Det är en händelse som ser ut som en tanke att det på debattsidan i VK i dag, på själva Europadagen, publiceras dels ett inlägg där EU: s betydelse för Norrbotniabanan (och andra infrastrukturprojekt) beskrivs, och dels en sur uppstötning av naziistledaren Åkesson. I inlägget pläderar SD – ledaren för – som det heter – ”Självständiga nationalstater” som ska samarbeta. Oklart då hur det ska gå till.

Frihandel ska gälla, hävdar Åkesson. Men vem ska då fatta beslut om villkoren för detta om nu inte EU ska finnas? Det får man – förstås – inget svar på.

Det är bara ett exempel på hur populister av Åkessons typ alltid gör det lätt för sig. Samarbete ska det vara, men när förslag om hur det ska ske behandlas, röstar man konsekvent emot. Det visar deras agerande i EU – parlamentet under den tid då de – tyvärr – har suttit där.

I inlägget talar blekfisen till Blekingebo Åkesson till invånarna i Västerbotten, ett av landets mest exporttunga regioner om att man borde få behålla de dryga 500 miljoner som skulle vara länets ”andel” av avgiften till EU. Att vi får igen dessa medel, och mer därtill, både direkt och indirekt, låtsas SD – ledaren givetvis inte om.

Just detta med att skälla på avgiften, som är det pris vi får betala för att samarbetet ska fungera, är kanske det mest försåtliga som EU – motståndarna ägnar sig åt. Det är då underförstått att det inte skulle kosta något om vi skulle förverkliga något slags mellanstatlighet i alla lägen.

Det kunde inte vara mer fel. I själva verket är det tvärtom. Om man ska sitta och gör upp länder emellan ett och ett med allt vad det innebär blir det inte bara krångligare utan betydligt dyrare.

Till sist är det viktigt att komma ihåg varför EU finns. Det handlar om freden. Och då länderna i Europa inte är lika stora och starka, är det länder som Sverige som har mest att vinna på ett samarbete som binder upp stora som små till gemensamma åtaganden. Vi behöver också¨en säkerhet inom EU gentemot omvärlden, inte minst mot det Ryssland som Åkessons proselyter tydligen gillar.

Den 9 maj 1808 besegrade åländska bönder en rysk styrka vid Kumlingslaget. Det var en av få segrar i det kriget för svensk del. Det visade sig, då som nu, att det inte är bra att vara liten och stå ensamt när de stora elefanterna börjar dansa.