Läser i dagens tidning ett inlägg av KD: s ledande politiker i regionen, Hans-Inge Smetana där han beskyller den sittande regeringen och myndigheten själv för det som nu ser ut att hända med Arbetsförmedlingen.

Reaktionerna på den ”servettbudget” som den samlade högern presterade har varit starka, vilket inte borde vara så förvånande. Likafullt tycks det fått åtminstone en del debattörer att tappa fattningen. Det här inlägget är ett bra exempel på det.

De invändningar som hörts gällande kritiken har gått ut på att man ju inte hade de resurser som egentligen krävs för att kunna lägga fram en budget och att L och C medverkade till det som nu har hänt i och med att man släppte fram budgeten när man lade ner sina röster.

Den ”argumentationen” skulle innebära att partierna inte själva hade tänkt sig att budgeten skulle gå genom, vilket onekligen är intressant i sig själv.

I inlägget ondgör sig Smetana över att Arbetsförmedlingens ledning skulle gå längre i sina nedskärningar än vad som borde vara motiverat av det minskade anslaget. I så fall var man alltså inte medveten om hur det oftast blir när sådana här ”snabba klipp” iscensätts. Bristande omdöme med andra ord.
Eller också förstod man det som komma skulle, men brydde sig inte. Jämrandet är då krokodiltårar.

KD säger sig vila på kristen etik. Det ter sig ju sympatiskt, även om man genom åren kunnat se att just den grunden kunnat utgöra underlag för synnerligen olika ställningstaganden. Och hur man ska kunna få det man nu står bakom att gå ihop med den värdegrunden är sannerligen inte lätt att förstå.

Överhuvudtaget är det en farlig cocktail att blanda religion och politik. Den kan mycket väl explodera i ansiktet på blandaren när den skakas. Det har vi sett många exempel på.

Den 10 april 1998 slöts långfredagsavtalet mellan Irland och Storbritannien, något som markerade slutet (hoppas man) på religionskrigen i Europa mellan protestanter och katoliker. Kristen etik är inte någon garanti för att slippa konflikter. Inte heller väpnade sådana.