I dag, fredag, väljs Nyamko Sabuni till ordförande io Liberalerna. Kampanjen kring valet har till stor del kretsat kring vem som är ”mest” socialliberal. En del har med emfas hävdat att Sabuni visst är socialliberal så det bara stänker om det. Andra har, föraktfullt, talat om ”socialistliberaler”. Något som måste betecknas som en ren tulipanaros. Med skällsordet försöker man frammana bilden av att socialliberaler är mer öppna för samarbete med S än andra.

Det kunde inte vara mer fel. Begreppet myntades av Ohlin som på det sättet ville markera att Folkpartiet, som det hette då, var minst lika måna om social rättvisa som socialisterna. Men någon socialist var sannerligen inte Ohlin. Däremot ville han markera åt höger och värjde sig undantagslöst mot att klumpas ihop med högern. Något som både nämnda höger liksom vänstern gärna ville och vill göra.

Hur L nu ska orientera sig i det politiska landskapet, återstår att se, särskilt på sikt. Men redan nu är det tydligt att det lär bli en allt annat än enkel uppgift att ena och lyfta partiet. Kampanjen lämnar en bitter eftersmak. Personer jag känner väl och har arbetat tillsammans med och vars engagemang i Liberalerna omspänner över fyra decennier, väljer nu att lämna. Att tro att det sker lättvindigt, är det största av misstag.

Nu stundar semester för många. Men för de Sabuniengagerade elefanter som sedan april gått fram i den liberala porslinsfabriken, vore det passande om de sattes att sopa ihop skärvorna de har lämnat efter sig och sedan se vad som går att foga ihop igen.

För 310 år sedan, den 28 juni 1709, led svenskarna ett förödande nederlag mot ryssarna vid Poltava. De till synes lätta segrar Karl XII hade fått erfara i krigets början, visade sig inte vara mycket att bygga på i längden.