En fridfull söndag. En skogspromenad i sensommaren (det känns fortfarande så), kombinerades med en liten skörd av blåbär. Det är faktiskt min favorit, sedan må de mer prestigefyllda bären som jordgubbar eller hjortron vara hur goda som helst. Blåbär kan man äta som de är, perfekta att göra sylt, paj eller soppa av, för att inte tala om vin. Det är helt enkelt ett både läckert och mångsidigt bär.

Tänker på det när jag läser en text som framhåller betydelsen av något han benämner ”liberal nationalism”. Det långa talets korta mening, som jag förstår det, är att mångfald inte är något problem, men att det behövs ett slags både liberal och nationell grundton i ett samhälle om det ska kunna reproducera sig kulturellt och socialt.

Det ligger, i mitt tycke, en del i det. Problemet blir väl när man ska försöka avgöra vilken omfattning invandringen ska ha för att klara av den saken och hur man ska kunna bestämma det när det avgörs av förhållandena i vår omvärld. Kan man klara av att vara mångsidig som blåbäret utan att tappa sin identitet? Det är jag för min del fullständigt övertygad om.

Sverige har för övrigt aldrig varit så ensidigt homogent som en del vill tro. Allra minst under så kallade ”fornstora dagar”. Den 8 september 1655 ockuperade svenskarna Warszawa. Stormaktstidens Sverige inrymde svenskar, danskar (efter erövringen av Östdanmark), finnar, balter och tyskar.

Polen, där den tyskättade svenske (?) kungen alltså befann sig just detta datum, är ett land som bokstavligen raderats från kartan inte mindre än tre gånger för att sedan återuppstå. Det verkar dock inte som om det hindrat polackerna från att vara – just det – polacker.