Svårt att undvika att reflektera över Greta Thunbergs tal i FN en sådan här dag. Inte minst bör man som liberal fundera över sitt eget agerande. Eller, i förekommande fall, brist på sådant.

Uppvuxen i en liberalt engagerad familj hade jag det väl med sig mer eller mindre från början. Ändå var det inte just dessa omständigheter som föranledde engagemanget. Ett tidigt intresse för natur och miljö och det faktum att liberalerna, inte minst i ungdomsförbundet, på den tiden, det här var tidigt 70 – tal, drev miljöfrågorna hårt.

Genom åren har frågorna på området växlat, men hela tiden har det funnits med som en grundton dragkampen mellan de som är övertygade om att allt går åt skogen (om den nu finns kvar) och de som tror på framsteg. Sedan finns det förstås de som av olika skäl, främst kanske likgiltighet, struntar totalt i olika larmrapporter. Trump är ett bra exempel på den kategorin.

Liberaler är i stort sett per definition optimister. Det måste vi vara, eftersom det var så det hela en gång började. Liberaler förespråkade förändringar som skulle göra det bättre för alla. Detta i motsats till de som såg allt som ett nollsummespel där folket delades in i vinnare och förlorare. Ett exempel på det är den, i mitt tycke, löjliga debatten om värnskatten, där i stort sett alla boende ute i landet skulle vara förlorare därför att exempelvis läkare och sjuksköterskor i chefsställning får behålla mer av sin inkomst.

I dag är det utan tvekan pessimisterna som har övertaget beträffande samhällsutvecklingen i allmänhet och beträffande miljön/klimatet i synnerhet. I den miljön trivs liberaler inget vidare, men bakåtsträvare som Åkessons gäng desto bättre. Något som avspeglar sig med all önskvärd tydlighet i opinionssiffrorna.

För en miljöengagerad liberal måste svaret på Greta Thunbergs retoriska fråga bli: Jo, vi liberaler vidgår vår evidensbaserade hållning och säger förbehållslöst att analysen att det är bråttom med åtgärder mot utsläppen är riktig. För egen del vågar jag dessutom säga att jag har vågat driva dessa frågor under lång tid. Inte alltid med framgång, det är bara att medge.

För min del är det viktigt, ja avgörande, att inte göra det bästa till det godas fiende och därmed hävda att alla förändringar som inte ger omedelbara resultat redan igår, skulle vara uteslutna.

Låt oss ta ett exempel. På TV görs reklam för att ersätta nötkött med kyckling som ett sätt att minska klimatpåverkan. Det håller dock inte. Djurhållning, också av nöt och får, är nödvändigt för odling.

Det här är bara ett exempel. Och det får väl bli en del av svaret på den utmaning som Greta Thunberg och hennes följare nu ställer upp för makthavarna.

Vilket som, visst befann hon sig på rätt plats vid sitt tal, trots att hon ironiskt uttryckte något annat i talet. Men det betyder inte att man måste falla i farstun för allt i det ödesmättade pessimistiska budskapet.

Några som dock befann sig på fel plats var tyskarna som den 24 september 1944 inledde belägringen av Leningrad. Den skulle vara i 900 dagar och kosta hundratusentals människor livet. Men staden föll inte.

En av de kommendanter som ledde försvaret blev till följd av att det lyckades ryssarna att hålla tyskarna stången, så populär att Stalin lät mörda honom. Han befann sig inte på rätt plats, enligt diktatorn. Det gällde för övrigt Stalin också. Om han inte hade lyckats inta den position han hade mellan 1924 och 1953, hade nog Ryssland och världen varit en trevligare plats.