Mats Nilsson, L

Socialliberalismen

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag, fredag, väljs Nyamko Sabuni till ordförande io Liberalerna. Kampanjen kring valet har till stor del kretsat kring vem som är ”mest” socialliberal. En del har med emfas hävdat att Sabuni visst är socialliberal så det bara stänker om det. Andra har, föraktfullt, talat om ”socialistliberaler”. Något som måste betecknas som en ren tulipanaros. Med skällsordet försöker man frammana bilden av att socialliberaler är mer öppna för samarbete med S än andra.

Det kunde inte vara mer fel. Begreppet myntades av Ohlin som på det sättet ville markera att Folkpartiet, som det hette då, var minst lika måna om social rättvisa som socialisterna. Men någon socialist var sannerligen inte Ohlin. Däremot ville han markera åt höger och värjde sig undantagslöst mot att klumpas ihop med högern. Något som både nämnda höger liksom vänstern gärna ville och vill göra.

Hur L nu ska orientera sig i det politiska landskapet, återstår att se, särskilt på sikt. Men redan nu är det tydligt att det lär bli en allt annat än enkel uppgift att ena och lyfta partiet. Kampanjen lämnar en bitter eftersmak. Personer jag känner väl och har arbetat tillsammans med och vars engagemang i Liberalerna omspänner över fyra decennier, väljer nu att lämna. Att tro att det sker lättvindigt, är det största av misstag.

Nu stundar semester för många. Men för de Sabuniengagerade elefanter som sedan april gått fram i den liberala porslinsfabriken, vore det passande om de sattes att sopa ihop skärvorna de har lämnat efter sig och sedan se vad som går att foga ihop igen.

För 310 år sedan, den 28 juni 1709, led svenskarna ett förödande nederlag mot ryssarna vid Poltava. De till synes lätta segrar Karl XII hade fått erfara i krigets början, visade sig inte vara mycket att bygga på i längden.

Bli först att kommentera

Avbruten rökning

Av , , Bli först att kommentera 0

Rökförbudet i Umeå fortsätter att engagera. Minns en episod från tiden när man höll på med tågluff. Med förvåning noterade vi att det var 25 pund i böter för den som rökte i en kupé för icke rökare på en del tåg i Storbritannien. Men efter ett tag begrep man varför. Fanns inga böter, struntade folk i förbudet.

På färjan till Irland fanns en, säger en, salong med rökförbud, men inga böter. Folk blossade friskt (eller sjukt). Efter att jag kontaktat myndigheterna, det vill säga pursern, och denne inskridit stoppade alla snällt ner giftpinnarna. Utom en.

En liten obehaglig typ med ful fru och två barn i samma stil, satt och flinade när han blossade på pipan. Två vändor mer pursern ledde ingenvart. Till sist gick jag dit och efter det att han ”råkat” tappa pipan och den ”råkade” brytas av när jag tog upp den, fann han för gott att försvinna med sitt fula följe.

Av den historien kan vi lära att rökförbudet inte behöver vara så svårt att upprätthålla även om Polisen inte rycker ut, vilket verkar överdrivet. De allra flesta lyder trots allt de bestämmelser som finns, och de som ändå framhärdar, ja dem kan man nog hantera utan att det behövs alltför mycket våld.

Bli först att kommentera

Tobakstankar

Av , , Bli först att kommentera 0

Läser i dag att också KD sällar sig till kritikerna av det långtgående rökförbudet i centrala Umeå. De använder de vanliga (och slitna) argumenten att förbud inte är rätt väg att gå, och att det inte är statens uppgift att detaljstyra människors liv.

Tja, om det är någon som brukar predika om vilken väg som är den rätta, är det väl de kristliga. Inte för att jag någonsin funnit att det är så mycket som är värt att lyssna på, men likafullt. Och om förbud inte är den rätta vägen, vilken vill man då anvisa? Kanske väntar man sig någon form av gudomligt ingripande.

I avvaktan på detta, får man nog ta till annat. Och då är det uppenbart att påståendet om detaljstyrning är felaktigt. I vissa stycken är det faktiskt myndigheternas sak, i det här fallet kommunens, rätt och skyldighet att tala om i detalj vad man har att rätta sig efter. Tobak är en drog, och när det handlar om drogbruk, finns det alla skäl att vara mycket restriktiv. Om någon hade kommit på idén att lansera tobak som en vara i dag, hade det givetvis aldrig kommit på tal.

Den 26 juni 1630 landsteg Gustav II Adolf i Tyskland och blandade sig därmed i det 30 – åriga kriget. Gustav II Adolf var nog inte rökare, men en av hans efterträdare, Karl X Gustav, var desto flitigare med bolmandet. Han nyttjade också annat, så han var idog med att tända på i mer än en mening.

Så gick det som det gick. 38 år gammal gick han bort i lunginflammation. Efter det att hon hunnit erövra Skånelandskapen och nästan hela Danmark. Hade han låtit bli tobaken, så…vem vet?

Kungen var borta, men Skåne, Blekinge och Halland förblev svenska. Men med tanke på att Åkesson är från Blekinge, hade det kanske inte varit hela världen om så inte varit fallet. Då hade vi åtminstone inte behövt ha jeppen i fråga i Riksdagen.

Bli först att kommentera

Underordning

Av , , Bli först att kommentera 0

Vad ska man säga om beskeden den 24 juni? En historia kan kanske illustrera den saken: Pessimisten suckar tungt och hävdar ”Nu kan det inte bli värre”. Varpå optimisten utbrister: ”Joodå!”
En olycka kommer sällan ensam heter det. Först missar Sverige att få arrangera OS, och sedan står det klart att valet av partiledare i Liberalerna med största säkerhet riskerar att få en redan prekär situation i partiet att bli ännu sämre.
Jag har nämnt detta tidigare, och jag finner all anledning att göra det igen: Liberalernas partiledare måste med nödvändighet rekryteras ur riksdagsgruppen. Det går inte att vara utan den plattform som Riksdagen utgör. Allra minst med tanke på den svaga partiorganisationen. I och med Johan Pehrsons avhopp försvann den sista möjligheten i det avseendet.
Nomineringen av Sabuni som partiledare är resultatet av en synnerligen skickligt genomförd kampanj som också hjälpts på traven av den utbredda krisstämningen i partiet. Trots att det finns de som varnat för att se valet av partiledare som ett slags frälsare, har sådana inslag varit flitigt förekommande. Kritik har setts som snudd på helgerån, både när det gällt Sankta Sabuni och Erik den helige. Dock mest av Sabunis förespråkare.
Alltnog, kampanjerna är över, och nu återstår själva valet. Men, som sagt, kommer det inte att vara slutet på svårigheterna. På många sätt har det bara börjat. Och det beror till stor del på det sätt kampanjen har sett ut.
Tre scenarier kan förutses. 1. Sabuni väljs, men då hon ju inte sitter i Riksdagen krävs givetvis ett fungerande samarbete, främst med riksdagsgruppen men även andra ledande företrädare. Skulle det inte fungera och situationen bli ohållbar, ungefär som för politiker som Håkan Juholt, Mona Sahlin, Anna Kinberg Batra (som ju ändå alla tre hade säte i Riksdagen) och vår egen Maria Leissner, kommer det att heta att det var ”etablissemanget” som tvingade bort en modig och frifräsig partiledare. Splittringen, som redan nu är högst påtaglig, kommer att bli sju resor värre.
2 Sabuni väljs och det lyckas med att uppnå något som kan betecknas som vapenstillestånd. Priset blir en kraftig gir åt höger och att partiet underordnar sig moderaterna inom ramen för den forna alliansen. Det är det som förväntas, dels av många av dem som backat upp kampanjen, men också av väljarna enligt de opinionsmätningar som gjorts. Partiet klarar sig möjligen kvar i Riksdagen, men är reducerad till ett litet bihang till det konservativa blocket.
Denna underordning är inte ny. Det inleddes för 60 år sedan när partiet gav upp sitt motstånd mot ATP och underordnade sig den socialdemokratiska välfärdsmodellen. Att högern och bondeförbundet, som det hette då, också var med i processen, hjälpte inte.
Försöken att bryta med underordningen kom att innebära borgerligt samarbete där man med tiden kom att underordna sig först C och sedan M. 1979 lyckades man med konststycket att underordna sig både S genom samarbetet om kärnkraften inför folkomröstningen 1980 och borgerligheten i regeringsställning. 1982 uppnådde man sitt dittills sämsta valresultat på 5,9 procent.
Framgångarna har genom åren varit lätt räknade och har inte inneburit mer än siffror som under storhetstiden på 50 – talet hade betecknats som usla resultat.
En enda möjlighet återstår. Och det är scenario 3. Bryt underordningen med Januariavtalets hjälp. Bejaka det man kan uppnå och var samtidigt stenhårt kritiska i övrigt. Det är det enda sättet att återfå den roll Liberalerna historiskt sett har haft i svensk politik.
Den 25 juni 1876 vann indianska styrkor en total seger över Custers trupper vid Little Big Horn. Custer hade gravt underskattat motståndaren. Det är något av dödssynd. Både i krig och politik.

Bli först att kommentera

Kandidaturer

Av , , Bli först att kommentera 0

Och så var de bara två…

Det gäller både i Tories i Storbritannien och Liberalerna i Sverige.Kandidaterna till partiledarposten är alltså Boris Johnson och Jeremy Hunt i John Bulls hemland och Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag i Liberalerna här i moder Sveas rike.

För att börja med britterna förefaller det som om allting kokat ner till Brexit. Både inom det konservativa partiet och i landet som helhet. Ingen fråga är viktigare. Inte ens om Skottland blir kvar i unionen med England eller om Nordirland bryts loss och kanske förenas med resten av den gröna ön.

Det är inte utan att det är förbluffande att se. Margaret Thatchers parti seglar rakt mot undergången. Återstår att se om de kan lägga om kursen innan de går i kvav. Inte mycket tyder på det. Båda de tilltänkta kaptenerna är ju inne på samma kurs, även om den ene verkar mer betänksam över vad som väntar nedanför vattenfallet de är på väg emot.

Häri Sverige går striden om posten i Liberalerna in på slutvarvet. När detta skrivs väntas valberedningens förslag presenteras inom några timmar. Oavsett vad som föreslås, kommer det inte att vara det sista som sägs beträffande detta. Så mycket är säkert.

Båda de här fallen av politiskt skeende präglas vart och ett på sitt sätt av det som kan sägas vara konservatismens omvandling till det som kan kallas reaktionär radikalism; att genom stora omvälvningar återgå till en förment lyckorike som visserligen aldrig funnits, men som ändå förespeglas.

I fallet Liberalerna är det inte partiet självt som gripits av detta, utan Åkessons gängs framgångar som ritat om kartan. Striden handlar till inte så liten del om hur man ska förhålla sig till detta.

En del talar här om det ena och det andra agerande som ”uppror”. Men då vet man inte mycket om vad ett uppror är. Den 24 juni ödelade bergsmän fästet Borganäs i Dalarna och inledde på så sätt Engelbrektsfejden. På kort tid kom de upproriska att behärska stora delar av landet.

Men, men. Att gå emot etablissemanget är inte riskfritt. Engelbrekt slutade sina dagar som yxmördad på en holme i Hjälmaren. Någon liberal var han inte, men kämpade bland annat för att handeln med Bergslagens produkter skulle vara fri. Och frihandel gillar ju vi liberaler.

Bli först att kommentera

Fridstankar

Av , , Bli först att kommentera 0

Midsommarfrid. Vi hann med en promenad i dag innan regnet kom. Det enda som störde var myggorna, men det är i alla fall inga dödliga angrepp. Så nog härskade friden i alla fall.

Men fridfullt har det inte alltid varit under just dessa dagar. Den 22 juni 1941 anföll Nazityskland Sovjetunionen. Två av världens absolut värsta härskare hamnade i krig med varandra. Sverige höll sig utanför, och lyckades göra så ända fram till krigsslutet 1945.

Så har det dock inte heller alltid varit. Förr tampades Sverige flitigt med både ryssar, danskar och polacker om herraväldet kring Östersjön. Den 23 juni 1610 hamnade Jakob de la Gardie dock i trångmål när hans förenade(!) rysk-svenska styrka fick stryk av polackerna under det Ingermanländska kriget, då Sverige försökte placera en svenskvänlig tsar på tronen.

Det lyckades inte. Hade det gått, hade historien förmodligen sett annorlunda ut.

I dag skulle mycket kunna vinnas om det hade varit möjligt att placera en demokratiskt sinnad president i Kreml. Men det jobbet måste nog ryssarna göra själva.

Bli först att kommentera

Midsommartankar

Av , , Bli först att kommentera 0
Så drar det ihop sig till midsommar. Det är en av de helger som man hoppas inte ska utnyttjas av fienden för ett anfall, ty då är nog beredskapen som lägst.
Egentligen är de farhågorna obsoleta. Sanningen är ju den att det redan råder krigstillstånd mellan Ryssland och västvärlden. Det är bara det att detta krig inte ser ut som krigen gjorde tidigare. Det förs genom ombud och genom cyberattacker. Några offer som utsatts för både detta och mer direkta krigshandlingar är Georgien och Ukraina.
Ett i och för sig gammalt trick är att så split i fiendelägret och helst försvaga dess ledning. Ryssarna har kallt utnyttjat situationen i Syrien genom att helt avsiktligt bomba civila och tvinga dem på flykt. Dessa tar sedan sin tillflykt till Europa och orsakar därmed problem för ledare som Merkel och Macron. Till det kan läggas att man därtill stöder högerextrema partier som förstärker krisstämningen i hela EU.
Även partiledarvalet i Liberalerna sker i det läget, för denna kontext gäller också här. Något att tänka på när larmropen riskerar att göra alla döva för förnuftiga resonemang.
Den 20 juni 1944 tvingades Viborg kapitulera när ryssarna ryckte fram. Men Finland höll ändå stånd och lyckades bevara sin frihet och självständighet. Hoppas att vi och andra i Europa kan vara lika ihärdiga så här 75 år senare.
Men, trots allt. Hoppas alla får en glad midsommar..
Bli först att kommentera

Rykande färska tankar

Av , , Bli först att kommentera 0
Rökförbudet i centrala Umeå ifrågasätts. Frågan gäller om det är i enlighet med lagen eller inte. Bra om det blir en vägledande dom på området. Ironiskt nog är det en av L: s landstingspolitiker som står för överklagandet. För egen del hoppas jag att rökförbudet genomförs fullt ut. Skulle gärna se att det gick ännu längre.
Högermannen Ågren vill inte ha något tobaksförbud, men däremot vill han ju gärna köra bort tiggarna, så här är ett tips: om rökningen förbjuds i centrum, kan man ju lura på tiggarna en cigarett och på så sätt få ett skäl att köra iväg dem.
Tobaksbruk har genom åren varit föremål för en hel del kontroverser. Tsar Mikael I av Ryssland, den förste av ätten Romanov lär ha skurit näsan och läpparna av rökare och snusare, och tobak var givetvis förbjudet. Så de som nu klagar på förbudet borde inte gnälla så mycket. Hoppas att motståndet går upp i rök.
Rök syntes det säkert också, fast av annat slag när svenskarna slog de kejserliga styrkorna vid Wolfenbüttel den 19 juni 1641. Katoliker och protestanter var – och är – oeniga om mycket, men när det gäller tobaksbruk, brukar det inte föreligga några teologiska misshälligheter.
Bli först att kommentera

Frågor och svar

Av , , Bli först att kommentera 0

Nyamko Sabunis kandidatur till partiledarposten i Liberalerna initierades och dirigeras av en gruppering i partiet, här benämnd ”sabutörerna”, vars strävan är att omintetgöra Januariavtalet och återföra partiet till ett allianssamarbete. Med hjälp av metoder som känns igen från kampanjen för Brexit och valet av Trump i USA, ska partiets medlemmar skrämmas och/eller lockas till att välja en outsider som sedan kan styras och manipuleras i den riktning sabutörerna finner vara den rätta.
Många baxnar säkert inför beskrivningen ovan. Liberalerna är ett anständigt parti. Ingen skulle väl göra på det sättet? Svaret på den frågan är: jo, tyvärr. Beskrivningen ovan är ingen konspirationsteori framtänkt av någon misslyckad filosof som anser att världen inte förstår dennes storhet. Det är verkligheten.
Jag ska visa hur detta sammanhang ser ut, men först en liten tillbakablick.
När Sabunis namn dök upp under våren, såg jag det först som snudd på oseriöst. En person som länge varit utanför politiken, utan någon egentlig förankring i partiet och därmed givetvis utan plats i Riksdagen. Jag tyckte, nu som då, att partiledaren måste rekryteras ur riksdagsgruppen.
Ändå var det tydligt att det fanns de som menade allvar med att föra fram Sabuni. Som ett mantra upprepades det hur kompetent hon var, samtidigt som hon uttryckte saker som tydde på rejält med okunskap och som innehöll åsikter som sannerligen inte brukade höras från de som nu tydligen tillhörde supporterskaran. En vanlig kommentar var: ”Vi måste ha något nytt.”. Men det fanns ju inget nytt i budskapet. Jag tyckte att det var förbryllande. Det hängde inte ihop. Vad låg bakom det hela? Det var till för att ta reda på.
Det behövdes inte så mycket av wallraffande för den saken. Det räckte med att försiktigt säga att det behövdes förnyelse, så kom allt som ett rinnande vatten. Alla i den nuvarande partiledningen skulle bort, allt av samarbete utom med alliansen likaså. När man försiktigt frågade hur det skulle se ut med en partiledare som ju inte var så kompetent som det sades, blev svaret att hon givetvis måste förses med goda rådgivare. Och vilka det var, framgick tydligt nog.
De dåliga opinionssiffrorna har hjälpt kampanjen på traven. Och när man nu har fått konkurrens i form av Erik Ullenhag och Johan Pehrson, ska de sänkas genom att de medlemsomröstningar som sabutörerna har sett till att de genomförs, ska visa på att ”folket” vill ha Sabuni medan etablissemanget vill hindra folket vilja. Ett mönster som känns igen alltför väl från både Brexit och Trump.
Sanningen är förstås en helt annan. Sabutörerna är precis lika etablerade som de som nu backar upp de andra två. Och precis som i fallet Trump har det inte varit något annat än en minoritet av medlemmarna som faktiskt har röstat på Sabuni.
Den största tragiken i allt detta är att det är förfelat också i det avseende sabutörerna har tänkt sig. En allians med stöd av Åkessons gäng är totalt verklighetsfrämmande. Därmed faller också föreställningen om att valet av Sabuni skulle ge stigande siffror i opinionsmätningarna, åtminstone på sikt. Till en början kan det te sig så, men när det står klart för M att det ändå inte blir någon allians, kommer det knappast några stödröster från det hållet. Och varifrån skulle rösterna annars komma i det läget?
Liberalerna har bara en möjlighet just nu, och det är att frigöra sig från högern. Om man tittar på valresultaten är det faktiskt nästan undantagslöst som så att det är när det har gått dåligt för högern som det har gått bra för Liberalerna.
Den 18 juni 1815 besegrades Napoleon vid Waterloo. Några dagar senare fick han abdikera. Det hela hade föregåtts av en triumfartad återkomst där han bars fram av en våg av entusiasm från folket och från de trupper som skulle hejdat honom. Men triumfen blev kortvarig. Något att tänka på för en och annan.

Bli först att kommentera

Löjeväckande kritik

Av , , Bli först att kommentera 0

Så var det måndag. Läste under helgen de något magsura kommentarerna om utvidgat rökförbud i Umeå centrum. Det är det vanliga om ingrepp i den personliga friheten.

Det går inte att ta den sorten invändningar på allvar. Tobak är en av världens mest fatala företeelser.Såväl produktion som konsumtion, i en del fall ofrivilligt, skördar liv i tusental varje år. Att det skulle vara ett uttryck för personlig frihet att få utsätta andra för såväl obehag som hälsorisker av eländet, är absurt.

En del hävdar (fortfarande) att farorna är överdrivna. De har fel. Nikotin är mer beroendeframkallande än heroin. Något som förklara att folk fastnar io vanan att dra ner rök i lungorna. Något man sannolikt aldrig skulle ge sig till om det gällde rök av något annat slag.

En som har varit ute i ärendet är, givetvis, den så kallade oppositionsledaren, högerns Anders Ågren. Han babblar om Nordkorea. Det är inte bara löjeväckande utan ett direkt hån mot de som utsätts för tobakens skadeverkningar. För att inte tala om de som dignar under förtrycket i Kim Jong Uns lilla personliga förtryckarstat.

Bli först att kommentera