Låt oss göra ett litet tankeexperiment i form av en liten saga som utspelar sig i nutid:

”Det var en gång en tidigare aktiv politiker i ett litet land i Norden. Han hette Niklas Svensson och hade haft en hög position i landets liberala parti. Partiet hade krisat rejält efter att ha regerat sönder sig ihop med de konservativa. Tiden i opposition hade inte heller resulterat i något verkligt lyft.

Efter valet, där man i princip stått still efter att ha varit helt uträknade, hade man övergett de konservativa då den konstellationen inte lyckats få någon majoritet och istället inlett ett samarbete vänsterut. Enligt samstämmiga bedömningar hade man fått bäst utdelning av alla fyra partier som ingick i uppgörelsen. Trots det sladdade man rejält i opinionsmätningarna.

Partiledaren, som suttit i tio år, aviserade nu sin avgång, Niklas Svensson deklarerade att han ville rädda partiet genom att ta över som partiledare. Att han inte varit med i politiken i sju år, var bara en fördel, menade han själv och hans supporters, de så kallade ”svenssönena”. Både han själv och dessa ”glömde bort” att han förvisso varit med om att utforma den politik som han och hans gäng nu förkastade. Det viktiga var nu, menade han, att återföra partiet till den konservativa gruppering han kallade ”familjen”

Han förespråkade obligatoriska gynundersökningar för att kontrollera att ingen tjej hade utsatts för könsstympning. Vidare ville han förbjuda tjejer att bära slöja i skolan. I det företag han var verksam hade han drivit igenom att man inte skulle anställa kvinnor under vissa månader, då det var en kvinnodominerad bransch företaget var verksamt i. Märkligt nog tyckte han att könskvotering till företagsstyrelser var en god idé, trots att näringslivet, där han ju var verksam, knappast kände någon entusiasm för något sådant.”

Ja, så kan det te sig i sagans värld. Som tur är skulle väl inget liberalt parti värt namnet ens överväga att välja en sådan figur till ledare.

Eller….?