Mats Nilsson, L

Fredligt

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag, den 30 maj 1431, brändes Jeanne d Àrc, jungfrun av Orleans, på bål i franska Rouen. Detta var alltså under hundraårskriget mellan England och Frankrike.

Europa var inte fredligare förr.

Bli först att kommentera

Historiskt

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag är det en historisk dag. Det var den 29 maj 1453 som Konstantinopel föll och romarrikets tid därmed definitivt tagit slut. Ett nytt imperium, det osmanska hade tagit över efter att perserriket och sedan också den arabiska expansionen sedan Muhammeds tid också hade nått vägs ände.

Mycket av mänsklighetens historia handlar o imperier. Faktum är att nationalstaterna tid mest har varit frågan om en parentes. Föreställningen om ett folk i ett land har visat sig vara felaktig. Åtminstone om det har handlat om att varje land ska hålla sig för sig självt och helst inte beblanda sig med andra.

Skälet till det är i grunden enkelt. Människan är en vandrande varelse. Vi har rört oss över klotet sedan vår tillblivelse för en så där 200 000 år sedan. Att tro att den processen skulle stanna upp i vår tid är helt bort i tok.

I dagsläget gör sig nationalistpartier som SD sig breda (för något djup föreligger ju inte) med budskapet att invandringen måste stoppas. I synnerhet då om de nykomna är muslimer. Det hotar nämligen vår kultur, heter det. Att tala om ras, för det är ju vad det egentligen handlar om för SD med flera, är inte riktigt gångbart, så det passar man sig för. Åtminstone än så länge.

Idag är migrationen inom och mellan länder förvisso en aktuell fråga. Och där kan vi notera att fört en del länder handlar det – faktiskt – mer om utvandring än invandring. Berlinmurens fall och EU – medlemskapet gav möjlighet att utvandra från det tidigare östblocket till väst. I dag bor exempelvis en miljon bulgarer utanför Bulgarien. Och antalet polacker i Storbritannien är lika stort.

En del tycker förstås att detta är olyckligt, men så mycket är säkert att stängda gränser inte är någon lösning. Den enda möjligheten ä’r att samarbetet inom EU fås att fungera . Det är – paradoxalt nog – enda möjligheten att de ingående nationalstaterna alls ska kunna överleva och inte bli slukade av något nytt imperium.

Bli först att kommentera

Beredskap

Av , , Bli först att kommentera 0

Flera reagerar snabbt när man skriver om fascism/nazism. Antingen förnekar man helt att något sådant skulle prägla länder som Ryssland eller Ungern (eller Åkessons parti), eller så vill man på olika sätt ändå – som man tror – nyansera bilden. ”Så farligt är det väl inte”, är den underförstådda hållningen.

Man ska inte begå misstaget att tro att nazister/fascister alltid ser ut eller uppför sig på ett visst sätt. Att de alltid har svarta skjortor eller hakkors i en bindel på armen. Varken Hitler eller Mussolini presenterade på sin väg mot makten något program för krig eller utrotning av misshagliga folk.

Vissa saker kan man dock se redan från början. Rasismen är en sådan. Att ständigt framhäva ”nationen” och samtidigt exkluderande de som man av olika skäl inte anser hör hemma där. Åkessons eviga (och enfaldiga) inledning ”Sverigevänner” vid alla valmöten är ett bra exempel på tänkandet och retoriken.

Andra tecken är förhärligandet av,, som det hävdas, den egna kulturen. Utan att någonsin nämna att det som vi upplever som svenskt är en mix bestående av impulser utifrån. Ett bra exempel på SD: s syn på dessa frågor är Åkessons utbrott mot radiokanalen P 3 som megafon för ett vänsterliberalt etablissemang.

Exemplen är många, men det viktigaste är att se vart man till sist vill komma. På valnatten talade Åkesson om ”monsterunionen”. Ett demokratiskt samarbete, där deltagandet är fullt frivilligt, mellan Europas länder beskrivs som något skrämmande och hotfullt.

Den 29 maj 1940 besökt Riksdagen att hemvärnet skulle bildas. Beredskapen i vårt land inför den cancer som fascismen visat sig vara, var sannerligen allt annat än god. Och det verkar som om den mentala beredskapen inför ondskans representanter inte är mycket bättre i dag.

Bli först att kommentera

Högtidligt

Av , , Bli först att kommentera 0

Valdag. Demokratins högtidsdag. En fantastisk sak att miljoner europeiska väljare kan utse sina representanter till ett gemensamt parlament som har att fatta beslut om samarbetets utformning.

Det klagas på att det är för få som kommer att utnyttja den möjligheten, och det är självklart ett bekymmer. Vi bör dock hålla i minnet att det var likadant nationellt i demokratins barndom. Bara 47 procent av kvinnorna valde att utnyttja sin rösträtt den första gången som de hade den möjligheten, alltså 1921. Bland männen var deltagandet 60 procent.

Det verkar som om många tyckte att Riksdagen var så långt borta från den egna verkligheten att det som hände där inte riktigt angick dem. Då kändes nog det som hände lokalt, kommunerna var betydligt mindre på den tiden, viktigare.

Jag tror att valdeltagandet i valet till EU – parlamentet kommer att öka med tiden, i takt med att folk blir varse att det som händer där faktiskt angår dem i allra högsta grad. I Sverige dröjde det till 1948 innan valdeltagandet nådde 80 procent. Få se hur fort det går med EU.

Den 26 maj 1940 inledde britterna evakueringen av trupperna vid Dunkerque. Då såg det som allra mörkast ut för demokratin i Europa. Men mörkrets krafter betvingades och det hänger på oss som avskyr dem att inte de ska ges någon möjlighet att triumfera så här 79 år senare.

Bli först att kommentera

Klappat och klart?

Av , , Bli först att kommentera 0

Först var det en. Sedan blev det två. Och nu är plötsligt fyra som vill bli Liberalernas nästa partiledare.Det ter sig glädjande att det är flera som känner sig kallade. Men nu är det ju som så att det bara är en som kan bli utvald. Det borde väl täppa igen käften på de som ironiserar över skeendet som något slags självmordsuppdrag.

Ändå är det väl inte så förvånande. Det finns alltid de som gärna vill ta ledningen och makten, oavsett om det är frågan om partier eller rentav länder. Ta till exempel Karl Knutsson Bonde som blev kung av Sverige inte mindre än tre gånger. På 1400 – talet var kungatronen i Sverige en minst sagt utsatt position.

Hur det än var med den saken, viljan att leda och styra ligger tveklöst i den mänskliga naturen. Som väl är har vi nu kanaliserat den viljan in i demokratins fåra. Så nu är det alltså fyra kandidater som ska söka stöd för sin kandidatur som ledare i L.

En av dem, Christer Nylander, har på frågan om han vill bli partiledare, tidigare svarat att det vore bra om vi liberaler först bestämmer oss för vilket parti som den nye ledaren ska leda. En i mitt tycke mycket klok tanke.

Då är det väl lämpligt att först slå fast hur det nu kan komma sig att det liberala partiet i dag befinner sig i en utsatt position enligt opinionsmätningarna. Varför samlade L i 2018 års val bara en femtedel av det stöd man fick i slutet av 40 – och början av 50 – talet?

I grunden är svaret nog ganska enkelt. Partiet prioriterade ett maktskifte framför den egna positionen och kom därför att underordna sig först C och sedan M. Det blev extra tydligt under alliansåren.

Nu är vi fria från detta, men det har tydligen skapat ångest på en del håll. Genom att välja någon som vill föra partiet in i den fållan igen och samtidigt framstår som karismatisk, tror tydligen somliga att det ska rädda partiet.

Nu tror jag inte ett smack på detta. Det verkar som om en del tittat för mycket på KD och dess ledares framgångar och tror att det bara är att följa samma mönster. Man försökte rentav framställa det hela som att det var klappat och klart.

Några som också trodde det var den italienska ledningen som drog in Italien i första världskriget på ententens sida. Italienarna fick grundligt med stryk av framförallt Österrike – Ungerns trupper, vilka sannerligen inte utmärkte sig som framgångsrika i övrigt. När det hela var över, trodde man att Italien skulle belönas för att man ställt upp. Men därav blev i stort sett intet. Lön efter prestation, kan man kanske säga.

Bitterheten ledde till att Mussolinis fascister några år senare tog makten, något som inspirerade en viss korpral vid namn Hitler att göra samma sak i Tyskland. Man ska passa sig för att ta ut segrar i förskott.

Bli först att kommentera

Mina skäl

Av , , Bli först att kommentera 2

Det kom ett brev från partisekreteraren inför valspurten med uppmaning att berätta varför just jag väljer att ge Liberalerna min röst i valet till EU – parlamentet.

En sådan uppmaning är nyttig. Det finns alltid en fara när man är inne i något att man inte riktigt skärskådar det som ter sig självklart. Det är förstås för min del, men inte för alla andra. Så håll i er. Här kommer mina skäl.

Till och börja med, tycker jag inte att man ska krångla till det alltför mycket eller räkna upp alla sakskäl, som att EU främjat ekonomiskt framåtskridande, gett fler jobb och höjd levnadsstandard. Hur bra detta än är,måste det ändå betraktas som medel snarare än målet med samarbetet.

En tid innan folkomröstningen 1994, kom den då åtta år gamla dottern hem från skolan och berättade upprört att en av lärarna hade haft på sig en nej till EU – knapp. På min fråga vad hon då hade gjort blev svaret att hon hade skällt ut läraren och sagt att det är klart att vi skulle vara med. ”Danmark är ju med”, hade hon fört fram som argument.

Hon hade ju helt rätt. Danmark kom med i samarbetet 1973 och de hade haft stor nytta av det. Det fanns ju ingen som helst anledning till att Sverige inte också skulle ha det. Så, varför krångla till det?

Det borde egentligen inte vara nödvändigt att påminna om det, men EU handlar om två saker: freden och miljön. Allt annat är egentligen sekundärt.

Några gånger har jag besökt Strasbourg för att följa parlamentets session. Vid en promenad nere vid Rhenstranden hittade jag en minnessten. Med uppbjudande av all högstadiekunskap i franska, lyckades jag dechiffrera texten. Just hit hade Gestapo fört nio ungdomar i åldrarna 17 – 18 år en höstnatt 1944. De hade varit en del av motståndsrörelsen så nu sköts de och slängdes sedan i floden. De allierade närmade sig och tyskarna gjorde med sin sedvanliga grundlighet processen kort med motståndarna.

Min mor är från Danmark och växte upp under kriget och är född samma år som flera av de som mötte sitt öde där vid Rhenstranden. Danmark slapp relativt lindrigt undan, men ändå hade hon mycket väl kunnat vara en av de unga män och kvinnor som hamnat Gestapos klor.

Återigen, man ska inte krångla till det. Det parti som är mest angeläget om det europeiska samarbetet och vill utveckla det, får helt enkelt min röst. Detta för att det som hände där den höstnatten 1944 inte ska få hända igen.

Bli först att kommentera

Minnen

Av , , Bli först att kommentera 3

En fin majdag. Förmiddagen gick åt till några inköp inför helgens firande av högtidsdag och till att bli av med skräp som blev resultatet av röjning i vårt lilla frimärke till tomt. Märkligt hur mycket biomassa det kan bli på en säsong.

Tiden är överhuvudtaget något märkligt. I den – tyvärr – alltmer avlägsna ungdomen samlade jag och min bror på mynt. Ett brittiskt pennymynt från 1917 väckte reflektionen att när det myntet blev 100 år skulle jag med marginal ha passerat de 60. Något som då föreföll vara så långt in i framtiden att det var svårt att föreställa sig.

Tja, nu är man där och det är förbluffande hur fort tiden har gått. Döttrarnas kompisar som man minns som fjärdeklassare som satt och gjorde läxor i vårt kök är väl etablerade i vuxenlivet.Själv har man bara att försöka hänga med så gott det går.

En som inte bara hängde med utan som också segrade var Klas Horn som besegrade en lybsk flotta vid Pommerska vallen. Detta hände under den synnerligen blodiga epok som gått till historien som Nordiska sjuårskriget. Ett krig som mest utmärkte sig för ömsesidiga härjningar som inte gav något än ömsesidig förödelse.Något att minnas i dag när ett krig i Norden nog förefaller lika svårt att föreställa sig som ens egen kommande ålderdom när man själv är i början av livet.

Bli först att kommentera

Intensivt

Av , , Bli först att kommentera 1

En intensiv helg med mycket utearbete blev det. Veckan ser inte ut att bli mindre hektisk. Började med att besöka sjukhuset. Också något att börja veckan med.

Det drar ihop sig till valspurt. Debatten präglas av viss förvirring på temat vad EU – parlamentet egentligen kan besluta om, samtidigt som många frågor är av den karaktären att det är upp till ministerrådet, alltså ländernas ministrar, att fatta beslut om.

Ska därmed alla diskussioner explicit hamna enbart om saker som EU – parlamentet har befogenheter att avgöra? Nej, det vore ett avgörande misstag. Ty faktum är att det är faktiskt bara i EU – parlamentet som man diskuterar politik inom samarbetet.

Det kan verka konstigt, men alla andra institutioner har händerna fulla med det dagsaktuella, medan det är i parlamentet som framtidsfrågorna tar form. Det betyder i sin tur att den som röstar bör ställa sig frågan om vilken framtid just jag vill se för Europa och därmed skicka dit någon som kan bidra till att förverkliga just den.

I vilket fall som helst, fred är alltid att föredra framför krig. Ytterst är det vad som är syftet med EU. Den 20 maj 1743 fick svenskarna stryk i sjöslaget vid Korpo skär i Ålands skärgård. Ännu en händelse i raden av de tröstlösa krigen som vi så länge utkämpade under nästan 1000 år. EU skulle ha behövts långt tidigare än vad som till sist blev fallet.

Bli först att kommentera

Unionstankar

Av , , Bli först att kommentera 0

Hörde att Sverige och Norge ska bygga en gemensam polisstation precis på gränsen. Kan inte låta bli att tänka på serien ”På gränsen”, som gick på TV för ett antal år sedan. Då var det en tullstation och gränsen var dragen i golvet mitt i det lilla huset.

Det var en dråplig komedi där den svenske och norske tullaren tävlade om att vara den mest korkade. Vi ska förstås hoppas att den här institutionen blir aningen mer effektiv.

Norge ja. I dag är det den 17 maj och man firar som bäst i vårt grannland. Den dagen, den 17 maj 1814 utropade landet sin självständighet. Norge må vara ett gammalt land, men självständig stat har man inte varit under särskilt lång tid..Man kom att ingå i en union med Danmark redan 1380, och så förblev det fram till 1814 då Sverige ville överta rollern som unionspartner. Detta efter freden i Kiel. Syftet var utrikespolitiskt. Någon möjlighet att utnyttja Norge som uppmarschområde för ett anfall på Sverige, skulle det inte finnas.

Norrmännen satte sig på tvären och valde en egen kung, men efter ett kort krig fick de ge vika och så var unionen med Sverige ett faktum. Den skulle bestå till 1905, men någon särskild harmonisk tid var det inte. Kungen över båda länderna, Oskar II, fick uppleva hur hans valspråk: ”Brödrafolkens väl” , av folkhumorn omnämndes som brödrafolkens gräl. Efter upplösningen 1905 fick han byta valspråk till ”Sveriges väl”. Mig veterligen är han den ende kung som tvingats till den nesan.

I dag tror väl ingen på att norrmännen skulle anfalla oss eller så. Och tur är väl det, för något försvar att tala om har vi ju inte.

Bli först att kommentera

Det långa loppet

Av , , Bli först att kommentera 0

En riktigt fin majdag. Den användes till diverse ärenden, men till största delen på en liten kurs för frilansjournalister i bokföringens ädla konst. Det är viktigt med en kreativ sådan, och då menar jag inte olika tricks utan att kunna använda sig av ny teknik (datorn) i detta arbete.

Frilansjournalister är i allmänhet inga särskilt bra företagare, det är sällan som man har valt den modellen i något slags syfte att vinstmaximera. Det stod klart under samtalet runt bordet när det gick upp för några av deltagarna att de nog hade bjudit stat och kommun på en hel del pengar genom åren.

För, som det betonades, är det inte olagligt att ansöka om avdrag för olika kostnader. Det är inte heller alltid som intäkterna för just ett specifikt jobb måste överstiga eller gå jämnt ut med kostnaderna. Det är ju inte förbjudet att göra dåliga affärer, även om det inte är att rekommendera i långa loppet.

En som kan sägas både vann och förlorade, men ändå framstår som en vinnare i det – just det – långa loppet var den finske generalen Gustaf Mannerheim. Han hade inlett sin militära bana i tsarens armé, Finland var då en del av Ryssland, och kom sedan att spela en central roll i inbördeskriget som utkämpades i Finland sedan man gjort sig fria från Ryssland. När han red in i Helsingfors den 16 maj 1918 var kriget slut och den röda sidan hade förlorat.

På sätt och vis kom den förlorande sidan tillbaka 1939 och försökte tillsammans med Stalins trupper erövra landet. Det lyckades inte. I mycket tack vare Mannerheims ledning som överbefälhavare. Mot alla odds lyckades Finland genom hela kriget bevara sin självständighet.

Bli först att kommentera