Olyckorna verkar hopa sig för såväl Johnson som Trump. Båda anklagas nu för rena olagligheter. Hur det går är dock osäkert. Det verkar som om allt sådant, som borde sänka andra makthavare är som att slå vatten på en gås när det gäller sådana här figurer.

Vad kan detta nu bero på?Återigen tror jag att det är frågan om exempel på fenomenet politisk frikoppling. Låt vara i en delvis ny skepnad.

Företeelsen som sådan är inte ny. Politikens ytterkanter, i synnerhet vänstern, har genom åren flitigt tillämpat den i sin (enkla) agitation. Det är bara att höja pensionerna, bygga ut äldreomsorgen, satsa miljarder på sjukvården, samtidigt som alla ska jobba sextimmarsdag. Kopplingen mellan resurser och löften har varit – och är – obefintlig.

Till höger har löftena varit mindre storvulna men inte så mycket mer verklighetsförankrade för den sakens skull. Svaret på sociala problem har i allmänhet begränsat sig till hårdare tag, längre straff och fler poliser. Och det alldeles oavsett hur det har sett ut i samhället.

Just här har det skett en förändring. Högern har radikaliserats och nu handlar inte budskapet om vad som ska göras utan mer om vad som INTE ska göras.

Vi ska absolut INTE släppa in några invandrare. Det är, i korthet, vad såväl Trump som Johnson och Åkesson predikar. EU har ingen av dem något till övers för. Vidare ska vi INTE höja bensinskatterna. Strunt samma om haven stiger och glaciärerna smälter. Vilket en rapport som publicerades just i dag, pekar på.

På ett sätt har liberaler och andra som den nya högern ser som fiender sig själva att skylla. Om man oavbrutet hävdar att allt är på väg att gå åt helvete, drar folk till sist slutsatsen att då har ni ju orakat det, eftersom utvecklingen tycks ha gått åt det hållet oavsett om det är S eller en borgerlig koalition som styr. Då kan man väl lika gärna rösta på någon som säger att det bästa för oss är att dra oss tillbaka in i oss själva och försöka stänga den otäcka omvärlden ute.

Den modellen har prövats, undantagslöst med nedslående resultat. På 30 – talet försökte länderna skydda sin industri genom höga tullar. Något som banade väg för aggressiva nationalister i Tyskland, Italien och Japan. Den 27 september 1940 ingick de en tremaktspakt som skulle kräva fem års krig och två kärnvapenbomber att betvinga.

Läser ett inlägg av vår tids Kristian Tyrann, alltså högermannen Christian Sonesson som nu sitter som högsta höns i Skånekommunen Staffanstorp. Gråtmilt jämrar han sig över ”brunsmetningen” av alla de som inte gillar allt från decemberöverenskommelsen till invandringen eller överhuvudtaget allt som ”etablissemanget” och ”makteliten” pådyvlar ”folket”.
Det här påminner bara alltför mycket om agitationen från – just det – brunsvart håll. Samtidigt som man bestämt hävdar att man egentligen utgör en majoritet, vill man se sig som en illa behandlad minoritet som förtrycks av en centralmakt.
Måltavlan för den gruppering som Sonesson tillhör, man kan kalla den för sverigekristmoderaterna, har en tydlig ambition. Och den är att ta makten och införa det som deras motsvarighet i Ungern kallat ”illiberal demokrati”. Det gäller att få bort allt vad liberal humanism heter. I synnerhet när det gäller migration och integration.
Vad ska vi som liberaler göra åt detta? Det viktigaste, tror åtminstone jag, är att visa på att extremhögern, precis som deras kollegor på vänsterkanten, ägnar sig åt politisk frikoppling.
I dessa två läger vägrar man konsekvent att medge att om politiken de förespråkar genomförs får det konsekvenser som alls inte är försumbara för – just det – vanligt folk. Kommunisternas tjat om att om värnskattens avskaffande innebär att man subventionerar cocktailpartyn i Djursholm bortser från att marginalskatter saknar betydelse för samhällsekonomin. Vilket förstås är fel. Beräkningar visar på att vi har förlorat 280 miljarder kronor till följd av att det blivit färre arbetande timmar.
På högerkanten handlar det om att vi skulle göra oss omöjliga i det internationella samarbetet. Inte minst inom EU. Påståenden om att det ”bara” är att vi ska göra som Danmark, Norge eller Finland är helt enkelt falska. Man vill gå mycket längre än så.
Just nu tycks förtroendet öka överlag för Åkessons gäng. Det kan tyckas obegripligt. Vad har väl man från det hållet gjort för att folk ska känna tilltro till partiets klimat- och miljöpolitik? Inget annat än att vilja sänka bensinskatten.
Troligen handlar det mer om att det känns trivsamt att heja på ett lag som det går bra för än något som hotas av att åka ur högsta serien, än något slags genuint förtroende. För oss liberaler återstår det emellertid inget annat än hårt arbete för att återta förlorat terräng i det avseendet.
Åkesson kan ju betänka, fast det ska vi förstås hoppas att han inte gör, den gamla iakttagelsen att segraren blir dum i krig. Det gäller också inom, politiken. Man tror att allt redan är vunnet.
Den 23 september 1870 inledde tyskarna belägringen av Paris under fransk-tyska kriget. Det kriget vann man. De två följande krigen gick betydligt sämre. Man trodde att allt var vunnet och den egna överlägsenheten ordnad i och med segern 1871.

Så var det dags för budgeten. statsbudgeten, alltså. En del har vi hört tidigare, annat är förändrat till följd av januariöverenskommelsen. Enligt en del kommentarer är det S som framstår som de som har förlorat mest på samarbetet. Om man nu utelämnat det faktum att partiet innehar statsministerposten, förstås.

Som sagt, en del är nytt men mycket är sådant vi hört tidigare. Och då slår det en att när de olika företrädarna försvarar sina framgångar sker det oftast i form av någon nyttokalkyl. Exempelvis att slopandet av värnskatten innebär fördelar för näringslivet som får det lättare att rekrytera toppkrafter utomlands och att det lönar sig bättre att utbilda sig och göra karriär.

Det här är givetvis sant, men det skulle vara befriande att någon gång få höra att det faktiskt är rimligt att alla, oavsett inkomst, faktiskt borde få behålla åtminstone hälften av en inkomstökning. Sedan kvittar det om det är frågan om en man, boende i storstad och med en inkomst över miljonen per år.

Värnskatten är för övrigt ett praktexempel på fake news. Den lanserades 1994 som ett ”värn mot arbetslösheten”. Hur bra det har fungerat vet vi nu när S släppt också den sista illusionen om sin förmåga att ”skapa sysselsättning”. Det där med EU: s lägsta arbetslöshet var aldrig annat än en bluff.

Ibland måste man helt enkelt stå upp för vad som är rätt, även om det kommer en del gnäll från höger eller vänster. Eller båda samtidigt.

En som försökte med att göra det som var rätt var Dag Hammarskjöld, FN: s generalsekreterare. Den 18 september 1961 omkom han när det flygplan han färdades med störtade. Olycka eller nedskjutning? Svaret har vi fortfarande inte, men att Hammarskjöld mer än en gång visade prov på civilkurage, vet vi.

Läser om den, i mitt tycke, något yrvakna insikten som nu verkar ha nått mer allmän spridning, att det inte finns någon verklig mångkultur i vårt land, utan olika förhållanden på olika platser. Det här har inte minst liberaler varnat för i en lång följd av år. Minns inte minst ungdomsförbundets kampanjer på 70 – talet i ämnet.

Det är en historisk sanning att allt vad integration heter börjar (och slutar) med jobb. Och det är ju inte minst där det har brustit. Det gäller för övrigt inte bara immigranter utan också de som befolkade och befolkar vår motsvarighet till rostbältet. Det vill säga mindre orter, som stationsorter i omgivningen av Kristianstad, som nämndes i en artikel nyligen. Där har Åkessons gäng sina starkare fästen, trots att partiet ifråga inte har någon som helst politik som skulle hjälpa upp deras situation.

Det här är helt enkelt något som måste åtgärdas. Hur det går när man envisas med att problemen inte går att lösa och försöker stänga problemen ute visade sig i fallet med apartheid i Sydafrika. Den 16 september 1795 tog engelsmännen Kapstaden från Nederländerna. Trots det blev det i förlängningen holländare som kom att sätta sin prägel på landet. Deras vanvettighet apartheid skulle ta lång tid att bryta.

Otursdagen. Kan tyckas vara en dålig dag att genomgå en koll på sjukhuset. Det handlar om aortan, en undersökning som erbjuds om man uppnått min aktningsvärda ålder. Vilken ålder? Det behöver vi inte gå in på just nu.

Alltnog, undersökningen, utförd med ultraljud, visade inte på något anmärkningsvärt. Det ser bra ut, fick jag veta, och allting var bra ordnat och gick som planerat. Skönt, tänkte jag. Finns alltså inget behov av att använda sig av någon visselblåsarfunktion just i dag. Lika bra det, eftersom den saknas här i regionen.

Moderaterna har tydligen motionerat om en sådan 2013. Den styrande majoriteten av S, V och MP är inte entusiastiska inför tanken. Med tanke på hur deras fögderi ter sig, är det kanske inte så konstigt.

Otur för M, alltså. Om det också är otur eller något annat som föranleder partiet att med en druckens envishet motsätta sig tanken på en hastighetssänkning på en del vägsträckor, samtidigt som man förstås (!) tycker att straffen borde vara hårdare för trafikförseelser som orsakar allvarliga olyckor med personskador eller rentav dödsfall som följd. För att sedan sätta kronan på verket föreslår partiet dessutom att Systembolaget ska få ha söndagsöppet.

Om man vill vara ironisk, och det vill man ju ibland, kan man sammanfatta partiets budskap så här:

”Du ska ha all rätt att köra 90, trots att vägen inte är riktigt byggd för det, och spara in de sex sekunder som du kanske behöver för att hinna till Systemet. Men om det är så att du kör på någon, till exempel efter att ha njutit litet väl mycket av dryckerna du inköpte på söndagen, ska du sannerligen få sitta inne länge”.

Kanske borde då en del moderater också få sitta där, eftersom de med sin politik indirekt orsakat trafikolyckor? Tja, det vore väl inte mer än rätt. Då kunde man ju säga till dem: ”Vilken otur!”

Otur hade också fransmännen den 13 september 1759 då de förlorade slaget vid Quebeck mot engelsmännen. I och med det förlorade man hela Canada, som blev en brittisk koloni.

Frankrike och England har genom århundradena ofta nog varit i luven på varandra. Under Napoleontiden var England lierat med Preussen. En episod från den tiden som jag läste om var att den preussiske befälhavaren vid ett tillfälle anförtrodde sin brittiska motsvarighet att han var gravid med en elefant och att fadern var en fransk soldat.

Inte undra på att den tidens krigföring ofta nog ter sig tämligen sinnessjuk. En koll med ultraljud, som den jag fick genomgå i dag, hade nog kunnat avgöra om den biologiska sensationen var ett faktum eller inte.