Läser ett inlägg av vår tids Kristian Tyrann, alltså högermannen Christian Sonesson som nu sitter som högsta höns i Skånekommunen Staffanstorp. Gråtmilt jämrar han sig över ”brunsmetningen” av alla de som inte gillar allt från decemberöverenskommelsen till invandringen eller överhuvudtaget allt som ”etablissemanget” och ”makteliten” pådyvlar ”folket”.
Det här påminner bara alltför mycket om agitationen från – just det – brunsvart håll. Samtidigt som man bestämt hävdar att man egentligen utgör en majoritet, vill man se sig som en illa behandlad minoritet som förtrycks av en centralmakt.
Måltavlan för den gruppering som Sonesson tillhör, man kan kalla den för sverigekristmoderaterna, har en tydlig ambition. Och den är att ta makten och införa det som deras motsvarighet i Ungern kallat ”illiberal demokrati”. Det gäller att få bort allt vad liberal humanism heter. I synnerhet när det gäller migration och integration.
Vad ska vi som liberaler göra åt detta? Det viktigaste, tror åtminstone jag, är att visa på att extremhögern, precis som deras kollegor på vänsterkanten, ägnar sig åt politisk frikoppling.
I dessa två läger vägrar man konsekvent att medge att om politiken de förespråkar genomförs får det konsekvenser som alls inte är försumbara för – just det – vanligt folk. Kommunisternas tjat om att om värnskattens avskaffande innebär att man subventionerar cocktailpartyn i Djursholm bortser från att marginalskatter saknar betydelse för samhällsekonomin. Vilket förstås är fel. Beräkningar visar på att vi har förlorat 280 miljarder kronor till följd av att det blivit färre arbetande timmar.
På högerkanten handlar det om att vi skulle göra oss omöjliga i det internationella samarbetet. Inte minst inom EU. Påståenden om att det ”bara” är att vi ska göra som Danmark, Norge eller Finland är helt enkelt falska. Man vill gå mycket längre än så.
Just nu tycks förtroendet öka överlag för Åkessons gäng. Det kan tyckas obegripligt. Vad har väl man från det hållet gjort för att folk ska känna tilltro till partiets klimat- och miljöpolitik? Inget annat än att vilja sänka bensinskatten.
Troligen handlar det mer om att det känns trivsamt att heja på ett lag som det går bra för än något som hotas av att åka ur högsta serien, än något slags genuint förtroende. För oss liberaler återstår det emellertid inget annat än hårt arbete för att återta förlorat terräng i det avseendet.
Åkesson kan ju betänka, fast det ska vi förstås hoppas att han inte gör, den gamla iakttagelsen att segraren blir dum i krig. Det gäller också inom, politiken. Man tror att allt redan är vunnet.
Den 23 september 1870 inledde tyskarna belägringen av Paris under fransk-tyska kriget. Det kriget vann man. De två följande krigen gick betydligt sämre. Man trodde att allt var vunnet och den egna överlägsenheten ordnad i och med segern 1871.