Det är 74 år sedan. Våren har kommit och Hitler stortyska rike ligger i dödsryckningar. Hitler har beordrat att allt av värde ska förstöras innan de allierade når fram, och att alla koncentrationslägerfångar ska mördas, precis som så alla de som redan har mött det ödet.

Det är då den svenska regeringen fattar ett djärvt beslut: de skandinaviska fångarna ska räddas. De vita bussarna börjar sin räddningsexpedition, ledd av Folke Bernadotte, genom att krigshärjat Europa. Tiotusentals fångar, inte bara skandinaver, räddas från att gå under i det nazistiska dödsriket.

När den nuvarande svenska regeringen har ställts inför frågan vad som man ska göra för att rädda barnen till dem som var dumma nog att ge sig i lag med IS, agerar de väl självfallet lika strongt och rättrådigt som regeringen gjorde 1945? Nej, snarare tvärtom.

Slöjbäraren Wallström vrider sig som en mask på kroken, hänvisar desperat till juridiska problem, säger att man inte har fått frågan från kurderna (vilket är lögn) och att man redan bistår på plats, etc, etc.

Frågan är om det går att sjunka djupare när det kommer till politiskt och mänskligt kurage. På ansvarigt (?) håll verkar man ha gripits av panik vid blotta tanken på att ha något att göra med den katastrof som skett och sker i Syrien. På den tiden hade vi gestalter som Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg. Och vad har vi nu? Margot Wallström!

Den 12 april 1861 angrep sydstatstrupper Fort Sumter. Det amerikanska inbördeskriget var ett faktum. Det skulle vara i fyra långa år.

Sydstatarna gick i krig för att bevara slaveriet. Något som byggt och bygger på föreställningar om olika raser och att en del är underlägsna andra, alltså den egna, och kan behandlas efter gottfinnande.

Den föreställningen borde ha dött med Hitler 1945, men det gjorde den inte. Vi ser att det finns de, både här (Åkessons gäng) och på andra håll som ställer folk mot folk, grupp mot grupp och individ mot individ. De får aldrig tillåtas få överhand igen.