Ännu en fin septemberdag, men regnet är på väg, så det är dags att göra litet i trädgården som går mot slutet av säsongen, om man nu säger så.

Trots att ett antal liter röda vinbär är skördade och infrysta och ett antal flaskor saft producerade, är det fortfarande mycket kvar på busken som envisas med att slå sitt eget rekord varje år. För att ställa till det ytterligare, bestämde sig buskarna med svarta vinbär för att ta upp konkurrensen i år. Har sällan sett så mycket av dessa. Körsbär blev det också en del och rabarberna tycks ha bestämt sig för att visa hur mycket de kan växa ju mer man tar av dem.

Någon odlare är undertecknad inte, men när det gäller vissa ting är vi tveklöst självförsörjande. Övriga saker får man allt vackert inhandla. Och det är, som jag ser det, inget problem med det.

Tyvärr finns det en övertro på värdet av att allt som ska ätas ska produceras så nära som möjligt. Finns det att få till konkurrenskraftiga priser, är det givetvis bra. Men att tro att det automatiskt skulle vara en klimatet behaglig gärning att enbart köpa lokala produkter, ja då riskerar man att lura sig själv. Och det ordentligt ändå.

Handel som sådan, också långväga sådan, är i sig något positivt som bidrar till att knyta ihop länder och folk. Det är i tider när fredlig och fri handel skett som vi har tagit de stora stegen framåt i mänsklig utveckling. Något för Trump och Brexitdårarna att tänka på.

Att handel är viktigt har man nog alltid insett. Förr ledde viljan att behärska handelsvägar ofta nog till konflikter och krig. När det gällde Östersjön var det en ständig dragkamp mellan Ryssland, Polen, Sverige och Danmark om just den saken.

Den 6 september 1581 erövrade Sverige Narva. Senare skulle Narva, liksom hela Baltikum, dock hamna under ryskt styre. Sverige fick ge upp anspråken på att inneha stormaktsrollen.

Det betydde ju inte att vi fick det sämre för den sakens skull. Man behöver inte nödvändigtvis behärska ett område med vapenmakt för att kunna ha utbyte med de som bor där.