Det snöar ute, men det är trots allt vårdagjämning i dag. Dags att samla ihop sig inför valet till EU – parlamentet i maj. Att det går av stapeln när min födelsedag är i faggorna, gör ju inte saken sämre.

Vi liberaler ser ju oss själva som de främsta förespråkarna för det europeiska samarbetet. Och det är ju förvisso sant. Konkurrensen ter sig ju inte heller direkt mördande. Exempelvis har ”Skyttegraven” alltså KD : s toppkandidat, tutat ut att hon minsann inte vill ha någon ”superunion”, vad det nu kan vara, samtidigt som hon tydligen inte föredrar Macron framför Orban. Båda är lika destruktiva, och Orban har sina försonande drag, hette det.

Kristna ska ju vara förlåtande, och det är väl sympatiskt. Men att det tydligen innebär att man har överseende med den fascistiske pilkorsaren Orban, var trots allt något nytt.

Det här står ju förvisso i skärande kontrast mot allt som liberaler står för. Och då är det ju lämpligt att vi säger det. Det är bara alltför lätt att man hamnar i ett läge när man istället för att gå till motangrepp tar ett halvt steg från boret och försöker returnera bollarna istället för att kontra in en in en forehand.

Vad jag menar med det är att istället för att säga att vi inte heller vill ha någon superunion som lägger sig i allt, att vi visst vill ha en union med superbra åtgärder mot klimatet, superbra samarbete på migrationsområdet och ett en supergod ordning på ekonomin där vi för övrigt anser att Sverige bör delta fullt ut, det vill säga införa euron.

I det sammanhanget kan det också vara lämpligt att påpeka att den ”självständighet” som en flytande krona innebär, i realiteten har resulterat i en ständigt sjunkande valutakurs. Något som gjort oss alla fattigare.

Vi ska inte vara rädda när motståndarna kommer dragandes med tal om ”superstat”, federalism eller ”superunion”. Federalism är i sig inget fel på. Det handlar ju om vad som ska beslutas på vilken nivå, och det är väl inte någon diskussion som finns skäl att frukta.

Den 20 mats 2003 inleddes Irakkriget med amerikanska flyganfall. Saddam Husseins regim föll likt ett korthus, och få saknar väl honom. Tyvärr, får man väl säga, ”glömde” man bort att det kommer en tid också efter kriget då segern och freden måste säkras.

Den läxan lärde sig européerna 1945. Det är upp till oss att se till att den inte glöms bort..