Fnurran på tråden mellan Ygeman och Solberg väcker en del funderingar.Tydligen har hon noterat att många av de nazister som då och då manifesterar sina vidrigheter i Norge är svenskar. Men likväl är det ju ändå så att de två som visat sig vara kapabla att mörda i vårt västra grannland har varit hur norska som helst.

Nazisternas lära, förutom våldsförhärligandet förstås, vilar i grunden på (miss)uppfattningen att människors naturliga samhällen ska vara något slags etniskt rena sådana. Att det aldrig någonsin har förhållit sig på det viset någonstans, vill man inte fatta. Det gäller också här i Norden, ett område som genom åren pekats ut som något slags idealmodell av nazisterna.

Nordens historia är en historia av unioner.De som dominerat regionen, Sverige och Danmark, har behärskat Norge och Finland i olika omgångar. Den 14 augusti 1814 ingick Sverige och Norge konventionen i Moss, och etablerade så en ny union i raden av flera. Den skulle komma att bestå i nästan 90 år.

Men union är en sak. Ett land är något annat. Det var självfallet inte som så att Sverige och Norge skulle anses som ett land. Norge var Norge, med egen förvaltning och egna lagar. Det gemensamma var kungen och försvars- och utrikespolitik.

Inte heller var det så att alla invånare i länderna var stöpta i precis samma form. I länderna fanns minoriteter som exempelvis samer. Det är just det som nazister aldrig kan acceptera. Och det är just därför som alla liberaler är nazisternas fiender.