nog ett slags siamesiska tvillingar. Det såg vi då, och det har vi också sett på senare tid.

De vackra vinterdagarna har efterträtts av stora sjok av tung blötsnö. Passar ju i och för sig bra en dag som denna när det ska vara en omfattande skolstrejk för klimatet.

Jag har varit engagerad i miljöfrågor längre än jag egentligen helst vill tänka på (man blir ju inte yngre). Det var det som en gång var skälet till att jag tog steget och blev aktiv i politiken. Jag finner det lätt att instämma i kritiken att det har gjorts alltför litet och försent, både när det gäller det som det nu handlar om likväl på andra områden när det gäller att skydda natur och miljö.

Det betyder dock inte att man okritiskt ska hoppa på det ”skolktåg” som nu drar fram. Tyvärr har man kunnat iaktta hur miljödebatten bara alltför lätt halkar ner i diken fyllda av diverse symboler och aktiviteter. Ungefär som om man med blotta besvärjelser kunna betvinga en utveckling man inte gillar.

Att man har agerat senfärdigt betyder nämligen inte att det inte har gjorts något alls. Eller att man inte gör något i dagsläget. Tvärtom har det nog aldrig gjorts mer än nu.Ett antal förlorade skoltimmar, krav på att skämmas för att man tar flyget eller transformera sig själv till salladsätare ger i själva verket just ingenting alls. Det är det tålmodiga gnetandet och teknikutvecklingen som gör verkan.

Den 15 mars 1743 gick en svensk styrka från Stockholm mot Åland som då var besatt av ryssarna. Hattarnas ryska krig hade utvecklat sig till en katastrof. Man hade ignorerat det faktum att Sverige inte längre var en stormakt. Men är man besatt av symboler, så är man.