Bensin och eftertankar
Hörde på nyheterna i dag att bensinpriset har höjts – igen. Det har nu åkt upp med ytterligare 20 öre. Kombinationen av skatt, höjt råoljepris, något vi kan ”tacka” Trump för, och en sjunkande krona, något som också – åtminstone till en del – också kan skyllas på USA: s president, men till större delen på vår egen valutapolitik, ligger bakom utvecklingen.
Som gammal, ja, tyvärr blir man ju inte yngre, miljöpolitiker, måste jag bekänna mina blandade känslor inför detta. Höjda kostnader på transporter är ju inget man ropar hurra inför. Om man som jag själv kör omkring i en V 70 som nu också håller på att komma upp i mogen ålder och kräver reparationer därefter, blir det naturligtvis kännbart. Och till följd av min höftskada, som tar litet längre tid att laga jämfört med bilen, är det just nu svårt att välja något annat transportmedel.
Med detta sagt, tycker jag nog ändå att det här är saker man helt enkelt får lov att försöka leva med. Vi måste helt enkelt se till att hålla ner användningen av fossila drivmedel, och på sikt fasa ut dem helt. Och då är priset viktigt. Dessutom måste man se till vilka proportioner saker och ting egentligen har.
När jag en gång i tiden (ja ja, det är längesedan) körde omkring på moped, kostade bensinen en krona litern. Full tank för en femma. Det låter väl något det. Samtidigt var dock månadspengen inte större än att en tankning kostade mig tio procent av min månadsinkomst.
Om man tittar på prisutvecklingen på olika områden kan vi bland annat konstatera att priset på en glass av typen sandwich, som dottern när hon var liten benämnde ”glass utan pinne”, har genomgått ganska precis samma utveckling som priset på en liter bensin.
Nu kan man invända att man ju kan välja om man vill köpa en glass eller avstå, men att man måste ta bilen till jobbet. Och så kan det mycket väl vara. Men oavsett hur man ser på det har kostnaden sjunkit om man ser till hur inkomstutvecklingen har varit. Så det där talet om att ”smärtgränsen är nådd” och annat liknade ger jag ärligt talat inte mycket för.
Det har funnits tider då det har sett betydligt värre ut. Som den 13 maj 1940 då Winston Churchill framträdde i radio och berättade för det brittiska folket att han som nyvald premiärminister inte hade annat att komma med än ”blod, svett och tårar”. Få politiker har väl blivit framgångsrika med ett program av det slaget.
Den gången kom Europa tillbaka, men det skulle ta många år. Något att tänka på nu när vi ska välja våra representanter i EU – parlamentet för de kommande fem åren.
Senaste kommentarerna